Vet du vad som knäcker oändligt många förhållanden? Jo, den benhårda viljan att försöka vinna meningsskiljaktigheterna och att ”rätta till” den andra. Jag vet hur lätt det är att trilla in i de verbala striderna. Från att ha varit i våra vuxna, förnuftiga, lyssnande och förstående jag, förvandlas vi plötsligt till små oroliga barn eller rebelliska tonåringar. Eller slipade debattörer. Adrenalin som pumpar våldsamt i våra blodkärl. Höga röster, himlande ögon, degraderande kommentarer, analyserande, etiketter, ilska, rädsla, egon…
Det är ingen lätt konst att kunna bråka på ett sätt som inte bryter ned.
Meningar som aldrig går att radera ur våra minnesbanker ropas ut.
I vreden och rädslan blir vi till emotionella analfabeter som endast ser från vår egen snäva vinkel. Likt en övertaggad Donald Trump som sitter inne med den enda sanningen och lösningen. Eller en undfallande martyr. Det få saker som blir rätt!
Vi börjar gräva skyttegravar, reser murar, lägger ut känslomässig taggtråd och utnämner oss själva till den enda sanna vägens pastor. Vi hamrar ut vår predikan för att vinna. Vinna vad? Ordkrigen så att vi förlorar närheten till partnern? En tillfällig egoboost så att vi när oss själva med ytterst tillfällig konstgjord andning.
Sedan sitter vi där (om vi har förmågan till introspektion) och bannar oss själva för att vi inte kunde bättre. En åklagare och en försvarsadvokat inombords i högljudda argumentationer eller viskande anklagelser.
Varför kan vi inte bättre?
Därför att vi är människor med fel och brister. Den lugna, kärleksfulla och stabila personen flyr genom nödutgången då vi är stressade. Alltför snabba hjärtslag, höjda axlar och muntorrhet berövar oss våra bästa jag.
Den utdragna och bestraffande tystnaden är förödande. Liksom kroniska anklagelser och tillrättavisande. Vi demaskerar våra mörkare sidor för oss själva med ”bättre” egenskaper som självvärde, integritet och stolthet.
Kärleken är ständigt återkommande handlingar av förlåtande (inte detsamma som flathet eller medberoende). Mjuka inkännande blickar som blir till naturliga vanor. Att för ett kort ögonblick stanna upp: Hur ser hennes eller hans emotionella horisont ut? När du lyckats hämta in de avslappnade andetagen: hur är det att vara hon/han just nu? Försök först att förstå och i andra hand bli förstådd. Det är detaljerna som bygger helheten och allt börjar med oss själva.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ja så igenkännande. Det går en tid och så hamnar man där. Situationen där man bara måste få vara jag men som sårar och förstör. Så svårt o backa o göra om och göra rätt. Det lämnar sårr för varje gång.
Bra skrivet verkligen! Värt att reflektera över.
”Varför kan vi inte bättre?” Den frasen frågade vi oss så många gånger! …och konstaterade ”Såhär ska vi ha det!” då allt var underbart. Vi ville, men kunde inte göra bättre just då 🙁
Vet inte varför man ens ska försöka träffa någon. Bättre lära sig att vara själv. Kärlek är nog bara till för några få lyckliga som träffar rätt…
Ibland känns det så. Speciellt när man ser på alla lyckliga par. Men du har rätt, bra att lära sig vara själv.
Nu är jag själv och känns som att jag gett upp hoppet om kvinnor. Jag är inte ful, men har svårt att få kvinnor ändå. Jag är inte konstig eller annorlunda någon annan.
Vad vill kvinnor ha? Vill de ha machobacho Göran eller vill de ha FerarriBertil, kanske Vd Viktor, Kanske de vill ha den Socialt skickliga Tommy med masa kompisar?
Ja jag börjar bli frustrerad av att inte veta snarare än att jag är rädd för att vara ensam.
Ja du Johan, tänk om jag det visste. Jag är inte den typiska kvinnliga kvinnan som de flesta män vill ha vilket är mitt stora problem så kan tyvärr inte ge någon hjälp där.
