Jag minns tomheten, uppgivenheten och den fullständiga förlusten av identitet. En kompass som förlorat all sin förmåga att ta ut riktning. Från en klart definierad roll som partner och pappa. En del av ett sammanhang! Och så en dag förvandlades det i mina ögon trygga och självklara, till en limbo av fastlåsta känslor och frågor: ”Hur kunde det bli så här?! Vad gör jag nu? Vem är jag? Hur ska jag orka?”
En familjeidentitet som löstes upp och skoningslöst tvingade mig ner på knä, för att senare få mig att börja söka efter individen jag – ryggraden i livet.
Min egen och mina klienters berättelser får mig att kliva upp mellan 06.00 och 06.30 – varje dag. Det började som en form av egenterapi till ett naturligt måste. Det är så mycket jag vill få ner i skrift under hjärtslagen jag tilldelats. Ett inre driv som kräver att få komma till uttryck. Det finns inget alternativ!
Jag möter på min väg narcissism och härskartekniker, samtidigt som jag avslöjar mitt medberoende. Tack vare smärtan börjar jag söka kunskap i ämnena. Vill förmedla den till alla er som är där jag en gång var.
Jag vet hur fruktansvärt ont det gör att ha tappat bort all mening. Den kroniska paniken i huvudet och bröstkorgen som man är övertygad om, aldrig kommer att försvinna. Självanklagelserna som stjäl all energi! Och människorna som anser sig känna dig, men som bär på sin egen agenda.
Jag står under ett paraply i ett hällregn en eftermiddag i augusti för ett antal år sedan. Det är som om meningen skrapar på dörren. Först försiktigt och avvaktande. Sedan alltmer krävande: ”Kom! Den här vägen. Det här vill jag (livet) av dig! Varför gör du dig själv mindre än vad du är?” Jag ser min egen spegelbild i vattenpölen och beslutar mig för att inte drunkna i känslorna, utan börja simma istället. Senare sätter jag ned fötterna mot strandbottnen och börja gå. Jag skriver de första raderna på boken. Sedan bloggen. En fot framför den andra. Hur förlamande och/eller kaotiskt det än kan kännas utanför, finns det ingen eller inget som kan ta mitt skrivande ifrån mig. Jag är fri i katedralen utan tak.
Hur fruktansvärt du än har det just nu. Även om tårarna, sorgen, ilskan och ensamheten verkar vara det enda som existerar, så kommer tiden och bra människomöten att en dag att stryka din kind med en mjuk hand. Det kan kännas omöjligt och alldeles för avlägset, men dina andetag kommer att förändras och bli oändligt mycket mer avslappnade och tankarna/känslorna klarare.
Ge aldrig någonsin upp! Självempati och integritet väntar på att upptäckas av dig.
Michael Larsen – relationscoach
Varför blir jag den jag blir i mina relationer? Webinar den 27/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Du skriver så klokt och så bra! Har du någon utbildning (psykolog, familjeterapeut el dyl) eller skriver du/föreläser fr hjärtat?
Livet…..jag har varit med om mycket mer i mitt 45åriga liv än de flesta är under ett helt liv tror jag. Dina texter hjälper. Dom gör skillnad. Tack!
Har så många gånger velat ta del av ditt webinar men svårt att hitta egentiden. På onsdag hoppas jag det löser sig, sommarsyrran på öjn får ta döttrarna helt enkelt. Jag behöver komma vidare, se mig i vattenpölen och hitta empatin för mig själv.
Tack Michael! Tack för att du delar med dig. Det ger så mycket inspiration <3
Jag lånade Din bok av en väninna och den blev mitt ankare efter en slutgiltig separation för några månader sedan, som dragit ut på tiden under många år.
Med små steg framåt försöker jag hitta mitt eget jag, men det är lätt att drunkna i känslohav när man är sådan som människa, trots att en vet vad som är det bästa för en själv.
Tack Michael för Din klokskap och inspiration. ❤️
Tack Pia! Dina och andra bloggläsares ord och att de får och har fått hjälp på vägen betyder oerhört mycket för mig.
