Kvinnan längst fram i kön vill köpa en specifik sorts bröd som visar sig ha tagit slut. Hon är uppenbarligen besviken och påpekar att det: ”minsann var slutsålt förra veckan med.” Hon upprepar sitt missnöje likt ett mantra. Är hon medveten om vad hon sänder ut? Tänk vad hon utsätter det egna systemet för. Har hon bara en dålig dag eller är det hjärnträning som pågått länge?
Hur ofta reagerar vi inte på gammal invand automatik? Hur ofta kapar vi inte av våra valmöjligheter genom att välja den smala vägen? Välja det som inte är i närheten av det bästa, bara för att det bekanta ger illusionen trygghet. Eller desperationen efter att få utlopp för undertryckta känslor. Och handlar det inte om att känna sig trygg, kan det leverera ”spänning”.
Kvinnan:
”Han sårar mig gång på gång! Mina tre senaste förhållanden har sett ut på samma sätt. Varför dras jag till dem?”
Berättelsen har sin historia – tidig kaos och dramatik i livet som gett henne vanan att hantera emotionella krigshärdar. Passion och utseende som huvudingredienser i attraktionen till en partner. Ett recept som ger samma smak år efter år.
Pratar med kvinnorna och männen som kliver in i de destruktiva relationsmönstren. Klamrandes fast vid det som dränerar dem på självkänsla/förtroende. Ett jag som istället för att fungera som vägvisare, leder utför tillitsstupet. Vilja och längtan efter någonting helt annat, men…
Det tar tid att bygga ny känslomuskelatur. Nya val dag efter dag. Möta våndan och abstinensen utan att låta sig dras in i dramat. Iaktta de egna frestelserna utan att slukas upp. Sortera bland emotionella hålrum och behov – känna kärlekens egentliga alkemi. Svaren presenterar sig genom hur vi mår i hjärtat. Hur ansiktet känns och andetagens rytm.
Vad behöver du börja välja, även om det inledningsvis kan kännas främmande?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ååååå jag mitt i prick .. mår fruktansvärt dåligt efter lämnat ett 9 år långt särbo liv bakom mig . Ett väldigt dysfunktionelt och ett förhållande där jsg blivit manupelerad. Mår så dåligt att vissa dagar känns döden som enda alternativet. Hur väljer man rätt ? Varför gör de så ont vara singel när jag borde få vara glad
Hej Anki…. Jag har det precis som du Tänkte..vad lustigt..det finns fler. Jag är fortfarande i ett särbo förhållande som varat just i 9 år. Slitningar vem som åker mest…boende..vart ska man isf bo om man ska fortsätta.. Tjafs som blir stort, liksom en kamp. Men det är inte kul att börja dejta igen elr vara ensam och singel…
Jag förstår hur du känner….. Varm kram till dig
Tack Michael! Det var precis vad jag behövde höra idag, jag har en man som älskar mig och jag har starka känslor för honom också, ändå är jag inte nöjd, utan letar fel och är hela tiden på väg mot nästa man jag känner attraktion till, jag tillåter mig inte att stanna kvar och ta emot,utan dras hela tiden till det här med attraktion och spänning och flört…men har nu bestämt mig för att jag vill vara med den här mannen…ska försöka i alllafall att säga nej till andra frestelser och ändra mina mönster..har 2 andra män omkring mig som vill ha mitt sällskap…en man jag har känt i 3 år som jag inte får i en relation, men vi ses ändå då och då, som jag har svårt för att släppa, och en ny man som lockar…varför jag fungerar så här är svårt att förstå för mig…jag vill ju egentligen ha det bara bra, men är på väg…. Tack för dina fina inlägg! Kram Gunilla.
Gunilla, sök svaret inom dig! Är mannen du valt riktigt rätt för dig, om du lyssnar till ditt hjärta? Eller är du i själva verket så rädd för närhet och att själv bli övergiven, att du hellre sabbar den verkliga lycka du har i din hand för att söka nya illusioner? Letar du liksom jag fel på dina män, som en återupprepning på relationen med din pappa…? Hoppas du hittar lyckan på din väg!
Det där var intressant… Letar man fel på sin Man om man haft en dålig relation till sin pappa elr att han försvann tidigt ur ens liv när man som mest älskade sin pappa? Isf stämmer det på mig…och hur ändrar man sitt beteende till det bättre?