Vissa verkar ha något som förtrollar det andra könet men jag vet inte vad det är. Själv vill jag ha en man som är omtänksam och har liknande intressen som mig men givetvis måste det finnas attraktion och kemi oss emellan. Vad vill du ha Johan?
Linda, jag vill ha någon som förstår mig och gillar mig trots allt jag varit med om. Jag vill ha någon som gillar mina barn och tar dem som sina egna en dag.
Jag kollar på mitt ex och hennes nya på Instagram och ser lycka. Känner mig så jäkla utanför! Varför kunde det inte varit tvärtom? Att jag fick känna lyckan före henne? Nu ska jag trilskas med mina demoner och med hon som inte ens förstår att jag mår dåligt över det. ”Vadå” säger hon, ”vi hade det ju inte bra ändå”! Som att det skulle hjälpa. Och sen skylta med hur bra de har det för allt och alla! Jag mår skit idag. En vecka positiv och idag så jävla negativ! Hoppas hon mår bra med sin nya kille i alla fall.
Hon visar ingen empati över det som hänt, och det enda hon säger till mig är hur ont hon har och hur dåligt hon mår ibland! Usch! Försvinn och lipa till din nya istället!
Johan, ditt ex låter precis som mitt. Han vill också ha sympati när han mår dåligt, men bryr sig inte ett skit om mina känslor, ”de får du hantera själv” säger han.
Mitt ex har också en ny, och jag kan känna precis som du, varför ska jag gå här och må dåligt och han är lycklig.
Jag har ändå kommit fram till att mitt ex inte är medveten i den grad så att han kontakt med sina känslor, medveten på det sätt som Michael beskriver här på bloggen. Och då tror jag att det är lättare att byta ut en person mot nästa, som mitt ex verkar ha gjort, medan jag som har kontakt med mina känslor går och mår dåligt.
Jag har valt att se så lite som möjligt av mitt ex liv. Har inte honom som vän på några sociala medier. Fick hans konto som förslag från instagram häromdagen, men raderade det mailet snabbt. Inget i mitt liv gagnas av att jag vet saker om hans liv, då drar bara mina tankar igång och de är redan igång så mycket att kan jag undvika några så är det bra.
Och du, kom ihåg hur bra du har mått senaste tiden. Bakslag får vi alla! Men de går över snabbare och snabbare med tiden. Jag kan märka att har jag mått bra ett tag så kommer nästan ofrånkomligt ett bakslag. Det är som att jag måste vänja mig lite i taget med att må bra. Men det vänder för dig igen, det gör det, jag vet det.
Ta hand om dig! Varm kram!
Jo känner igen det där med att pendlar mellan glada veckor och veckor nere i dyn. Har som tur är inget ex som beter sig på det viset som du och Marianne har. Det värsta är att jag har förlorat tron på att hitta kärleken och undrar över mitt liv och om jag någonsin haft det. Nu försöker jag hitta intressen som vandring som får mig att glöda och kan bryta detta nedbrytande grubbel…
Men om vi som har bra kontakt med våra känslor kunde lära oss att styra dem eller kanske kontrollera dem. Hade inte vi varit grymt socialt smarta då?
Precis som du har jag valt bort dem på sociala medier, men hon har ju vänner som delar med sig ibland också 🙂
Sen väljer jag att kolla lite på hennes FB för att vänja tankarna….
Jag försöker hitta en medelväg. För jag tror verkligen att du har rätt i att det är bra att till viss del kunna styra och kontrollera sina känslor i meningen att inte låta dem ta överhanden, göra mig handlingsförlamad eller få mig att regera automatiskt. Så jag jobbar på att inte fastna i känslor, att inte bara reagera på dem, utan stanna upp och välja själv hur jag vill agera.
Å andra sidan har jag till slut accepterat och börjat tycka om mig precis som jag är – en tänkare, en analyserare. Jag här märkt att många män tycker att denna sida hos mig är jobbig, så för att få kärlek har jag försökt tona ner den, så att jag till slut såg den som fel. Men nu inser jag att detta är jag, och vill en man leva med mig får han även älska mitt tänkande. Annars får det faktiskt vara. Det vore hemskt att bli utan kärlek från en man resten av livet, men jag är så urless på att förminska sidor hos mig själv att om det är priset så är det det jag får betala.