Hej Mikael, började läsa dej sommaren 2015 när jag var i ett negativt förhållande och det hjälpte mej mycket. Hade en smärtsam skilsmässa 5 år tillbaka där jag tappade helt fotfästet och ja du utrycker det så bra som du skrivit min historia.- hur ma n tappar identiteten å sammanhang. Men jag tappade huvudet en gång till eftersom jag inte lärt mej av misstagen och satt denna sommar 2015 igen och funderade med stor sorg att kärleken inte var ämnad för mej. Nu har jag varit singel i 1 1/2 år och fyller 58 i höst men jag ger inte upp men nästa gång ska jag välja med omsorg och vara tydlig med vem jag är och vad jag behöver, Förstår att det är barndomen som ligger till grund ett medberoende som måste läkas. Tack för att du utrycker det som är svårt men viktigt . Kram
Hmm…den frågan ställer jag för mig själv gång på gång. Men än så länge har inte fått nåt svar…vet varken in eller ut Nu…Jag vill inte ge upp!!! Vill resa mig upp, älskar mig själv, uppskatta vem jag är…
Men det är såå svårt Nu.
Du skriver så klokt och Tack att du ger med dig om dina erfarenheter! Ger oss mycket inspiration! Tack!
Tack Michael! Den där tomheten, famlandet att försöka reda ut vem jag är, vad vill jag i mitt liv o varför jag hamnar där jag hamnar om o om igen upptar mitt liv just nu. Också rädslan för ensamheten, kommer jag möta någon som är bra för mig och rädslan för tystnaden. Samtidigt är tystnaden skön för jag känner hur mycket jag behöver den här o nu. Har verkligen fått insikter som gör riktigt ont att se i vitögat men de ska upp nu. Även känslan av att inte veta hur jag ska göra för o komma vidare finns o den är stark. Det är tufft o det är så skönt o få läsa dina texter här, de ger verkligen stöd o eftertanke. Tack än en gång!
Åh, vad jag känner igen mig i det Du skriver Pernilla! Varm kram till Dig ❤️
Tack Pia! Varm kram till dig med! ❤
Så bra och sant skrivet! Känner igen mig och idag 4 år efter separationen känner jag bara att denna var helt rätt. Dessvärre blev väl inte livet riktigt som tänkt ändå, pga sjukdom. Jag hade vägen utstakad och jag hade ett mål, ett mål jag inte längre kan nå. Läget nu är att jag försöker hitta en ny stig och den som söker den finner och så kommer det säkert bli. Min separation har lett till en del oönskade konsekvenser däremot och hur dessa problem ska lösas vet jag inte, jag får ta en dag i taget. Det svåraste är dock att vänner försvunnit, när man inte kan leva riktigt som andra så försvinner också vännerna. Men jag ser framåt, jag har varken funnit den rätte mannen eller de rätta vännerna och med tiden kommer jag säkert möta de rätta på alla plan. Resan dit är också lite spännande.
Åh vilken rörande text den får mina tårar att rinna får min kropp att minnas allt jag själv gått igenom men som jag faktiskt tagit mig ur, tänk att för ett år sedan tappade jag fotfästet helt när hela min värld rasade när all min energi och ork försvann när bara att kliva upp sätta på sig ett par skor tog så mycket ork. När hjärnan inte orkade mer efter några års berg och dalbana av olika sorters separationer och sorg.
Jag blev lämnad av mitt livs stora kärlek
Men efter några månaders uppehåll så hittade vi tillbaka och nu är vi en hel familj.
Tänk vad man kan orka med genom att forts sträva efter sig själv och hitta tillbaka till sig själv och vad man tror på.
Har nu hittat min och att byta jobb är det bästa jag har jobb hur tuff det än kan vara så är det jag tror på om jag bara kan få ett barn att må lite bättre, att få skratta trots allt de varit med om trots att de bara levt några år så är det värt allt. Att möta familjer som varit på flykt och inte vet om de tvingas lämna deras nya land, trots att vi ibland inte alls förstår varandras språk så vågar de anförtro det finaste de har under dagarna det är en ära att få ta del och vara med under dagarna, se barnens glädje och höra de säga de första svenska orden , höra hur de sjunger lilla snigel eller någon annan sång. Hur de försöker lära mig deras hemspråk. Det ger mig så mycket perspektiv på vad som är viktigt för mig i mitt liv med mina barn och min stora kärlek som jag aldrig ska ta föregiven utan vårda och ta ömt hand om för nu vet jag hur det känns att vara ett vi i tvåsamheten.