Med risk att leka amatörpsykolog… Om man blivit sviken och övergiven som barn kan man omedvetet välja att kritisera och rasera det förhållande man har, för att undvika att själv bli övergiven igen av den andra. Eller kasta sig in i nya förhållanden gång på gång.
Min pappa var kroniskt sjuk under min uppväxt. Jag som duktig liten flicka var alltid upptagen med att observera och analysera och leta fel på honom, istället för att bara känna hans kärlek. ”Hur mår han idag? Har han blivit sämre…?” Som vuxen märker jag att jag letar efter saker som skaver när jag möter andra män, och jag har svårt att älska och släppa in kärleken.
Jag har inget enkelt recept på hur man blir bättre. Kortsiktigt: bli medveten, göra tvärtemot sina första impulser. Långsiktigt: jobba med sina inre sår, gå i terapi om det behövs.
Jag är precis som Celeste övertygad om att vi upprepar våra destruktiva barndomsmönster, tills att vi ser dem och kan göra tvärtom. Jag vet att jag har gjort det i alla fall. Blev aldrig bekräftad för den jag var när jag var barn, var tidigt den som fick ta ansvar i en familj präglad av beroende och medberoende. De män jag har valt har bekräftat denna bild, att jag finns till för att fylla andras behov, att mina behov inte är viktiga. Och när jag har protesterat i mina relationer har jag blivit kallad besvärlig, komplicerad etc etc. Jag valde nämligen män som på grund av sina barndomsmönster behövde någon som uppfyllde deras behov och var fullt fokuserad på att ge liv åt deras liv. Faktum är att jag insett att mitt äktenskap gick åt helvete när vi fick barn, för då kunde jag inte längre fullt fokusera på att fylla min man med liv och se till hans behov.
Mitt recept är detsamma som Celestes; bli medveten, göra tvärtom mot vad man vill göra, vilket många gånger är ett rent helvete, gå i terapi. Det är på många sätt en fruktansvärd resa, men jag vet att den kommer att ge mig ett bättre liv. Så detta är min livsresa.
Precis, det handlar om att göra nya val dag efter dag. Fast jag tror också att man först måste få syn på de destruktiva mönster man är i, för att kunna förändra dem genom att göra nya val.
Jag har sett mitt destruktiva relationsmönster, och ser att jag valt män med vilka jag kunnat återupprepa destruktiva mönster från min barndom. Det har ibland varit ett helvete att välja nya vägar. Nya val har inneburit mycket ångest, och det hade många gånger varit enklare att välja den gamla invanda vägen, även om den är destruktiv så är den trygg i sin välkändhet.
Men jag vill ha ett nytt liv. Andra typer av relationer. Så jag måste välja nytt, dag för dag. Och nu har jag också upplevt att för varje dag blir det lite, lite lättare. För varje val blir det nya, sunda mer av det självklara.
Exakt Marianne! Se sig själv helt naken och ärlig. Man får vrida och vända på sig själv många ggr innan man lyckats pussla ihop och förstå olika samband. Det tar tid, men att fokusera på sig själv till 100% är nyttigt och lärorikt, samtidigt dyker det upp minnen som gör en ledsen.
Varje dag är en ny dag, med nya val och möjligheter. Vi väljer därefter, känn efter vad du vill!
Starkt Marianne! Det krävs mod att göra nya val. Ovissheten med nya val är ju att man inte riktigt vet på förhand om det blir ”rätt” eller ”fel”, varför det är viktigt att försöka vara ödmjuk mot sig själv och inte döma sig själv för hårt om ett nytt val blev fel. Det viktigaste är att prova och och att inte falla tillbaka i gamla spår för att det blev fel en gång när man testade något nytt.
