En påminnelse från tidigare: det finns några upplevelser som starkt format min syn på livet: när jag som femåring blev påkörd (över huvudet) av en moped och såg hela händelsen uppifrån. För många år sedan i en kyrka i Prag, bektaktande en samling skelett med inskriptionen framför: ”en gång var vi som Ni. En dag skall Ni bli som vi.” En annan händelse var ett samtal med en svensk kvinna i Thailand som berättade att en stor del av hennes kollegor på mäklarbyrån där hon arbetade, gått bort i cancer. Samtliga var under fyrtio.
Vad har då detta med relationer att göra? Jo, de beskriver inte enbart liv och död, utan tiden och hur vi använder den. Vad gör vi med timmarna i det här livet, vilka vi spenderar dem med och hur det får oss att känna?
Jag är ingen person med en lättvindig syn på uppbrott av relationer, särskilt inte då det finns barn med i bilden.
Många av era kommentarer reflekterar personer som kämpat och kämpar för att hålla samman familjen, trots en partner som inte varit närvarande på länge, otrohet och härskarmentalitet. Jag ser dig som inte vågar lämna av rädsla för att inte klara vardagen, ekonomin, ensamhet och ovisshet om hur barnen skall ha det då de är hos den andre föräldern (varannan vecka). Ett krig som pågår i din emotionella värld.
Skulle vilja be dig stanna upp för ett kort ögonblick, andas några djupa andetag och reflektera: hur vill du att fortsättningen skall se ut? Vad vill du fylla dagarna med?
En dysfunktionell relation, är en som får dig att tänka och känna smått om dig själv, gör att du inte vågar ta för dig, uttrycka dina verkliga behov och tvingar dig leva efter partnerns spelregler. Den spänner dina käkar, höjer axlarna och veckar pannan.
En parrelation skall bidra till utveckling, inspiration, glädje, lust, äkthet, trygghet, frihet… Vad är det annars värt?
Vad vill du att dina barn skall se då de är nära dig? Hur vill du fylla i resten av meningen? – Mina dagar var…
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata? Kontakta michael@separation.se
Så sant…sviterna en sån relation…kan också bli att man fortsättningsvis har en dysfunktionell relation med sig själv. Självmobbning och självförakt. Det är tufft.
Mina dagar VAR fyllda med en inre oro
En oro för att inte vara älskad för Mig utan en föreställning från mannen om en kombination av en Madonna och en prostituerad. En oro när jag inte kunde leva upp till den önskan.
Mina dagar var fyllda av att aldrig vara bra nog, vad det än gällde.
Nu efter skilsmässan, när jag har fått distans och ältat en massa , så ”ser” jag att han har oerhörda krav på sig själv. Han kallar t om sig själv för korkad ifall han ” misslyckas ” med något.
Han var mobbad för sin längd och i vissa fall sitt utseende. För honom blev jag en pokal att visa upp för polarna, som bekräftade att jag såg bra ut. Även fast de tyckte att jag såg bra ut, så säger han till mig; – hade du bara varit blond och haft bruna ögon, så hade du varit perfekt ”!. Jag förstår än idag inte hur jag kunde svälja den kommentaren och välja att fortsätta att leva med honom i 25 år.
Nu är det snart 1 år sedan skilsmässan och han har givetvis träffat en ny kvinna. Jag har förklarat för honom att det går inte att bygga en ny relation i askan av den gamla. Vi är inte klara med varandra. Det finns mycket ouppklarade saker som vi skulle behöva diskutera, men som han inte vill. Jag har varit livrädd för att vara ensam. Men det hade inte fungerat att springa in i en ny famn bara för att ha någon. Jag måste verkligen sörja färdigt, HUR mycket jag än längtar efter en varm famn.
Mari, jag förstår din känsla. Jag har också fått höra så många dumma kommentarer från min partner i början av vår relation och även under relationen. Idag kan jag riktigt känna, hur tänkte jag där? Jag vet för ett år sedan när vi hade ett av våra många uppbrott, sa han till mig att han ville inte att jag skulle ha kontakt med mina barn den veckan jag var barnfri. Då fick deras pappa ta om det dök upp ngt. Å till saken hör att jag och barnens pappa har en kanon relation och är helt överens om hur våra barn ska ha det. Så barnen ringde/ringer mest för att berätta saker. Ja så säger han då även, annars kan jag välja ngn som är yngre och utan barn. Ja jag svalde det…MEEEEN hur korkad är man? Då skulle jag ju bara rest mig att då tycker jag du kan den yngre bruden, för jag är abslout inte tillgänglig. Många konstiga och dumma kommentarer. Framförallt när vi bråkat. OMG!
