Igår kom det en bloggkommentar från en av vännerna. Det var tung läsning om ett ex och pappa till hennes barn som uppenbarligen har väldigt dålig koll på sig själv och sin förälderroll. I beskrivningen framgår att han har psykiska problem som självklart är avgörande för beteendet. Problemet är att diagnoser inte hjälper vår bloggvän – det förklarar den f.d. mannens sätt att vara men ursäktar inte. Det gör inte vardagen lättare för en Mamma som sliter för att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Det hade inte bara varit klumpigt av mig att försöka komma med smarta lösningar och fina ord om framtiden. Det hade varit idiotiska tåtramp. Människor som befinner sig i pressade lägen (som att vara ensamstående tvåbarns mamma) behöver känna sig sedda och förstådda. Men främst av allt behöver de avlösning och en ljusglimt i tunneln.

När jag gick till sängs på kvällen kände jag mig maktlös inför hennes situation. Vet att det finns massor med människor som lever under extremt trängda omständigheter. Känslan av att sakna kontroll över sin livssituation är något av det värsta som finns.

I vår bloggvän ser jag en av alla vardagshjältar som lever sina liv utanför de s.k. lyckade människornas rampljus. Hon är en av dem som sätter fötterna i golvet de tidiga morgnarna, gör i ordning barnen och sig själv, rör sig mot dagis/skola, jobbar, gör inköp, får ihop en tight ekonomi, går på föräldramöten, packar för utflykt och samtidigt längtar efter någonting mer.

Jag är en av dem som står vid sidolinjen och applåderar samtidigt som jag önskar att det fanns någonting att göra för alla de som kämpar med att sätta ena foten framför den andra.

Vädjar till den frånvarande Pappan: jag har ingen rätt att döma dig – sök hjälp, jobba och ta tag i dig själv, gör allt som står i din makt för att bli hel så att du kan vara förälder.  Du är dina barns enda Pappa. Det går inga repriser.

Michael Larsen – livscoach och mental tränare