För personen som under en längre tid har velat avsluta relationen, är det nästan alltid en lättnad när meningen är uttalad: ”Jag vill inte längre!” I månader, kanske år har mannen eller kvinnan brottats med känslorna om att försöka hålla ihop tvåsamheten och familjen.
I delar av den urgamla hjärnan ligger det djupt: att hålla ihop stammen (idag familjen) för överlevnadens skull. I den moderna människan handlar det om ekonomi och boende. Praktiska bitar som samtidigt är djupt existentiella och laddade: ”Hur ska jag klara mig? Hur ska det gå för barnen?” Det kan kännas som liv och död.
Och så har vi den emotionella delen: en som tvingas såra och en som blir sårad. En känslomässig kulturkrock som skär djup i våra väsen. Vad gör vi med drömmarna som slås i bitar? Mannen eller kvinnan som för bara en kort stund sedan var den som i våra ögon stod oss närmast, är nu personen som i ett enda uttalande förändrar vårt liv i grunden.
Skulden över att inte ha räckt till: ”Om jag bara får en chans till. Snälla ge mig den!” Och blicken och orden: ”Jag har redan bestämt mig!”
En kvinna som jag känner berättade: ”Jag tycker själv att jag är en kärleksfull, omtänksam och bra person, men tänk att han inte längre ville att jag skulle vara en del av hans liv. Någon som känner mig så väl och väljer att gå. Det gör ont!”
Det är inte bara själva separationen som känns, utan drömmarna som aldrig fick komma i mål. Besvikelser över en partner som vi upplevde inte lyssnade i tid, som inte tog varningssignalerna och de tydliga uttalande på allvar. I alla fall inte förrän det var för sent. Tänk så olika två personer som stått varandra nära nu ser på verkligheten.
En stor del av kampen handlar om att lämna en identitet bakom sig: den som partner och familjemedlem (tryggheten i ett vi), till att bygga upp kvinnan eller mannen som nu står som ensam vuxen. En ny självbild behöver ta form vilket kan kännas som ett obestigligt berg.
I samband med en separation och skilsmässa rörs även gamla sår upp: separationsångest från barndomen då vi kände oss övergivna, svikna och icke sedda. Det är likt en film som efter många år spelas upp igen. Skrämda barnjag som kommer upp till ytan och kämpar för sina känslomässiga liv. Anknytningsmönster som krigar! Det är inte konstigt att det uppstår konflikter.
Men trots allt det som vi går igenom så går det att läka och komma på fötter igen. Vi behöver tid, vänner och familj nära. Vi behöver få sörja. Försonas med att livet kan vara oerhört oförutsägbart och att vi inte kan styra över en annan människas beslut.
Likt ett benbrott när det tas hand om i tid och på rätt sätt, läks våra känslomässiga sår. Hur ont det än gör så kom ihåg: naturen har en enastående förmåga att hitta nya vägar. Det kommer en dag då du kommer att le igen.
Hur går dina tankar?
Michael Larsen – relationscoach
Så sant Michael! Det innebär en enorm livskris att separera. I vart fall när man levt ihop väldigt länge.
Själv tycker jag att man pratar ofta om hur det är att bli lämnad men mer sällan om chocken att lämna någon.
Själv gick jag igenom allt som du skriver i detta inlägg…det blev en mycket smärtsam genomgång av ens egna beteenden, skakande perioder då självbild och självkänsla kom å gick. Samt enormt utlämnande perioder där det knappt gick att kontrollera känslorna (sorg, bitterhet, hat, ilska, lycka, glädje).
Men nu…5,5 år senare känns allt rätt men att man är trött. För mig har det tagit tid mest pga av den enormt ekonomiska kris jag hamnade i. Samt att våra unga vuxna barn mådde väldigt dåligt.
Men nu är allt över och idag står jag inför roliga utmaningar vad gäller fortsatt jobbkarriär och allt praktiskt har löst sig.
För mig fanns det även mycket skamkänslor, de var nog svårast att ta dig igenom.
Utifrån min erfarenhet vad gäller att separera och genom samtal med många andra som också separerat så saknar jag avslutande samtal där vi tillsammans kunde få hjälp med att lämna varandra emotionellt.
Jag tänker så här: det är en stor scermoni när vi gifter oss. Önskar att det även borde vara en scermoni när man ska skilja sig.
Fick nys om att svenska kyrkan anordnade en sådan akt vilket innebar att man gick runt till olika stationer som symboliserade ex den första perioden då man var förälskade, nästa då satte bo, när man skaffade barn, när barnen växte upp, jobbkarriärer etc. Meningen är att tillsammans i lugn och ro få ett avslut. Där resultatet är att man ska gå stärkta var och en ur krisen. Utan bitterhet och hat.
Frågade min före detta man om vi kunde anmäla oss till en sådan scermoni. Men han sade att det skulle bli för känsligt -Anna jag klarar inte det.
Han hade ju redan en ny innan vi skildes. Han var borta känslomässigt i en hemlig förälskelse ett år innan separationen.
Det är så lätt (tror jag) att man i dagens media samhälle faller för ytliga saker som sexiga kroppar, statusprylar, karriär….och tappar bort vad meningen med livet är för just dig och mig.
Har man u bakhuvudet att en skilsmässa även kommer att innebära ett avslut, kanske man tänker sig för och reflekterar mer på djupet vad man har och vad man kommer att få.
Ett förhållande påverkas ju även av så många externa saker oh då kanske det är lätt att tappa bort Viet.
Det gör mig ledsen att så många kvinnor och män inte tar ansvaret över hur deras egna handlande påverkar den som är kär i hen.
Men med tiden kommer insikter och egentligen var det nog jag som inte orkade längre i vårt förhållande. Kärleken till honom var lika stark första som sista dagen men den emotionella kampen tog alla min ork och jag förlorade bort mig själv.
Hos han fanns inte orken, möjligheten, insikten, kunskaperna till självreflektion. Jag tror livskarusellen snurrade för fort för honom med enorm karriär med enorm lön.
Men pengar är inte allt…vad är meningen med livet?
För mig är det att skapa egen lycka och vara snäll mot andra.
Tack Michael
Du skriver att man behöver tid, vänner och familj nära för att läka. Men om man inte har det då? Om familjen bor 40 mil bort och vännerna visserligen finns där för en, men har fullt upp med sina egna familjer och relationer i de hektiska småbarnsåren. Om familjen finns där i allt det praktiska, men inte kan, och aldrig har kunnat fånga upp en i de mörkaste stunderna. När man känner sig som mest ensam, då sorgen är bottenlös och man har svårt att se en mening med någonting. De stunderna kommer utan förvarning och lägger sig över hela tillvaron, som bara för några timmar sedan sett ganska ljus ut. Trots att vi båda var överens om separationen (även om jag slog i sista spiken i kistan) så är det så otroligt mycket svårare än jag kunnat föreställa mig. För jag saknar den där mannen jag gifte mig med, familjen vi var och huset jag tvingades lämna. Mitt hem, min familj som länge var mitt allt. Trots hemska uppslitande bråk och tillslut verbalt våld från mannens sida som lämnade en sargad självkänsla och djupa sår som inte gick att läka. Trots det, så vill en del av mig bara spola tillbaka tiden, eller vakna ur den här mardrömmen och leva mitt liv som vanligt igen. För det som gör allra mest ont är att ingen verkar förstå hur dåligt man egentligen mår. Inte familj, inte vänner, inte ens ens föredetta ibland. Och den förtvivlan och ensamheten man känner i det, önskar jag ingen. Inte ens min värsta fiende.
Annica…jag håller med dig…man önskar inte ens sin värsta fiende hur man mår.
Känner igen mig i allt du skriver Annica förutom att min familj bor några minuter bort…men alla har fullt upp med sitt….och plötsligt kommer ångesten med 200 km/h bakifrån och fäller en handlöst till marken. Som tur var hade jag flera vänner som ställde upp de första två åren med att lyssna om och om igen. De var min räddning då självkänsla och självbild var i botten.
Men du kommer att resa dig upp igen, om och om igen. Tillslut tynar stressen/ångesten bort och du börjar kunna se ljust på framtiden igen.
En kärna i det du skriver…djupa sår som inte gick att läka var nog grundbulten till att vårt förhållande sprack i kombination med att han aldrig på djupet kunde förlåta.
Men man kan behöva hjälp med att själv förlåta honom för de saker som skett. Inte fysiskt utan att man själv släpper taget om verbalt våld eller annan utsatthet man varit med om i förhållandet.
Försök beröm dig själv varje kväll för något bra du gjort mot dig själv. Om något där du tar hand om dig själv.
Alla lycka
Jag vill tro att jag ska le men hur?
Anna K. Skönt att höra att man inte är ensam i hur det känns och det är nog så att du bara kan förstå det om du själv varit/är där. Jag hade många förutfattade meningar om folk som gick isär, att det verkade så lätt för vissa, men nu förstår jag hur det verkligen är att och att det inte är något man gör lättvindigt. Tvärtom har de flesta slitit som djur för att inte hamna här. För det är som att få mattan bortryckt under fötterna och långsamt ta sig upp från golvet igen. Ett litet steg i taget, och bli golvad om och om igen. Hoppas det är värt det i slutändan. Det är för det jag går upp på morgonen. Och för mina barn förstås.
Annica
Känner igen mig i det du skriver.
Även jag hade förutfattade (aningslösa, naiva) meningar om folk som gick isär, särskilt då det var barn involverade.
Nu vet jag hur oerhört svår och smärtsamt hela skilsmässoprocessen kan vara.
En stor livskris, en tid då allt ställs på sin ände.
Vet att ur krisen kommer en tid av utveckling och insikter, det är positivt, det måste vi ta fasta på.
Och visa våra barn att livet inte är perfekt men ändå mäktigt och fullt av möjligheter.
Emellanåt mycket lättare sagt än gjort..
Bitterheten som också finns där är svårast att hantera och komma vidare ur. Den kampen förlorar jag hela tiden.
Hej, till er alla som alla men speciellt till dig Annica som verkar vara mitt uppe i allt precis som jag är just nu. Jag o min man har haft turbulent många år men nu är vi separerade sen ett par månader tillbaka.
Han började vara ute på krogen med jobbet mer o mer för ca ett år sen, efter ett par månader kom det fram att han hade en fling med en yngre tjej på jobbet. Det var lögner och han var så iskall mot mig. Trots allt som varit o hans beteende mot mig så gör allt så fruktansvärt ont att lämnas , Många människor har så goda råd om hur jag ska göra men de vet inte hur ont det gör…ibland vill jag bara strunta i allt o bara ligga i sängen hela dagen men det kan man ju inte göra. Han lämnade mig och han har dottern varannan helg , jag får ta allt ansvar med läxor, mat , nattning och hennes bearbetning med separationen för ”han behöver göra det här” . Men vad behöver jag och dottern ? Så vi är fler som kämpar på, hoppas en dag se en ljusning o att känna genuin glädje igen . Kram på er ❤️