Michael, Marianne och alla andra, hur gör man nya val innan man lyckats ta ut kompassriktningen? Jag liksom många andra har tvingats hoppa av den gamla invanda vägen, när relationen tog slut. Jag börjar förstå vilka mönster hos mig som bidragit till detta i mitt fall. Valen i livet är förhållandevis enkla så länge man ser det förutbestämda och invant trygga målet. Vid en livskris tvingas man stanna upp och titta tillbaka. Men jag tänker att man vid en punkt efter en kris ändå behöver börja röra sig framåt innan man har sina nya vägval klara. Michael, du har ju sagt att livet och relationer kräver rörelse, att stagnation är lika med död! Man behöver ta små, små stapplande steg och börja göra nya val, innan man vet vart man är på väg! Hur lyssnar man på sitt hjärta och hittar rätt val innan livskompassen är färdiginställd mot nya mål?
Celeste, jag tänker så här. När man väl insett att det finns en livskompass, en väg eller en ritning som är rätt för mig så räcker det. Sen börjar nästa steg på resan, en resa utan ände men med ett otal av hållplatser. För att våga stiga av och prova om nästa station kan vara något för mig så måste jag utmana mig själv. Ifrågasätta min rädsla för att prova, även om jag inte är ”färdig med mig själv”. Innebär att man bör ha koll på vad som gör mig rädd, ta med sig sina verktyg och insikter in i det okända och våga stå där rakryggad när det börjar blåsa. Och faktiskt vända om när man ser att det här var inget för mig. Vända ryggen till och fortsätta resan, för att man insåg att kompassen började svänga våldsamt åt fel håll.
Vad kommer först? Vägvalet eller riktningen? Kan det vara så att dem hänger ihop och att lösningen faktiskt är att utmana oss själva i en sund takt tillsammans med vår verktygslåda och där både kompassriktning och vägval långsamt klarnar. Och att våga göra detta även om omvärlden-och vi själva-tycker att vi ”inte är klara”.
Håkan, tack för ditt kloka svar! Vägen var så rak och förutsägbar förut…sambo jobb semester barn hus barn semester renovering… Till saken hör att jag alltid varit den duktiga flickan, som anpassat mig och gjort vad som förväntats. Så min kompass har aldrig varit kalibrerad på mitt innersta jag. Nu vet jag att kompassen finns och att jag måste ta mig tid att lära mig att tyda den.
Men i detta ögonblick ser jag ännu inte vilken väg som är rätt för mig! Jag känner bara att jag hamnat på en ändhållplats, för att jag var korkad nog att lämna över ratten till en busschafför som inte ville lyssna på mig. Och nu sitter jag här med alla flyttlådor, bokstavligt och bildligt, som jag inte vill packa upp, för jag vill inte alls vara här! Jag har ingen klar bild vart jag ska ta vägen. Jag tror att jag måste släppa fram sorgen och komma till acceptans innan jag kan se nya vyer. Men jag måste ju samtidigt röra mig framåt just nu. Hur gör man då, INNAN man hittat riktningen? Försöker göra små rätta val i det lilla, en dag i taget? Lyssna till vad jag behöver bara precis just nu?
Celeste, hmm-känner igen det där med barn, hus, segelbåt, karriär, semester. Familjeföretaget AB. Inte för att det är fel, men det blir fel när det inte finns balans och själsligt djup med närvaro. Det finns ju flera faser i krishanteringen, som du nämner när man är långt ner i källaren och har svårt att orientera sig var ljuset och utgången kan finnas så känns allt snack om kompasser och vägval avlägset. Man vill hitta den där strömbrytaren som helt plötsligt tänder strålkastaren, öppnar ståldörren och fixar allt så det blir bra igen.
När det var som jobbigast för mig/oss så åkte jag bort ett par dagar. Helt själv. Fruktansvärt jobbigt och läskigt. Grät och mådde skit. Jag som inte gråtit på 15 år…Väl hemma skrev jag ett kontrakt med mig själv. På något sätt var detta min nya riktning, kompassen började skönjas. När jag idag tittar tillbaka på kontraktet så är mycket av det jag skrev ned verklighet eller pågång. Men flera av dem steg som tagits har varit åt fel håll och många gånger har gamla mönster brutalt slagit mig i ansiktet.
Tror som du, ta små steg. Åt något håll. Och var snäll mot dig själv när du inser att du åkt ned i diket. Var stolt att du faktiskt har insikten och modet att ta stegen. Som Michael säger ”var hänsynslöst kärleksfull mot dig själv”.
Önskar dig en härlig helg i solen!
