Kvinnan längst fram i kön vill köpa en specifik sorts bröd som visar sig ha tagit slut. Hon är uppenbarligen besviken och påpekar att det: ”minsann var slutsålt förra veckan med.” Hon upprepar sitt missnöje likt ett mantra. Är hon medveten om vad hon sänder ut? Tänk vad hon utsätter det egna systemet för. Har hon bara en dålig dag eller är det hjärnträning som pågått länge?
Hur ofta reagerar vi inte på gammal invand automatik? Hur ofta kapar vi inte av våra valmöjligheter genom att välja den smala vägen? Välja det som inte är i närheten av det bästa, bara för att det bekanta ger illusionen trygghet. Eller desperationen efter att få utlopp för undertryckta känslor. Och handlar det inte om att känna sig trygg, kan det leverera ”spänning”.
Kvinnan:
”Han sårar mig gång på gång! Mina tre senaste förhållanden har sett ut på samma sätt. Varför dras jag till dem?”
Berättelsen har sin historia – tidig kaos och dramatik i livet som gett henne vanan att hantera emotionella krigshärdar. Passion och utseende som huvudingredienser i attraktionen till en partner. Ett recept som ger samma smak år efter år.
Pratar med kvinnorna och männen som kliver in i de destruktiva relationsmönstren. Klamrandes fast vid det som dränerar dem på självkänsla/förtroende. Ett jag som istället för att fungera som vägvisare, leder utför tillitsstupet. Vilja och längtan efter någonting helt annat, men…
Det tar tid att bygga ny känslomuskulatur. Nya val dag efter dag. Möta våndan och abstinensen utan att låta sig dras in i dramat. Iaktta de egna frestelserna utan att slukas upp. Sortera bland emotionella hålrum och behov – känna kärlekens egentliga alkemi.
Vad behöver du börja välja, även om det inledningsvis kan kännas främmande?
Michael Larsen – relationscoach
Är på god väg att vara på väg ut ur karusellen nu men oj vad tungt. Många gånger, som idag, blir den här bloggen räddningen. Konstigt nog så verkar alltid rätt inlägg komma… som vore du tankeläsare.. Att stå på sig att lämna när man vet att det inte är rätt, efter många års turbulens. Saknar att sova ihop. Saknar inte dagarna ihop. Saknar inte känslan av att mannen vid din sida inte är din vän…. utan någon som retar sig på minsta lilla… som ser något ont i varje rörelse.. som plötsligt brusar upp för ett ansiktsuttryck eller ett försök till kommunikation om något som berör… Skulle vilja kunna säga att min livskamrat är min bästa vän.. Som alltid står vid min sida. För visst är det inte bara i böckarnas värld det är så? Äkta kärlek… visst finns den på riktigt?
Det är så trösterikt att läsa den här bloggen. Jag får mycket tröst och styrka av att läsa inläggen. Beskriver mycket som passar in på mitt liv.
Det handlar verkligen om att göra nya val, men kan vara svårt att bryta gamla mönster. Krävs tålamod, uthållighet.
Bloggen, så mycket styrka och tröst för så många av oss. Vi som sökt på nätet, letat efter ord som stärker och ger kraft att förändra. Jag är en av dem. Som jämkat och vägt fram och tillbaka, år efter år. För tre veckor sen sov vi sista natten under samma tak, dagen därpå stod två flyttbilar nere på gatan. En enorm sorg och ledsenhet kom över mig. Vi hade allt egentligen. Men tvära humörsvängningar, brist på empati, stora relationsproblem med de närmaste våra barn, samt vänner gjorde att mina känslor svalnade. Inget som händer över en natt. Till slut var hinken full och rann över. Kunde ej stå ut med mer obehag och oro över ”vad händer härnäst”? I sorgsenheten är det lätt att glömma det tråkiga. Men vet att det inte fanns något alternativ. Det fanns ingen vilja till att förstå och förändra. Jag hoppades in i det sista på ett uppvaknande. Hände inte. Nu får tiden så stilla gå, med allt det nya, att inte höra ihop med ”någon”. Ser fram mot terapisamtal på fredag, behöver bearbeta mycket som poppar upp nu när det hela är över…..