Ja att kunna styra sina känslor är nog övermäktigt, men som du skriver till viss del hade vart bra. Att när man är rädd ändå kunna hålla fokus och när man är ledsen ändå kunna tänka smart och rationellt.
Jag unnas de människor som inte är som vi. De som inte är tänkare och analyserare. De är alltid de som skrattar och träffar nya partners, de tänker inte, utan bara kör.
Att inte träffa någon ny är inte ett alternativ för mig. Jag ska träffa en ny. Och hon ska vara skitsnygg, smart, omtänksam, rolig och gilla samma saker som mig 🙂
Tips är att inte följa på Insta och Fb. Varför ska du det? Plågsamt bara. Jag tog bort mitt ex där och det var med vånda men jag mår så bra att inte veta vad han gör och inte känna tvånget att kolla om han är inloggad på Fb. Usch vad mycket skönare det blev! Det är tillräckligt jobbigt ändå och bäst se till att man mår så bra som man kan själv.
Jag vill ha en man som är bra för mig och en man som vill ha mig som jag är.
Jag är det som fått frågan ”hur kan det komma sig att du är singel – du som ser så bra ut”. …och jag vet att jag är både trevlig, smart, ärlig och rolig också. …men inte hjälper det heller. För det mesta litar jag på att ännu hitta mannen med stort M. Jag är 48 år, så… 🙁
Om du ser bra ut har du ändå fördelar. Fördelar som gör att du träffar nytt folk. Fördelar som ger dig övertaget
Tack, jo jag känner mig attraktiv, trots att jag just nu är lite onödigt ”lös i skinnet” enligt min smak. Jobbar på ”lösheten” och ser fram emot vintern då jag kommer att trivas i min kropp också 🙂
Du kommer hitta honom! Han kommer hitta dig! Om du bott nära mig Ann1 hade jag bjudit ut dig på kompismiddag 🙂
Tack igen 🙂
Ja hur ska man vara? Jag är inte den som håller tyst.. tycker jag något är fel eller har en åsikt så säger jag det.. Men det är kanske fel.. man kanske ska va tyst som kvinna.. Jag har haft ett ganska tufft hårt liv länge.. den jag skaffade två underbara barn med var alkoholist o tog sitt liv.. Idag är mina barn vuxna och har egen lägenhet o jobb.. Jag är så stolt som mamma.. ändå så gråter jag varje kväll över den man som sårat mig och jag levde med i 3 år.. . livet var inte tipp topp men vi hade det bra för det mesta.. det sista han så till mig via sms.. det är slut och vi har inget att prata om
Molly jag tycker det låter härligt att du inte är tyst, att du säger din åsikt. Jag har levt i ett 25 årigt förhållande där jag blev tyst, jag kvävdes på mina behov och åsikter. Så jag tycker nu så här i efterhand att det är mycket viktigt att båda får ha sin åsikt och att vi verkligen lyssnar på varandra. Kram till dig.
Man kan väl bara vara sig själv och om inte det duger så får det väl vara tills den dagen när man möter någon som uppskattar just oss. Vad annat kan man göra tänker jag. Visst har jag anpassat mig något kopiöst i relationer men inte har det funkat utan tvärtom. Man förlorar både sig själv och den andre. Jag har fått rådet att försöka vända på tanken till vad behöver jag för att det ska funka. Eller kanske vad jag behöver undvika. Sen tror jag ju att det bästa är att inte ha så mycket önskemål och förväntningar utan se det som ett vitt blad som man kan börja rita på tillsammans.
Visst är det så att du ska älska dig själv och hitta intressen som gör att du glöder och då kommer du att träffa den som älskar dig precis som du är.. okej det låter jättebra och förnuftigt på alla sätt, frågan är då varför händer det inte ? Vi är ju många här som verkar ha reflekterat över vad som gick fel, vad vi ska göra annorlunda och som jobbat med oss själva, är vi lyckligare av det och mår bättre vilket vi borde eftersom vi har utvecklats och har vi bättre förutsättningar till att träffa någon ny och sker det lättare för oss.. tyvärr verkar det ju inte vara fallet.
