Jag berörs av era kommentarer här på bloggen och Facebook. Människor som befinner sig i, eller lyckats komma ur relationer där de förnedrats, förtryckts, utsatts för otrohet, fysiska och psykiska övergrepp och långa rader av härskarmetoder.
Vad är det för krafter som får oss att stanna kvar, trots att hela kroppen skriker: ”gå!”
En kvinna berättar om hur hon förnedras av mannen. Hon ser det ”sjuka” i att gång på gång trilla tillbaka i hans maktsfär:
”Men jag är så fruktansvärt fysiskt attraherad av honom!”
Ett förnuft och delar av känslolivet som ser klart, men andra zoner i hjärnan som lockas av lust. Gissa om härskaren vet detta och lärt sig att spela korten väl.
Varför tror kvinnan att hon inte är värd bättre?
Hur påverkar de korta stunderna av upphetsningen och ett flyktigt ögonblick av orgasm resten av hennes liv? Vem eller vilka var det som en gång missade att i handling visa henne vad en intakt integritet är för något?
Vad i människors hjärnor är det som gör en koppling mellan kroppens luscentra och det som är ett liv, krypandes runt i spillrorna av ett raserat självvärde?
Var går gränserna för hur många fler tårar som ska få falla nedför våra kinder?
Varför tillåter mannen kvinnans övertramp; det som rycker loss lagar på lager av jagrespekt? Hur kommer det sig att han en gång var tredje månad hittar henne på dejtingsidor, men ändå tar tillbaka henne?
Vi människor drivs av hopp. Liksom skulden av att det: ”kanske är hos mig felet ligger?”
Vi längtar i våra innersta kärnor efter att få vara en del i det sköna emotionella kretsloppet tillsammans med en annan person. Vi vill så gärna att den som känner oss väl (i alla fall tror vi att det är så), i hjärtat ska vara omtänksamma, lojala, attraherade och positivt förutsägbara tillsammans med oss.
En halv människa kan inte göra dig hel. En härskande personlighet kommer aldrig att ge dig lycka och frihet. En narcissist kommer aldrig att göra så att du kan sova gott om natten. Ännu mindre att få dig att känna dig vacker och attraktiv. Den spretande och desperata bekräftelsesökaren kommer aldrig att kunna skänka dig trygghet.
Hur kan du tro att den känslomässiga analfabeten och diktatorn vet hur man i handling visar vad kärlek är för något? Ska den blinde få leda dig på den smala vägen över stupet?
Kommer härskaren en dag att förändras till en enastående partner? Är han eller hon öppen för att jobba med sig själv? Ser och erkänner personen sitt manipulativa beteende? Har du tid och energi att vänta på något som kanske aldrig kommer att inträffa?
Att förändra sina mönster tar tid (och det gäller den som ser det destruktiva i sig själv). Då kan du bara föreställa dig resan som förnekaren har framför sig. Hur många fysiska och/eller emotionella örfilar till är du beredd vara mottagare utav?
Medberoende i känslor och förhoppningen om att vi ska kunna rädda den som trycker ned oss, är enormt potent i sin styrka. Men det går att bryta sig loss, och låta vindar av självrespekt svepa in och läka våra sinnen och kroppar.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Hej!
Jag befinner mig just nu i ”lämna-fasen”, har insett att jag måste för att rädda mig själv.
Känner igen mig i mycket av det du beskriver, så bra och stärkande att få läsa, något jag verkligen behöver just nu.
Jag mår väldigt dåligt och slits mellan hopp och förtvivlan. Men måste lämna för att inte gå under själv.