Ha en fin lördag alla ni som kämpar jag vet att det är tufft men ta ett steg i tagen så kommer ni ta er igenom en dag så känner ni solens strålar igen och luften blir lättare att andas.
Tack för att du delar med dig av hopp till alla som kämpar med känslorna där ute, Kerstin 🙂 Allt det bästa till dig och dina nära!
Jag vill också tacka dig för det du gör Michael. Du hjälper många!
Idag – jag råkade av en slump få syn på ett foto av honom och mig för tre år sedan. Smärtan slog till mig blint, jag var tvungen att sätta mig ned och djupandas. Barnen var i rummet bredvid. Tårarna rann.
Att det ska ta så lång tid och göra så fruktansvärt ont!
En dag kommer det att kännas lättare Maria – påminnelser genom bilder, dofter etc. triggar igång känslor och har hjärtat varit öppet tar det tid att komma vidare. Värme till dig!
Känns som om jag har fastnat där under paraplyet tittandes ner i vattenpölen. Kämpar på och jobbar på. Söker mig själv, mitt jag, min styrka och har lyckats rätt bra…men ändå så kommer jag inte vidare. Och kärleken känns så oändligt långt borta.
Elin: Jag känner precis som du… Styrkekram!
Hej
Jag befinner mig just nu mitt i en separation och har läst både din bok och läst mycket på bloggen. Ibland känns det verkligen som att allt verkligen kommer att ordna sig men i nästa stund så ligger man långt ner på botten och inte vet längre vad som är upp eller ner. Men jag finner stor meningen i att läsa dina tankar och ord, Stort tack för att du vill dela med dig av dina erfarenheter. Värst är när jag är med mina barn och jag inte kommer ur dom snurrande tankarna, vill vara här och nu när jag är med dom men det så himla svårt att fokusera när det bara kommer tankar och minnen hela tiden, vad som varit, vad som aldrig blev, vad jag gjort fel, allt!!!
Man vill så gärna att den dagen ska vara här när allt känns bra! Men jag vet och förstår att det är en process som måste ta tid, att det kommer komma en ny och bättre och starkare och mer kärleksfull version av mig, som kan se allt det fina och härliga som livet bidrar med.
Tack för dina ord och tankar
Här har du en till man och pappa som kämpar på Michael! Det går verkligen upp och ner, men vågorna blir lite mindre med tiden. Känner så igen mig i det där med att finnas och vara närvarande för barnen när tankar och känslor far iväg med en. Hörde Brene Brown på Ted talks häromdagen. Hon har skrivit mycket om skam. Ett par ord fastnade: sårbarhet är inte detsamma som svaghet. Att många, framför allt män, blandar ihop det, och att många kvinnor kanske inte klarar att se sårbara män, skapar mycket lidande. Förstå mig rätt; kul med fler män på forumet!
Tack för att du delar med dig av alla dina erfarenheter, både teoretiska, yrkesmässiga och privat. Du besitter en unik kunskapskälla och det är behjärtande att du delar med dig så fritt och prestigelöst.
Du kommer säkert ihåg mina rop på hjälp genom väldigt utlämnande inlägg i början. Idag är det lugnt men då hade identiteten gått i 100 bitar som fritt flög i himmelen som små pusselbitar. Med jämna mellanrum lättade paniken och stressen. Då störtade pusselbit efter pusselbit ned från himmelen och slog omkull mig till marken. Där låg jag, om så bara i fem min, som en urvriden disktrasa. Gång efter gång fick jag ta modet att resa mig upp och se alla rädslor i ögonen. Till slut var alla pusselbitar tillbaka igen. Att lägga detta självaktningspussel har varit smärtsamt och inte lätt för mina barn att se.
