Det är tiotusen år f.kr och den ensamma kvinnan stöts ut ur gruppen. Hon är desperat och förtvivlad, gör allt för att visa sin utsatthet så att de andra skall förstå. Hon är dödsdömd på egen hand och hon vet det – ett liv utan familjen finns inte.
Vet inte vilka vetenskapliga backup jag har för min idé, men tror att det finns uråldriga delar i våra hjärnor som upplever en separation/skilsmässa på ett inte helt olikt sätt som den utstötta kvinnan 10 000 år tidigare. Överlevnads och dödsångest instinkter kan även triggas igång i oss.
Logiskt sätt vet alla att vi överlever som ensamstående i vårt samhälle, men en djupare och äldre del av oss känner det: ”hur skall det gå nu? Hur skall jag klara mig?” Förtvivlan blir följeslagare.
Dessa existentiella frågor plus de känslomässiga banden gör det så svårt för den lämnade. Den som lämnar har jobbat med tanken på att gå skilda vägar en längre tid och här handlar det mer om skuldkänslor. Det svider i hjärtat att bryta med någon vi delat tid och minnen med.
Men det finns även en skuld i den som blir lämnad: ”varför kunde jag inte bättre? Om jag bara…” Smärtan och frustrationen över att inte få chansen att ställa saker och ting till rätta känns outhärdlig. Vår närmaste har nu bestämt en helt annan riktning på vårt liv och känns plötsligt som en främling.
Personen som en gång var vår kärlek och samtalspartner är nu den sista vi kan vända oss till. Vi behöver göra tvärtom mot det vi är vana vid, vilket tar tid, ibland lång tid att vänja sig vid.
Vad tänker du om detta min bloggvän? Vilka är dina erfarenheter?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar