Jag berörs av era kommentarer här på bloggen och Facebook. Människor som befinner sig i, eller lyckats komma ur relationer där de förnedrats, förtryckts, utsatts för otrohet, fysiska och psykiska övergrepp och långa rader av härskarmetoder.
Vad är det för krafter som får oss att stanna kvar, trots att hela kroppen skriker: ”gå!”
En kvinna berättar om hur hon förnedras av mannen. Hon ser det ”sjuka” i att gång på gång trilla tillbaka i hans maktsfär:
”Men jag är så fruktansvärt fysiskt attraherad av honom!”
Ett förnuft och delar av känslolivet som ser klart, men andra zoner i hjärnan som lockas av lust. Gissa om härskaren vet detta och lärt sig att spela korten väl.
Varför tror kvinnan att hon inte är värd bättre?
Hur påverkar de korta stunderna av upphetsningen och ett flyktigt ögonblick av orgasm resten av hennes liv? Vem eller vilka var det som en gång missade att i handling visa henne vad en intakt integritet är för något?
Vad i människors hjärnor är det som gör en koppling mellan kroppens luscentra och det som är ett liv, krypandes runt i spillrorna av ett raserat självvärde?
Var går gränserna för hur många fler tårar som ska få falla nedför våra kinder?
Varför tillåter mannen kvinnans övertramp; det som rycker loss lagar på lager av jagrespekt? Hur kommer det sig att han en gång var tredje månad hittar henne på dejtingsidor, men ändå tar tillbaka henne?
Vi människor drivs av hopp. Liksom skulden av att det: ”kanske är hos mig felet ligger?”
Vi längtar i våra innersta kärnor efter att få vara en del i det sköna emotionella kretsloppet tillsammans med en annan person. Vi vill så gärna att den som känner oss väl (i alla fall tror vi att det är så), i hjärtat ska vara omtänksamma, lojala, attraherade och positivt förutsägbara tillsammans med oss.
En halv människa kan inte göra dig hel. En härskande personlighet kommer aldrig att ge dig lycka och frihet. En narcissist kommer aldrig att göra så att du kan sova gott om natten. Ännu mindre att få dig att känna dig vacker och attraktiv. Den spretande och desperata bekräftelsesökaren kommer aldrig att kunna skänka dig trygghet.
Hur kan du tro att den känslomässiga analfabeten och diktatorn vet hur man i handling visar vad kärlek är för något? Ska den blinde få leda dig på den smala vägen över stupet?
Kommer härskaren en dag att förändras till en enastående partner? Är han eller hon öppen för att jobba med sig själv? Ser och erkänner personen sitt manipulativa beteende? Har du tid och energi att vänta på något som kanske aldrig kommer att inträffa?
Att förändra sina mönster tar tid (och det gäller den som ser det destruktiva i sig själv). Då kan du bara föreställa dig resan som förnekaren har framför sig. Hur många fysiska och/eller emotionella örfilar till är du beredd vara mottagare utav?
Medberoende i känslor och förhoppningen om att vi ska kunna rädda den som trycker ned oss, är enormt potent i sin styrka. Men det går att bryta sig loss, och låta vindar av självrespekt svepa in och läka våra sinnen och kroppar.
Michael Larsen – relationscoach
Ja herre gud vad jag har hoppats! Bara jag anstränger mig ännu mera så måste han ju se hur bra jag är, snälla… Jag var så stolt över honom och önskade så innerligt att han skulle vara det över mig med. Han, den roliga, duktiga, händiga, vältränade mannen som alla tycker så bra om. Jag ville ju vara med honom, pappan till mina barn. Trots att han tyvärr ofta var egoistisk, empatilös, ointresserad, otrevlig med ett humör som jag tassade runt. Ingen i vår omgivning hade en aning, jag var grym på att hålla god min. Till slut tog jag mig ur terrorn och försöker nu läka.
STYRKA TILL DIG, Maria!
Maria känner igen det..försöker också läka..tar tid att bryta så inristade vanor och beteende,bryta mönstret man levt i ,i så många år,typ hela mitt vuxna liv..kämpar och tar en dag i taget.
Förstår dig Maria.
Vilken tuff situation.
Ömsesidig stolthet är ju som du skriver något man önskar och dom vill ju så gärna bli beundrade och så har man så lätt för att beundra dom men man får det inte tillbaka.
Än värre att andra då förstärker att de är beundransvärda. Det befäster ju att man själv inte är lika beundransvärd.
Så fel.
Du är värd all beundran.
michael, jag saknar min beställda bok…mailat dig flera ggr.Beställde /betalade för två men enbart fått en…vill så gärna läsa den.Gav bort den jag fick .Tycker att din blogg är så bra.mvh Anette
Maria, känner så för dig Två år har nu gått sedan jag blev lämnad. Ser äntligen en ljusning. Sover
bättre, ler mot min omgivning och är med människor som vill mig väl.
Efter 35 år i ett starkt medberoende är jag nu på en god väg.
Det vore lättare att lämna sin sambo eller äkta hälft om bostadsbolagen kunde ta bort kravet på en ha en lön från en anställning. Om man har en regelbunden inkomst från Försäkringsksssan så borde det räcka. Om man kunde få ha kvar en liten sparad slant när man söker ekonomiskt bistånd hos kommunen.
Jag har ansökt om skilsmässa och befinner mig i betänketidsperioden. Men jag får ingen lägenhet p.g.a. att jag inte har en anställning. Det finns ingen jag kan flytta hem till för jag har ett barn också och vi vill bo kvar på orten där vi redan bor för att barnet har ett par år kvar i grundskolan.
Det finns ingen hjälp från kommunen för att hitta en bostad så länge som man är gift och den man är gift med inte är fysiskt våldsam eller begår tillräcklig psykisk misshandel.
Men faktum är att jag inte mår bra i detta äktenskap. Jag känner att jag har ”gjort allt” men har fått kämpa med min självkänsla i denna relationen.