Men nu fem år efter separationen är jag och vi lyckliga. Mina döttrar har en bit kvar. Men igår hade vi en magisk upplevelse tillsammans på Ullevi i Göteborg när vi såg på I love Musicals. Vi är vänner och det är det som betyder mest av allt. Att få skratta och ha roligt tillsammans.
Förutom resan med identiteten så känns det skönt att ha klarat av ekonomin och relationen med vänner och släkt. Samt att inte ha slängt sig in i något nytt förhållande.
Jag säger som Michael, till alla er som kanske för några timmar sedan fått reda på att ert kanske 26 åriga förhållande har tagit slut. Att hen har sagt till dig de magiska orden:
– Det är något jag måste berätta för dig. Jag har träffat en annan…
Hur klyschigt detta här än låter så är det sant, tiden läker alla sår! Jag lovar dig. Jag har den egna erfarenheten av det.
Men tag hjälp, all hjälp du kan behöva. Mitt råd är att du skaffar dig en läkare du känner dig trygg med. Hen ska vara din bas för den period du ska ta dig igenom. Läkaren kan behöva hjälpa dig till en psykoterapeut, ge dig sömnmedel för sömnen kan rubbas enormt och ge dig råd om kost, vila och motion.
Ett andra råd som jag skulle ge en som känner paniken över att ha blivit brutalt lämnad är att inte bli bitter. Bitterhet mot din före detta partner kommer aldrig gynna dig. Samtidigt så kommer du att bli bitter. Men skriv ned alla dina hatiska och mörka tankar på papper, säg dem aldrig och visa dem aldrig för någon annan. Utan när du är mogen så gör en ritual och bränn upp dem och i de lågorna försvinner din bitterhet.
Tack Michael för dina tankar via denna blogg, jag bugar mig för din varmhjärtlighet.
Tack för dina delningar och kommentarer Anna K! Uppskattar dem verkligen! Ja, mycket acceptans och självmedkänsla behövs. Så mycket känslor, så mycket tabun. Men, i fantasin kan man ha alla känslor och tankar, ungefär som du skriver med bitterheten och att skriva ned den. Tack.
Tack för dina ord och det hopp du förmedlar Michael!
Behövs verkligen!
Tack!
Tack Chris.
Ditt inlägg om män och sårbarhet kontra svaghet är intressant.
Jag arbetar tillfälligtvis inom barnomsorgen på en förskola. Jag kommer på mig själv hur jag behandlar pojkar och flickor på olika sätt! I min professionalitet måste jag lyfta mig ur mina sociala arv från min tid när jag växte upp. Men det är inte alltid lätt.
Det är så otroligt lätt att tycka en sårbar pojke vara en svagis/gnällspik medan en liten flicka i samma läge bara får lov att vara sårbar men för den skull inte bli något annat.
I en relation där man öppnar sitt hjärta i kärlekens tecken blir man sårbar.
Som dotter älskar jag mina föräldrar på detta sårbara vis samma sak med mina två barn. Även min före detta man. Men tyvärr var den sårbara kärleken inte besvarad tillbaka med 100%. Detta skadade tilliten från mitt håll till honom. Vilket sakta förändrade våra innersta kärnor till svaga människor. Jag på mitt vis han på sitt vis. En stark människor med självaktning bryter inte löften till den man säger sig älska. Istället vet man vad man behöver göra för att visa sin partner sin kärlek.
Det är inte lätt med relationer där hjärtat står på vid gavel. Jag och mitt äldsta barn har enorma problem i vår relationen och det har smärtat mig i åratal. Men idag känns det som om det kom en vändning då hen föreslog att vi tillsammans ska gå i familjeterapi. Vi har hamnat i en låsning där vår relation gör oss till sämre individer med tunga ok på våra axlar.
Nu hoppas jag att denna öppning med terapeut ska hjälpa oss till en synd och bra relationen igen.
Min erfarenhet är att det värsta jag jan vara med om är dåliga relationer i min vardag.
