En man berättar: ”jag avslutar inte det som jag påbörjat. Jag tränar inte, äter dåligt och i sin helhet lever jag inte ett liv som jag är stolt över. Som extra krydda dras jag till kvinnor som i mina ögon är väldigt ytliga, men ändå kämpar jag för att behålla dem. Jag litar inte på mina egna beslut!”
Säger till honom att skriva ner allt destruktivt; förlorade möjligheter, relationer som pumpat honom på energi, lättja som fått honom att inte påbörja och avsluta saker, all dålig mat han ätit…Alt som bara går att komma och som gör att han inte kan lita på sig själv. Ner med det på post it lappar i olika färger på en vägg och sedan ställa sig framför dessa och läsa högt för sig själv:
”X som jag la ut en massa pengar på. Hon var enbart ute efter dyra presenter och upplevelser.”
”Köpte ett årskort på gymmet som jag inte besökte en ända gång.”
”Hon var fantastiskt fin men jag var otrogen mot henne.”
Osv.
Och sedan över till några av de viktigaste frågorna som vi kan ställa oss själva: ”vad för slags liv vill jag leva? Vad behöver jag göra för att nå dit? När ska jag sätta igång?”
Våra känslor kan vara vår värsta fiende. Vi tror på och följer dem blint därför att vi är säkra på att det är så det ska vara: ”lita på känslan!” Syfte och mening får oss att sortera och prioritera: ”Kommer jag att kunna leva ett balanserat liv med den här personen i mitt liv? Jag hatar mitt arbete – vad tänker jag göra åt det?”
Minns tillbaka när jag helt saknade riktning och mening. Tomheten och ångesten! Men jag började avtala möte med livsaptiten varje dag: löprunda ner till havet och sedan en simtur och löprunda hem igen. Jag vet att det förändrade min hjärna! Började skriva och klienter hörde av sig. Minskade rejält på att gå ut på helgerna. Allt hänger samman!
Våra vanor är något av det mest potenta som finns. Vad gör dina med ditt liv?
Vi har känslor, men vi är inte känslorna. Vi är oändligt mycket mer än dem!
Michael Larsen – relationscoach
Nio månader efter separation. Jag borde väl må bra nu? Ha återhämtat mig? Fått ordning på livet, vardagen, mig själv…? Men är så förlamande trött. Skjuter upp, får inget gjort. Allt känns overkligt. Vad hände egentligen i den där relationen? Varför var jag kvar så många år? All skam och skuld kommer upp till ytan. Eller? Är det verkligt eller inte?? Vad händer med mig?