Fast jag tänker lite tvärtom, att ju mer jag jobbar med mig själv ju svårare blir det att träffa någon. För mina krav på att leva med någon som också lever medvetet har ökat, och jag tänker mig att de som gör det är färre än de som lever omedvetet. Trist visst, men jag försöker bara acceptera det.
Och jag tycker nog att jag mår bättre av att jobba med mig själv och reflektera över mig själv. Världen blir inte en lättare plats att leva i, men nog får det mig att må bättre ändå.
Jag har inte svaret på hur man ska göra, men jag har i alla fall kommit till att jag vägrar låta en relation vara svaret, jag måste hitta svaret inom mig själv.
Ja eller hur! Det mer jag jobbar med det som finns innuti destå sämre mår jag och verkligen blir tydligare om hur orättvist världen är. Man tycker att så länge barnen är friska och vi har det bra ska man vara nöjd men varför känns det då så ensamt?
Oj vad jag känner igen mig i detta du skriver, Michael. J
ag förstår inte försen nu varför, du ger mig svaret, stressad! Det blir så självklart när du skriver det men vanor som sakta byggs upp och mönstren man hamnar i gör att man inte ser och inte förstår. Jag vet orsaken till varför jag var stressad och hur det resulterade ut i en tävlan om att prestera hela tiden antingen praktiskt eller verbalt.
Även om vi varit skilda ett tag så satt stressen kvar länge efteråt, men nu idag är den nog helt borta. Och jag behöver inte ”vinna” någonting, helt underbart. Det är så härligt när man kommer underfund med ens egna brister och även förmågor, livet blir tryggt och lugnt.
Marianne, ändra aldrig på dig själv, lev de liv du vill leva, ditt sanna liv och rätt som det är så står han där, när du minst anar, samma sak skulle jag vilja säga till Johan. Men det tar sina år innan man är färdig efter en separatinon.
Vad gäller utseendet, enligt min erfarenhet så spelar det inte någon roll. Jag har varit på krogen några få gånger under mitt liv, efter separationen för några år sedan. Det kan ha kommit fram män och visat sitt intresse för mig som varit ”snygga” enligt många. De har varit vältränade och väldigt fint klädda. Men när de börjar prata så försvinner all attraktion. Samtidigt har överviktiga män, i kanske en halvdassig tröja, visat intresse för mig. När de ser mig, med glimten i ögat, underbart leende, förtrollande röst och vänlighet med mycket humor så är jag helt såld!!! Min erfarenhet är att de som vet om att de är skitsnygga är oftast inte så roliga att prata med, de är så oerhört fixerade vid sitt egna utseende. Den som attraherade mig mest var en man som satt i rullstol, hans blick var enormt trygg och jag ångrar att jag var för feg för att börja prata med honom. Så släpp allt som har med utseende att göra och ta i stället hand om dig själv så att du blir en rolig, trygg, stabil, snäll, ärlig och härlig människa att hänga med. Kärlek föder kärlek.
Molly, vilken berättelse du har bakom dig! Vad ska man säga…men jag råder dig till att inte vara tyst , som kvinna, men att du lugnt och sansat väljer dina strider för att inte riskera bli en bitch, satmara, häxa, skata etc. Det finns en bok som heter Kvinnors vrede, som handlar om att vi som barn formas olika pga av könet. En man är en mes om han inte säger vad han tycker, en toffel, en kvinna blir en skata eller så har hon röda veckan om hon säger vad hon tycker… inte lätt! Men man kan ju säga vad man tycker fast på ett snyggt sätt. Men hur ska man vara för att träffa någon…
… du ska älska din nästa så som dig själv. Det man vill att någon annan ska göra för en själv ska man göra åt dem. Som du själv vill bli behandlad ska du behandla andra. Man blir glad av att göra andra glada. Visserligen bibliskt och gammalt, men säkerligen väl beprövat.