Nä fy,det är slut med det. Jag är glad att jag i min rycksäck har med mig en 18 årig lång relation med barnens pappa. Jag vet hur man ska kompromissa, att ge och ta, att lyfta och peppa varandra. Jag fattar inte idag hur jag kunde acceptera ett 4,5 års långt destruktivt förhållande. Det blev ju faktiskt destruktivt till slut.
Tycker du gör alldeles rätt i att sörja klart och bygga upp dig själv! Det ska jag också satsa på nu. All lycka till dig! Kram
” Det finns mycket ouppklarade saker som vi skulle behöva diskutera, men som han inte vill.”
Låter som mitt ex…men vet du Mari, jag tror att vi bara måste acceptera att människor är olika, att vi inte kommer att få svar på våra frågor, att vi kanske inte ens behöver få svar på våra frågor. Mitt ex ville inte prata, han ville inte svara på frågor, han ville bara sticka huvudet i sanden och gå vidare. Jag sörjer fortfarande – inte honom direkt, för den här bloggen har hjälp mig med många insikter, men jag sörjer det att vi som älskade varandra inte kunde få till ett bättre slut. Trots att jag slutade fråga och trots att jag bara skrev vanliga små saker så valde han att svara med så få ord som möjligt. Ledsamt! …men kanske någon form av härskarteknik det också…? …och jag hoppas att han mår ännu sämre över att ha det på sitt samvete. Jag tror på karma!!
Jag vet också hur det är. Jag och mitt ex har inte pratat överhuvudtaget om vår relation sedan han lämnade mig. Grejen är att jag tror inte han har pratat med någon. Medan jag har ältat, ältat och ältat med vänner och nu till och med ältar ibland med den nya man som jag träffat.
Så; det är tyvärr bara att acceptera att vi är olika. Jag har fått komma till acceptans om att jag inte får svar. Men jag har också på den vägen kommit till funderingen att det kanske är så att mitt behov av svar bara speglar mitt behov av kontroll. Kontroll på livet och omvärlden. Och då tänker jag att det är dags att släppa tanken om att jag måste ha svar, för det vettiga är att kunna försonas med att jag inte kan ha kontroll på något annat än mig själv. Jag börjar själv veta och förstå varför det gick som det gick. Och det vill jag kunna lära mig att känna att det räcker. Är på god väg, men ännu inte framme i alla delar.
Så släpp honom. Och släpp tanken om att du vet för andra människor vad som går och inte. Du skriver att det inte går att bygg en ny relation i askan av den gamla. Så kan man se det. Eller så kan man se det som att askan utgör den bästa myllan. Min poäng är att du vet bara vad som är bäst för dig. Att säga vad som är bäst för honom är förmätet. Du vet inte vad som är bäst för honom. Kanske är hans nya relation bara en tröst. Kanske inte. Poängen är att ditt fokus ska vara DU, inte vad han gör eller inte. Får du inga svar – men så släpp och gå vidare. Skapa dina egna svar och strunta i om de stämmer överens med hans eller inte. Ni behöver inte komma överens längre.
Jag håller med dig om att det är viktigt att sörja. Men har också lärt mig att sorg och glädje kan leva sida vid sida. Att en ny famn inte måste vara en flykt, utan kan vara äkta även om sorgen inte är slut. Det går att skratta och gråta samtidigt. Det viktiga tror jag är att hålla sig till det enkla faktumet att den enda jag kan och ska förändra och påverka är mig själv.
Varma kramar!
Det är lite så jag har tänkt… I december i fjol stod jag på precis samma ställe som jag gjorde i år. I en relation som inte blir bättre. Blir bra ett tag men sen kommer vi inte vidare. Som jag skrev här för ngn dag sedan, jag har nu gjort mitt val. Nu vill jag må bättre, slippa känna mig ledsen allt som ofta, slippa misströsta. Priset blir kanske att jag får leva ensam en längre tid… men jag är inte ensam. Jag har mina underbara ungar ( ungdomar), vänner, ett jobb att gå till, ett underbart radhus som jag bara älskar, mina syskon och mina förlädrar.
Idag är en sådan dag då det känns lite extra i hjärtat. För precis ett år sedan var jag och min partner ifrån varandra, ett av 100 uppbrott. Min magkänsla då var att han hade kontakt med den där tjejen från sommaren innnan. När det sedan blev bra mellan mig och honom igen, så mycket riktigt hade min magkänsla rätt. Just idag är jag på vippen och kontakta honom. Försonas ytterligare en gång. MEN NEJ! Jag vill inte ha ytterligare en vecka, månad, år med ngt som bara står stilla, eller rättarsagt att en berg och dalbana hela tiden. Där dem goa dagarna är lätträknade. Nu ska min tid förvaltas väl. Vet kanske inte så mycket just idag hur jag vill leva. Men det jag vet är att jag vill känna mig glad varje dag, vill slippa bråk och vill ägna min tid åt mig själv och mina goa tonåringar. Det blir nog bra!
