Inte när det blir tid över. Inte när barnen har gått och lagt sig eller är hos den andra föräldern (varannan vecka). Inte när hon eller han ”har hittat sig själv.” Inte när det blir mindre att göra på jobbet. Inte när han eller hon har lämnat sitt gamla förhållande, när bostaden och ”papperna” är klara. Hur länge till ska du behöva vänta? På att mannen eller kvinnan som du har starka känslor för (kanske är det t.o.m. kärlek från din sida) ska göra dig till en förstaprioritet. När?
Hur länge har du väntat på att det som är centralt för dig i en relation ska ta form? Under hur lång tid har du fått svälja dina känslor för att det inte ska tippa över? Det är fruktansvärt energikrävande att inte få känna att vi är personen som står överst på den emotionella prispallen. Det handlar inte om att du ska vara en segrare, utan bli prioriterad för att du är du.
Du vill inte bli vald som fragment därför att den andre upplever att din kropp är fantastisk och att sexet är oförglömligt. Jo, du kan nöja dig med det! Men vad händer om du senare vill mer än att träffas på den andres premisser? Vad händer den dagen då du vill vara mer än icke officiell, bli vän på Facebook och introduceras för vänner och familj? Vad kommer att ske om du vill uppleva kärlek i handling tillsammans med just den här personen?
Hur är det att leva med någon sedan flera år och känna sig ensam trots att ni bor under samma tak? Hur känns det att hoppas och längta efter förändring? Att han eller hon en dag ska se, lyssna till och prioritera dig. Se på dig med värme och gnista i ögonen. När?
Våra parförhållanden påverkar oss oändligt mycket mer än vi kan föreställa oss. Känslorna vi känner och tankarna vi tänker, designar bokstavligen våra hjärnor. Förtvivlan skapar ämnen som bryter ner, medans glädje och samhörighet injicerar substanser som ökar immunförsvaret och verkar uppbyggande. Våra liv formas helt enkelt av relationsmiljön som vi befinner oss i.
Du behöver få känna att du är vacker, sexuellt attraktiv, väljs för att du är du och inte behöver ges anledning till att tvivla på din egen verklighetsuppfattning: ”det är kanske jag som är för komplicerad? Min kropp kanske inte är helt hundra?”
Det är lätt att slukas upp av den inre kampen när det gäller att försöka sortera bort längtan och det som borde vara självklart i alla parförhållanden, för lugnets skull. Men det är inte lugnt när det pågår frustration, ensamhet, malande tankar, kroniska analyser i att försöka förstå.
Det är inte invecklat: vi vill känna oss förstådda och älskade!
Kärleken vill dig alltid väl! Du behöver också vilja dig själv väl!
Kvinnlig och manlig sexualitet – rätten till njutning och gränser:
Michael Larsen – relationscoach
Mycket kloka ord! Sjukt bra skrivet!
Tack för dessa orden Michael !
Man kan och ska inte behöva vara någons andrahandsval,det är inte okej. Livet är för dyrbart för att sätta på ” Hold” dag efter dag.Vänta på att mannens alla ursäkter för att inte behöva engagera sig ska ta slut.Det finns riktiga män därute som vet hur ett förhållande ska vara/innehålla.Vi lämnar det dåliga för något bättre….Måste bara läka först för att kunna gå vidare som de starka livskraftiga kvinnor vi är,mot bättre liv…
Verkligen mitt i prick! Och en ensam tår trillar sakta ner för kinden. Jag borde också vara värd att bli ett förstahandsval.
Jag har alltid känner mig som andrahandsvalet i vårat 17 åriga förhållande. Först var det alkoholen och när han blev nykter var det bara honom vi skulle ”stötta ” sedan tog jobbet över totalt och den nyktra alkoholisten gick in i ett nytt beroende …arbetsnarkoman Efter fyra år av kämpande…igen….gav jag upp. Jag ställde som ultimatum att vi skulle gå i terapi men han valde bort det och flyttade ut. Efter 3 månader träffade han en ny kvinna oxå hon medberoende. Jag mår fruktansvärt dåligt till och från fast jag vet att jag gjorde rätt…Jag var aldrig på första plats…vill INTE bli bitter
Så bra skrivet! Tack. ❤️
Det viktigaste är att du är ditt eget förstahandsval, det har jag nu äntligen börjat lära mig även om det tagit lång tid. Någon annans förstahandsval har jag aldrig känt att jag varit, har alltid känt mig utbytbar i alla sorters relationer, även med barnens pappa som jag levde med i över 20 år. Har den hårda vägen lärt mig att endast jag kan ansvara för min egen lycka. Om någon i framtiden skulle ha mig som förstahandsval, och om jag ens skulle kunna förstå det, skulle jag bara se det som en bonus.
Jag gillar verkligen denna blogg, tack! Nu är det så att jag varit snäll mot mig själv och lämnat min stora attraktion för att leva ett lugnt liv med en man som sätter mig i första rummet. Jag var så glad och tacksam över mitt beslut. MEN nu två år senare, och relativt nybliven sambo, inser jag att jag saknar attraktion så att jag håller på att spricka…Jobbigt när man trott sig känna attraktion till en början, för att sedan ”vakna upp” när ett stort steg är taget med lägenhetsköp etc. Jag funderar nästan på att välja att leva själv istället, för just nu har jag dåligt samvete för att jag känner som jag känner, även om jag vet att jag har rätt att känna det jag känner. Jag har verkligen försökt, och stundtals känner jag även attraktion, men det försvinner snabbt…Jag lever i en ambivalens eftersom jag ju har ett bra liv som sambo men det är som att leva med sin bror…Någon som vågat ta steget och förmodligen krossa hjärtat på sin partner med en stor slägga…? Hur gjorde ni med er attraktionslängtan, och hur kom ni över ert ex (jag KAN inte låta bli att mata mitt minne med honom, så snälla, be mig inte sluta med det…:) )
Det går inte att med viljekraft få fram attraktion. Det är även lätt att idealisera det som varit, eftersom hjärnan gärna spelar upp fina minnen när man är ensam. Vad gjorde dem ”stora attraktionen” med dig när ni var tillsammans? Varför lämnade du?