Jag har en teori, att ju högre och flera kritiska blickar man ger till sig själv ju mer tycker man sämre om andra. Så, tycker man att man ser dålig ut, är överviktig, klär sig fel, inte är rolig, inte kan ha det lilla extra om sig själv så blir man ofta även kritisk mot sina medmänniskor. Hur hade du sagt till någon som tänkte så om sig själv. Du hade säkert kommit med många fina tips om hur underbara hen är genom att bara vara sig själv. Hur säger du till dina barn, säkerligen att de är underbara precis som de är… säg detta till dig själv, så öppnas en ny värld för dig. Livet blir fullt av färger och glädjeämnen och då får du en oemotståndlig utstrålning (oavsett utseende).
Jag önskar er alla all styrka att se allt positivt i er själv och att glädjas åt det lilla och enkla i livet.
Måste bara skriva här ännu att ”snygg” och ”se bra ut” är väldigt subjektivt.
Jag vet att jag ser bra ut i mångas (inkl. mina egna) ögon, men jag är definitivt ingen smal pingla som är perfekt sminkad, går med fina kläder osv. Jag är naturlig och mig själv. Det är jag nöjd med (förutom semesterkilona då… 😉 )
Ja det är faktiskt subjektivt. Jag ser bra ut i vissas ögon, men i andras ögon inte. Jag själv tycker jag inte ser jättebra ut. Jag gjorde det, men sen blev jag äldre och överviktig. För några år sedan gick jag ner så att jag vägde rätt mot min längd och vips så hade jag tjejer efter mig direkt. Nu ska jag inte bara jobba på insidan utan utsidan behöver lite ompyssling också 🙂
Som Anna K skriver så spelar det ingen roll hur snygg man än är om personen man möter är extremt utseendefixerad. Mitt ex blev det när mobilerna började komma, det var nog där någonstans jag tappade intresset för henne också.
Jag själv bryr mig kanske inte jättemycket om min partners utseende mer än att hon behöver vara medveten om hur hon ser ut. Om hon charmar mig så blir hon snyggare och är hon bitchig utan glimten i ögat så blir hon fulare. Det är så enkelt.
Tack AnnaK, för din klokhet och dina ord. Du vet, mina ögon tåras varje gång jag läser dina rader om att jag inte ska ändra mig, att jag ska leva min sanning. Och jag vet att du har så rätt.
Och egentligen bär jag en stark tro i mig att en dag står han där. Men just nu känns det inte som någon brådska. För mig är verkligen ett år inte långt tillräckligt för att bearbeta separationen, inte minst eftersom den har inneburit ett fullständigt omvärderande av min självbild. Så jag tänker mig att minst ett år till att bottna i en ny självbild och kanske i alla fall ett till efter det för att bli stark i den.
Inser hur skadad min självbild är efter att ha levt med en härskare. Som härskar med tystnad. Jag har ju kontakt med exet fortfarande kring vårt barn, och även i det har jag fortfarande så svårt att säga nej till honom. För jag vet att gör jag det blir jag lämnad i tomma intet, och det är få saker som gör mig så illa som det. Människor som skriker och är förbannade jag kan hantera. Bli hotad likaså, men tystnad, det pallar jag inte.
Men så igår sa jag nej, inte för att jag behövde, men bara för att jag faktiskt inte ville gå med på det han föreslog. Och det var ingen stor sak det handlade om, men grejen att säga nej utan att ha praktiska hinder eller så var enorm för mig. Och det möttes som jag trodde, med tystnad. Och nu river ångesten i mig som säger att jag ska ta kontakt med honom, förklara mig, eller ta kontakt om vad som helst, bara för att slippa stå ut med tystnaden.
Men jag säger nej åt mig själv. NEJ. Och tänker att det är väl detta som är att kontrollera sina känslor? Att inte agera precis som de vill? Att bestämma själv utifrån den väg jag vill gå framåt, inte utifrån vad mina automatiska ångestdämpare talar om för mig?