Kram alla
Ja, Anna, jag funderar en hel del över det här med manligt och kvinnligt. Hur kommer det sig att 95% på det här forumet är kvinnor? Ser ju en koppling till Brene Brown och skam. En man får ju inte uppfattas som svag!? Och för att dölja svaghet offras sårbarheten, som är en emotionell kompass för oss (se Brown, hon beskriver det så bra!). Och kvinnor efterlyser medvetna, kärleksfulla och bekräftande män- som behöver sin kompass. Hur går ekvationen ihop? Vi behöver titta med oförskräckt mod på hur vi tänker och handlar- och reproducerar. Det tar tid att vända en atlantångare, men det går!
(Jag tar inte upp diskussionen om medberoende här, tar vi en annan gång)
Jag har varit där, på botten, då allt känns hopplöst. När det var som sämst hade jag knappt kännslor för mina egna barn, så fruktansvärt hemskt. Efter manga år i härskarens våld som avslutades på värsta tänkbara sätt har jag varit nere och vänt. Jag är på väg upp.. Det är jag som kommer må bra och jag som kommer vara mina barns trygghet. Det är jag som kommer bli lycklig och blicka framåt.
Jag gav allt för vår familj och för henne., 100 %.Jag gjorde allt för att hon skulle vara nöjd och glad. Men det dög aldrig. Jag behöver inte skämmas för att hon bedrog mig och svek vår familj. Nu, när det har vänt börjar jag bli så stark att jag inser att vårt 27- åriga förhållande är en del av mitt förflutna. Det är en smärtsam erfarnehet som format mig, förmodligen till en bättre individ.. Jag vet att jag kommer gå stärkt ur det här och att jag (med undantag av en del dippar) på sikt inte kommer sakna henne, utan i stället glädjas åt mitt nya liv. Mitt nya trygga liv utan ständigt hårda ord och massa ormiliga krav. Det kommer även göra mig till en bättre pappa.
Michael – Jag är väldigt taksam för att du och den här bloggen finns. Det har hjälpt mig från totlat mörker till ljusare tider.
Intressant Chris! Tack för tipset med Brene Brown. Ska läsa.
Jag läste Ne bra bok en gång som heter Kvinnors vrede av Harriet Goldhior Lerner (1985). Den handlar om vilka följder det blir för kvinnorna då de inte som barn får lov att visa ilska, vrede och bli heligt förbannade. Små flickor får gråta men inte svära, slåss mm. Erkänner…att jag reagerar hårdare mot en 4 årig flicka som ilsket vräker om kull en kompis än om det vore en 4 årig pojk. Det känns mer okej att pojkar får lov att vara brötig och putta till andra än tjejer. Fast jag är ju medveten om hur jag reagera och måste givetvis agera lika oavsett kön.
Författaren menar att om vi kvinnor hade fått lov att lära oss hantera vrede, att dessa känslor också får finnas kanske vi inte hade fått smeknamnen, häxa, ragata, skata, mm. För ofta bär vi ilskan inom oss…och till slut rinner det över…och då bara det blixtrar till…vilket orsakar att man tappar fattningen och framstår som en jubelidiot!!! Fast man egentligen har något nedrans viktigt att säga.
Detta här är ju den sociala präglingen och som du säger så tar det tid att vända atlantångaren (kan du vara sjöman). Samtidigt så ser jag på ungdomarna (20-25 åringarna) att det skett förändringar. Båda könen börjar bli mer empatiska och ödmjuka mot varandra. Killarna öppnar inte dörren åt tjejen längre och tjejerna öppnar dörren själva….mycket är i förändring. ….men ändå så visar mätningar på att många upplever ensamhet som smärtar.
Det är så mycket som påverkar oss människor…ju mer kunskap man får ….ju mindre vill man veta.
För mig är lyckan att få sitta med en go frukost tidigt en morgon i min trädgård och veta att mina barn och deras respektive sover i mitt hus.
Det är det lilla enkla varje dag som är det viktiga. I den tillvaron får alla runt mig känna sig både starka eller svaga bara man är snälla mot varandra.
Hårda ord är så hemskt och kan hos vissa personer sitta kvar hela livet medan andra skakar av sig de lätt.