Otäckt träffande ord. Precis där är jag nu med en man som jag träffat under 2 års tid. Jag längtar så otroligt efter mer, han har svårt för familjeliv och jag har två barn nästan på heltid. Vi ses sporadiskt någon kväll i veckan om inte barnen är hos sin pappa, han säger jag måste kunna njuta av tillfällena vi får – för han vill ha mig på egen tid… jag har ännu inte fått träffa hans familj.
Jag har svårt att släppa taget, sårad med tillknycklad själ och självkänsla. Men jag längtar så fruktansvärt efter mer: närhet, kärlek, omtanke. Här och nu i min vardag. Hoppas jag hittar verktygen att ta steget.
Tack för en fantastisk blogg som gett mig mycket!
Tack för att du delar med dig Anna! Det är ohållbart när man ger mycket men får lite tillbaka…Vad händer om du backar? Vad händer då med det ni har? All styrka till dig…
Läser dels själva inlägget och sen din kommentar Anna och som du själv skriver – otäckt träffande, är i princip i EXAKT samma situation som du. Jag har under de senaste veckorna börjat landa mer och mer i att (trots att denna man haft sina rimliga skäl till att inte kunna ge mig allt full ut eller hur jag ska säga) det faktiskt inte blir mer än så här. Det är nästan det värsta, att behöva släppa det där hoppet. För min del är det så extremt mycket frustration – vi har ”potential” och en oerhört stark attraktion, starkare än något annat jag upplevt. Jag tvivlar inte ens på att han älskar mig. Men faktum kvarstår – jag går runt med en bottenlös längtan om en relation som vi faktiskt inte har. Under våra två år har det tagit slut tre gånger men vi kommer tillbaka till varandra och kan prata om allt. Han kan vara en del av mitt liv men släpper inte in mig i sitt. Och där är jag nu – jag ogillar listor och krav på hur en relation ska vara, men mitt enda krav är att en partner ska vilja dela livet med mig, det räcker inte med att bara dela varandra. Jag vet inte ens hur jag ska kunna släppa och släcka mitt hopp, det får väl ta den tid det tar. Ska inte lägga ännu mer press på mig själv. Men är så trött på att känna så här, jag vet att han aldrig velat såra mig men den krassa sanningen är att det är precis det han gör.
Du är inte ensam, stor kram!
Jag var nog den som inte tog min partner som mitt förstahandsval den senaste tiden. I början gav jag så mycket av mig själv. Jag gav ALLT. När vi väl blev sambos…vad hände då? Han blev som ombytt när vi hade mina barn varannan vecka. Han var för sig själv, aldrig med oss. Jag kände då att han väljer ju inte mig… för mig är mina barn också viktiga. Vad hände? Bråk och bråk. Jag flyttade tillbaka till min och barnens hemort. Vi fick bli särbo istället. Han sager då att han vill aldrig träffa mina barn igen. Jag tycker inte du ska ha kontakt med dina barn den veckan som är din och min vecka. Ja som ni kan förstå blev inte vår särbotid någon lycklig tillvaro. HUR skulle jag kunna sätta honom i första rummet efter de uttalanden? Han sa det när han var sårad och arg. Men dem orden satte sig fast i mig… Under tre år höll vi på fram och tillbaka med vår relation. Upp och ner, fram och tillbaka. Bråk, bråk och bråk. Någon örfil. Men jag kunde inte ta honom som mitt förstahandsval fler ggr…jag valde annat och honom mellan varven.Han kände sig undanskuffad… Jag kan idag förstå honom. Men det han gjorde mig och barnen, det han sade var inte något som jag hade förväntat mig. Vi var båda varandras förstahandsval. Men jag var inte hans till 100% tydligen. Eftersom han inte kunde ta mig med hela mitt kitt, dvs med barnen. Ja med facit i hand skulle vi ju bryta efter flytten…inte tro att vi skulle lösa det som särbo. Vi hade då sluppit jättemånga bråk, örfilar, otrohet och framförallt alla tårar…Men det är lätt att vara efterklok.
Nu har jag läkt en hel del. Första tiden höll jag på att sakna ihjäl mig efter honom. Känslorna fanns och finns kvar. Jag har varit så jäkla arg på honom. Jädrans idiot! Men nu är jag mer lugn. Jag ser vad som var tokigt. Där var saker från början. Hans baggage, mitt bagage. Vårt sätt att kommunicera med varandra. Det var ett stormigt, passionerande förhållande från början. Det sorgliga är att hade vi båda två kunnat se vad som var ”fel” från början hade vi nog kunnat fixa det. Men det gick för långt… det är en sorg. Men nu är han i en liten ask i mitt hjärta. Jag ser och förstår idag att vi kan inte leva ihop. Men jag har alldeles speciella känslor för honom och har alltid haft. Har aldrig varit så kär i någon som i denna man. Men så här är livet ibland. Ha en bra dag alla!
Anna och Karolina, tack för att ni delar med er! Trodde jag var den enda som kände så här. Detta behövde jag läsa just ikväll.
Tack!