Marianne jag känner igen mig i dina ord, jag har en liknande historia. Efter separationen var jag värd ingenting och hela världen gungade, vilken mening hade nu livet när man inte hade honom att leva för han härskaren som sakta men säkert brutit ner mig till ingenting? Jag förstår att du påverkas av hans tystnad, jag påverkades varje gång jag träffade mitt ex i bland såg han ut sorgsen ibland arg eller var kärleksfull och jag fick fundera hela dagen på ”varför såg han så lessen ut eller varför var han kylig eller arg? Och jag fick må så dåligt. Men dom känner oss dom vet precis på vilka knappar dom ska trycka på för att få oss att må dåligt och för att ha kvar en viss kontroll. Så att du nu kan säga NEJ för att du vill och kan är ju toppen, det måste vara ett bevis på att du är stark igen. Och han känner säkert att han tappar kontrollen över dig! Styrkekram till dig
Tack slutkörd, för att du delar. Även om jag såklart inte vill att andra ska ha det likadant, så känns det mindre ensamt när vi delar erfarenheter.
Jo, någorlunda stark är jag nog igen. Och är så stolt över att jag faktiskt sa nej. Dock, samtidigt som jag sa nej så gav jag också en förklaring, inte för att få honom att förstå, men för att undvika att han slänger i huvudet på mig att jag minsann alltid säger nej vid sådana här tillfällen som detta. När jag diskuterade saken med en vän tyckte hen att jag inte ska ge några förklaringar, inte ge honom något att kunna kasta tillbaka på mig.
Och jag tänker att jo, hen har säkert rätt, men jag är där jag är. Att överhuvudtaget våga säga nej var ett enormt steg. Jag kommer säkert komma dit att jag inte känner att jag behöver ge några förklaringar, men jag är inte där nu. Ett steg i taget är mitt mantra. Och var glad över det jag åstadkommer.
Just det med att säga nej. Idag ringde mitt ex och frågade om jag kunde ta barnen extra några dagar för att hon skulle på semester med sin nya kille nu till helgen. Självklart sa jag JA, men ville NEJ. Problemet är att om jag säger nej så faller allt jag försökt bygga upp. Att hon kör över mig ännu hårdare och det vill jag inte. Hon tycker att det är en god relation till barnen att jag hjälper henne när hon ska på semester. Ja jag vet att det inte är det. En god relation till barnen är inte att hjälpa henne på hennes semesterresor utan om man ska köpa kläder till dem ihop, kalas osv. Och hon erbjuder Aldrig att ta dem någon annan gång om jag ställt upp. Men jag tror på karma och jag har fått tillbaka en god karma just nu. Hon vet inte om det än bara. Men när hon får reda på det så kommer det bli hus i helvete. Frågan är vilken roll jag spelade i vårt förhållande? Hon bestämde allt och när jag sa nej blev det livat och gnälligt. Var det jag som var härskaren eller hon? min självbild var helt i knas när vi separerade och flera år innan. Med snart 1,5 år efter separationen så har jag repat mig en aning, men tror ändå att jag behöver lika mycket till. Och det värsta är att det är tråkigt att vänta på att bli helt frisk även fast jag tror att jag blir det.
Tack själv Marianne, tycker det är du som är mycket klok. Om jag inte missminner mig så hade du ett långt förhållande bakom dig, likt mig. Dina planer om att ge dig själv tid verkar vara mycket bra. Och att du nu sade Nej, även om det var en liten sak så var det Modigt gjort, för du utmanar dina egna rädslor. Och det är nog det största man kan göra. Man kan arbeta sig oerhört trött, utbilda sig och göra karriär, men att utmana ens egna rädslor är i vart fall av egen erfarenhet mycket mäktigare. Och rädslorna går inte att jämföra med varandra, en upplevd rädsla är en upplevd rädsla för den specifika individen.
Även om man levt med en härskare eller en vanlig person så klipps liksom Viet rakt itu, och har den som lämnar redan en annan partner (och kanske haft ett tag) så Knäcks man, även den bästa personen gör det. Jag är av den tron att varken man vill eller inte så formar man varandra i Viet när man levt i många år tillsamman och från unga år. Man vilar i varandras trygghet och varandras åsikter lika mycket som man båda på var sitt håll kanske har skapat sig vissa rädslor och ovanor likaväl som vanliga vanor…
Allt bryts när den ena lämnar och är den som blir lämnad inte är förberedd så är nog chocken som ett brev på posten. Även den som lämnar hade kanske inte heller trott att det skull bil så svårt och känslomässigt att kapa alla band man byggt under många år.
