Jag var tre eller fyra år och det var sommar. Vi var i stugan vid havet. Mina föräldrar, mormor och morfar och jag tog en av de klassiska promenaderna längs med havet. Jag var förväntansfull, för i slutet av promenaden väntade glass. Var gång!
Min lilla vita nalle satt som vanligt i framfickan. Det kändes som om han var en del av familjen. Sökte med handen i fickan för att känna på hans päls. ”Han är borta!” Paniken sprider sig som en löpeld. Tårarna strömmar nedför mina kinder och livet som jag kände det var över. Tänk vad komprimerade och intensiva känslorna hos ett litet barn är.
Nu händer det något som kommer att följa mig genom livet: Jag upplever för första gången kärleken på ett medvetet plan. Jag känner mig älskad av de här fyra människorna – Mamma, Pappa, Mormor och Morfar. Anledningen till att det händer nu, är sättet på vilket de bemöter mig när min kära lilla nalle är försvunnen. De tittar på mig och säger: ”Vi skall leta efter honom. Överallt skall vi leta!” Alla är djupt engagerade. Det söks med blickar över havet, i sanden och gräset. Letandet pågår länge, utan resultat. Min nalle är verkligen borta.
Den här berättelsen kan verka trivial, men den handlar om något mer än ett borttappat gosedjur. Den handlar om föräldrar/familj som tar ett barns känslor på allvar. Det kändes bildligt talat som att alla ”bar” mig genom sorgen p.g.a. det intensiva sökandet.
När jag tänker tillbaka på den här händelsen och alla år som ligger däremellan, ser jag även min egen inställning till mina barn och till ett förhållande: För mig handlar det om att kunna se en annan människas känslor och ta dem på största allvar (även om vi inte alltid kan förstå).
De vuxnas sökande efter min nalle lärde min ytterligare en sak: Att ge vårt yttersta innan vi ger upp. Att kunna ge upp och veta att man gett allt. Det är ett kraftfullt budskap till ett barn.
Michael Larsen – livscoach
Det här ska jag ta med mig och tänka på!