Såhär inför ett nytt år som stundar, har jag börjat fundera på vad jag vill göra med min tid under 2016. Tittar jag bakåt kan jag ser jag hur mycket tid och energi jag lagt på att känna mig orolig och frustrerad över mitt obefintliga och olyckliga kärleksliv. Hur dåligt det fått mig att må under hela mitt liv. Jag vill inte ge mer av min tid till oro, tvivel och misströstan. Jag vill lägga min tid och energi på att bli mer av allt jag själv vill vara. Alltså utan nån partner. Bara det jag vill vara själv. Hitta alla vägar till välmående, förutom vägen genom en partner. Det tänker jag släppa. Påminn mig!!! 😀
Bra skrivet Petra, så känner jag också. Jag har lagt alldeles för mycket av min tid och kraft på att längta, leta, hoppas på kärlek och hamnat mindre bra relationer och ältande av gamla sådana. Det får räcka nu!
Då ska vi ge oss själva nåt annat framöver 😀 kram
Japp 2016 ska bli ett bra år! Peppkram
Heja, heja!! Jag hänger på där
Det är dock inte så lätt och roligt att leva ensam alla gånger. Nu menar jag absolut inte att ett destruktivt förhållande är bättre. Utan att vi medmänniskor ska sluta behandla ensamstående (självgående ) som mindre värda. Tvåsamheten och kärnfamiljen är norm och det känner man tydligt när man inte tillhör den normen. Man må vara hur glad och tillfreds som helst men det spelar ingen roll. Att ha en partner ses ofta som ett tecken på att man är socialt kompetent och lever ett ”ordnat liv”. Intressant är t ex hur domstolar resonerar och tar med just sådana faktorer vid fråga om straffpåföljd. Där sägs aldrig nåt om destruktiva relationer utan just det faktum att man är i en relation utgör ett värde. Detta är endast ett exempel på hur samhällets värderingar kommer till konkreta uttryck. I en värld där socialt kompetenta kvinnor är i majoritet i relation till dito män så är det ofrånkomligt att kvinnor hamnar i för dem destruktiva förhållanden och detta mönster kan inte brytas förrän männen blir socialt kompetenta i samma utsträckning som kvinnorna. Utbilda männen. Jag generaliserar.
Jag förstår vad du menar, och håller på många sätt med dig. Visst är tvåsamheten och kärnfamiljen en oerhört stark norm. För mig var den så stark att jag inte ens såg att förhållandet var destruktivt. Jag hade faktiskt turen att min man lämnade mig, för jag var så fast i bilden av hur det ”ska” vara att jag inte ens såg att relationen förminskade mig själv.
Jag tänker att detta med att en partner ses som ett tecken på social kompetens och ett ordnat liv till del beror på att vi överlag talar väldig lite om hur destruktiva relationer kan vara. Tänker att vi är många på den här sidan som vet att även om det inte finns något missbruk med i bilden, så kan relationen präglas av ungefär samma beteenden som vid missbruk; självupptagenhet, oförmåga att ta ansvar, oförmåga att se sin del utan istället ta ut sin egen ”skit” på den andra etc etc. Men vi pratar väldigt lite överlag om destruktiva relationer.
Min lärdom har varit att mina relationer blev destruktiva för att jag upprepade det jan kände igen. Jag återupplevde min destruktiva barndom om och om igen. Och där hade jag fastnat om jag inte hade vågat börja se på mig själv, på min exmake och på omvärlden med helt nya ögon.
Jag tänker också att du har en bra poäng i att utbilda männen. Men jag tänker också att förändring kan ske när ensamstående människor av båda könen helt enkelt bestämmer sig för hur de vill se på sig själva. Om jag klart och tydligt ser mig själv som lika mycket värd som en person som är i en relation, så är det så jag ger tillåtelse för andra att se på mig. Jag är numera plågsamt medveten om att allt börjar i oss själva. Det är vi själva som ger andra tillåtelse att se på oss på ett visst sätt. Hur vi låter andra se på oss speglar hur vi själva ser på oss i grunden, är min övertygelse. Så frågan är; se du på dig själv som mindre värd? Om du med stor ärlighet blickar inåt?
Varm kram!
När jag sitter i min gungstol på ålderns höst förhoppningsvis med min älskade vid min sida…så vill jag berätta för honom att:
Mina dagar har varit fyllda av en djup kärlek, när jag ser in i dina ögon ser jag och känner ända in i djupet, vi når kärlek i varandras själar som sprider en värme i hjärtat. Känner att mitt hjärta slår för oss, hans hjärta slår för oss, men vi går bredvid varandra som egna individer, vi når kärlekens topp med kärlek, tillit, trygghet, transparens, glädje, lust och omtanke. ❤️