Min egna erfarenhet är att självbilden gick i 100 bitar och flög ur mitt huvud upp i luften och nu, efter 4,5 år har alla trillat ned igen och jag kan nu leva ett normalt liv igen. Men attans vad tufft det har varit. Men något positivt har också hänt. De rädslor jag hade under vårt förhållande, och de jag upplevde de första åren efter skilsmässan är borta. Mina rädslor handlade om att, vem vill ha mig? Kommer jag att klara ekonomin? Kommer jag någonsin att få sova en hel natt igen? Vad säger alla andra om mig nu, som ex hon var nog inte lätt att leva med det var nog därför han stack! Jag duger inte till någonting. Vart har jag kommit i livet! Alla andra har lyckats så mycket bättre än mig….mm mm. Men idag när jag tänker tillbaka så ingick alla dessa funderingar i någon sorts bearbetning av krisen jag kom i. Första 1.5 åren så kunde jag inte se på TV, kunde inte ta in saker från omvärlden, Jag! Fattade inte vad som hände med mig, jag som haft lätt för att ha många bollar i luften.
Vet inte om andra här på forumet har upplevt samma som jag, men ofta är det ju så att det är inte en sak som händer utan när livet väl trasslar till det för sig så ska det vara flera sorger på en gång. Vi skildes i februari, december innan dog min älskade farbror, mitt ena barn råkade bli kär i en allt ifrån lämplig person och vi fick stötta hen för att kunna bli stark och lämna (vilket hen gjorde) och fyra dagar innan beskedet om att han var kär i en annan hade jag och mina syskon suttit och vakat över vår mor som vi inte trodde skulle överleva. Min mor låg i respirator och klarade krisen och är idag helt återställd. Ja, det blev för mycket och jag kom in i en enorm kris. Det som var värst var att få allt fokus mot sig själv samtidigt som det kändes som att han dog för mig, han försvann. På två veckor var alla papper både hos bank och skatteverket färdiga och våra barn var över arton år så skilsmässan gick igenom på 1,5 vecka!
Vips så hade man allt tid i världen för sig själv! Det gick inte att ta in.
Det är som du säger Marianne man behöver tid, tid för att läka sig själv och den stora förändring man går igenom. Har man dessutom som du levt med en härskare, så kan jag tänka mig att banden som bryts är ännu kraftigare. Av den orsaken att han, kanske omedvetet, har bundet dig till sig genom att kontrollera dig om än så lite (eller mycket) så påverkas dina egen förmåga att ta egna beslut i negativ riktning.
Därför är det modigt att du idag kan säga Nej! Jag tror att du om ett år kommer att ha fått tillbaka din självbild oerhört mycket mer och kanske till och med tycker synd om honom som person, att han inte förstår hur han själv beter sig. Du kanske kommer att se på honom som ett litet barn som inte mognar. Medan du själv har arbetat hårt med att slita bort dina skygglappar mot omvärlden, lager efter lager, vilka fanns för att skydda dig mot förminskningen. När de väl är borta så börjar livet leka igen. Du kommer att komma dit, jag tror på din kraft, det märks i ditt sätt att skriva här inne.
