Det börjande för sex år sedan som terapi, ångestlindring, ett djupt behov av att få uttrycka mig och att nå ut till människor. Jag minns de första kommentarerna på min blogg: ”tänk att det finns människor där ute som nås av mina ord!” Det var och är fortfarande en hissnande tanke!
Jag har själv fått erfara avgrundsdjup smärta och vet vilken inverkan ord kan ha på oss. Finstämd empati och klokskap har räddat mig vid flera tillfällen! Bokstavligen! Igenkänning; någon som kan sätta ord på det som vi går igenom och upplever.
Minns skammen, den fruktansvärda känslan av misslyckande då jag försökte peta fram min första sömntablett och antidepressiva, för att över huvud taget orka med en dag. Och en dag till! Jag som var utbildad att förstå och hantera det mänskliga sinnet. Psykologisk kunskap! Vad hjälpte den strax innan jag skulle kliva ut och föreläsa inför mer än 100 statligt anställda? Det var människor som satt där, men i mina ögon var det en folkmassa som jag leverera och dölja min trasighet inför.
Det blev succé, men efteråt satte jag mig ner på en parkbänk och grät. En kombination av lättnad och tomhet. Tänk om de visste hur jag mådde här inne i den tryckande bröstkorgen. Att jag tog medicin! De såg någon som kunde säga de rätta orden i en välsittande grå kostym. Kände mig som en stor bluff! Vem var jag egentligen?
Jag hade aldrig kunnat göra det jag gör idag, om det inte var för att jag famlat fram i de mörka dalgångarna, med ett emotionellt piskande regn mot ansiktet. Hur skulle jag kunna förstå om det inte var för jag tvingats bottna i mitt eget helvete? Den intellektuella kunskapen hade funnits där, men det där andra…det där som vi inte kan läsa oss till…som ligger på ett djup bortom förnuftet. Som bara är!
Tänk om vi visste att det tyngsta av det tyngsta, en dag kan bli till en gåva. Något som vi kan ta stöd emot och som andra också kan hämta andetag ifrån. Tänk på det när du möter vännen, kollegan eller främlingen: vi har ingen aning om vilka strider de utkämpar i hjärtat. Vi vet inte vilken ”film” som regisseras och spelas upp i hennes/hans sinne.
Behöver du någon att prata med inom de närmaste 24 timmarna? Kontakta mig via sms på 0761814888 michael@separation.se
Michael Larsen – relationscoach
Vill bara säga TACK till dig för dessa dagliga ord som blivit föda och energi att hålla fast vid, mitt i mitt kaos. Hur kunde jag hamna här? Jag som tyckter mig ha bra koll på människor och en god förmåga att känna av personer jag möter. Men Narcesisten lurade mig och jag med min empati sitter fast i ett påkrupet mörker. Försöker hitta kraften att ta mig på fötter och ta mig ur detta destruktiva som förgör mig!
Tack för din vishet och förmåga att uttrycka dig. Det finns hopp om livet. Tack för orden!
Tack kära Michael, du har en gåva och jag är glad att du utnyttjar den. Den att ge trygghet till oss som vandrar med det emotionella ösregnet i ansiktet.
Jag har varit där men kommit ur det. Det är sex år sedan separationen och fyra år sedan jag råkade komma in på din blogg.
Det var en befrielse att dels få läsa din klokskap och att bli medveten om att många andra upplevde separationer likna hårt.
Idag tackar jag att exet var modig nog att lämna förhållandet. Att som han sade, ’jag kom in i en livskris och för för företeelsen, den flörtande kvinnan, som nyligen skilts sig och var hans arbetskamrat’. Tack båda två, och jag ör glad över att de har det bra tillsammans.
Hade aldrig varit där jag är idag om inte vi hade separerat.
Tack för att du engagerar dig i denna blogg och just sådana här personliga inlägg är mest intressanta.
Kram på dig