Jag känner igen mig till viss del av att leva med en härskar, men det ordet får mig att tänka på en man som är hård och elak och kanske slåss. En machoman… men visst sade min före detta man saker till mig som han aldrig skulle ha sagt… det bakomliggande problemet under alla år vi levt tillsammans (fick jag reda på efter skilsmässan av honom) var att han alltid haft en längtande tanke efter andra kvinnor. Alltså han skämdes över mig, hur jag betedde mig och hur jag såg ut och hur jag klädde mig…men som en av mina underbara väninnor sade till mig. Varför lämnade han inte dig tidigare då? Jo, han älskade mig oerhört mycket också, men han hade inte fått lära sig kvinnosynen av sina föräldrar, vår uppfostran var totalt olika. Hans far kunde skälla ut sin fru om inte det fanns vispgrädde till jordgubbspajen utan ”bara” hemmagjord vaniljsås! Min far, har aldrig ens varit i mikroskopisk närhet av något sådant. Han kunde säga till oss barn om vi hade varit och ätit något i köket, ni har väl ställt undan efter er nu, för mamma är trött när hon kommer hem efter arbetet och vill inte ta disk efter er. Vi uppfostrades att respektera varandra och för de olika arbeten vi utförde. Vi berömde varandra för de saker vi utförde istället för att gnälla över saker som inte gjordes, ex att inte vispgrädden stod på bordet!
Jag har mött två helt underbara män efter skilsmässan, så respektfulla, mjuka, sensuella nallebjörnar… och efter ett tag när jag lärt känna dem lite mer så har vi haft lika kärleksfulla föräldrar alla tre. Min nästa stora kärlek kommer nog att ha samma slags uppfostran som mig, inte för att det är något jag frågar om, utan det verkar som om jag attraheras av det och vet vad jag söker. Det var annorlunda när man var yngre och omogen och inte visste så mycket. Hur hårt än livet ibland kan tyckas vara så lär man sig väldigt mycket och av lärdomarna tar man ännu bättre beslut, så vi får hoppas att vi hamnar på väldigt bra livsstigar framöver.
Men visst, som Tomas Ledin sjunger i sin låt ” En del av mitt hjärta” kommer att åkerkomma ibland till att undra hur han mår och hoppas att han har det bra och är lycklig. Jag undrar fortfarande ibland varför han packad sin väska istället för att slåss. Men mitt svar på det är hans oroliga själ som alltid hade haft en längtande tanke efter andra kvinnor och vem vet, han kanske slåss med den tanken även i nästa förhållande. Hoppas inte, för den inre oron önskar jag honom inte. Men det är inget jag kan styra över, istället är jag glad över de fina stunder vi hade och tar med mig de fina erfarenheterna in i nästa förhållande. Och de sämre erfarenheterna ska jag försöka att inte upprepa för respekten till mig själv.
Slutkörd och Johan ni ska veta vad jag tycker ni är starka som inte ger er att nå er inre frid. Och jag tycker detta forum är en tillgång och hoppas Michael håller bloggen vid liv så att jag kan följa hur det går för er.
Kram
Måste säga det Anna K att när jag läser din text så blir jag gråtfärdig. Gråtfärdig för att jag känner igen mig just där jag är nu och gråtfärdig för att inte ge upp och att hoppet för att allt ska bli bra igen lever kvar med dig som bevis. Det känns som att tiden är emot mig. Vill ju träffa någon medan man fortfarande är ung och har viljan till att göra saker…… Tack Anna K! Du är en grym förebild!
Tack Johan, jag känner igen stressen i att vilja träffa någon fort. För mig var den förknippad med paniken att bli gammal, sjuk och dö ensam. Jag är 49 år och kommit in i hormonella svängningar, menopausen, och en del av smärtan i separationen orsakade nog att man även fick en släng av en medelålders kris. Därav panik över känslan av att nu är man nog förbrukad.
Men det är man inte, rent matematiskt så finns det oerhört många singlar i Sverige i alla åldrar. Du och jag är en av många tusen som längtar. Men som en del män skriver på nätdejtingsidorna, ”har inga skelett kvar i garderoben” och har varit singel i fyra år och känner mig nu mogen för att kliva in i något nytt. De har nog gjort den resan du nu gör.
Fortsätt som du gör så blir det längre och längre perioder mellan de dåliga veckorna och rätt som det är så känner du lycka över att du lever. Mitt råd är att inte följa ditt ex på fb. Rannsaka dig själv över varför du vill det och hur du mår efteråt och hur mycket av din dyrbara tid du vill ägna dig åt det.nom det ex tar två timmar i veckan, vad hade du kunnat ge dig själv istället, två pass i simbassängen eller dylikt.
Vi är starka tillsammans. Kram på er