Å Celeste och Håkan, det är ju det där jag vet; jag är inte ensam. Jag satt också fast i familjeföretaget AB. Och precis som du Celeste, var jag den duktiga flickan som aldrig sett till mina egna behov. Det var ett helvete att våga börja släppa fram vad jag ville, för jag hade verkligen ingen aning vad jag ville.
När allt var som mest jävligt fick jag det kloka rådet; du behöver inte tänka långt fram, du behöver bara klara idag, bara idag. Så jag försökte göra nya val utifrån vad mitt inre sa mig för bara idag, inte för framtiden, utan för dagen. Konkret minns jag en viktig händelse från i höstas. Jag hade fått en lägenhet, som jag ville ta bara för att komma vidare. Samtidigt var jag orolig för om jag skulle klara dubbel boendekostnad. Och jag hade siktet på att jobba på min tillit till livet, till att våga släppa taget och våga låta livet lösa saker åt mig. Så jag tänkte; nu är detta en möjlighet att verkligen släppa taget och lita på att livet löser det. Så jag tackade först ja till lägenheten, och sedan nej. Med facit i hand skulle jag om jag tagit lägenheten stått med dubbel boendekostnad i åtta månader. Istället har jag nu en halv månad! Plus att jag fått en mycket bättre lägenhet nu.
Jag tror som Håkan, det första viktiga steget är att erkänna för sig själv att det är MIN livskompass jag ska styra utifrån. Sedan försöka varje dag göra val som man tror är rätt, fast de kan kännas helt fel (jag tror att vi är överens om att det som känns helt rätt kan vara bara ett upprepande av destruktiva barndomsmönster). Sedan blir det fel ibland. Särskilt med exmaken faller jag inte sällan tillbaka till min gamla vanliga medberoenderoll. Ibland ser jag det så tydligt, men orkar liksom inte kämpa emot, tar den lätta välkända vägen. Men vet att den är fel, och bara den vetskapen är så viktig.
Så; man får vara snäll mot sig själv att man går vilse. Och försöka styra in på rätt spår igen. Efter ett års kamp blir jag fullkomligt tagen av att jag faktiskt tog mig igenom min skilsmässa. Och inte bara tog mig igenom, utan skapade mig ett helt nytt liv under tiden. Jag är långt långt ifrån klar, men vet med bestämdhet att jag aldrig mer ger mig in i den typen av relationer hela mitt liv bestått av. För första gången i mitt liv ser jag mig själv som värdefull och viktig. Men det var ett gigantiskt kliv att ta beslutet att våga tro på det, utan att ha någon som sa det till mig.
Att manövrera AB Familjen och vara för duktig för sitt eget bästa, och år efter år skaka av sig känslorna av tomhet. Jag läser att vi är många som haft det så. Så lätt att hamna där men ack så svårt att ta ut en ny riktning. Jag blir imponerad av att läsa hur många av er som ändå är på god väg.
Det svåra för mig är precis som för många av er andra att veta -vad vill jag? Jag har tänkt väldigt mycket på just det. Vad vill jag? Jag vet fortfarande inte det och jag har insett att efter så många år utan att prioritera mig själv och hålla mig själv högt så har det liksom försvunnit. Det finns där, det är jag övertygad om, men det kommer ta tid att hitta tillbaka till djupet inom mig.
När min exman och jag gick i parterapi nämnde han vid något tillfälle att jag inte hade något djup och jag blev väldigt stött och efteråt väldigt ledsen. Det gjorde att min känsla av att vara dålig och inte tillräcklig bara växte. Jag upplevde ju samma sak med honom, men kunde inte förmå mig att ta upp det då det bara hade blivit pajkastning på sandlådenivå. Nu förstår jag bättre vad det handlar om. Han precis som jag såg ju tomheten i den andre, den som gjorde så ont i oss själva. Att se det man inte orkar ta tag i eller ens förstår. Just det här uppvaknandet har varit oerhört viktigt för mig.
Jag tror att jag kommer inte bli helt färdig med min nya kostym på en gång, utan jag måste ta några stapplande steg och vartefter ta mig fram på rätt väg. Tror det är viktigt att man vågar prova och testa, göra just det man inte gjort tidigare. Och att definitivt aldrig mer köpslå med mig själv.
Marianne och Helene, ja, jag tror på att släppa kontrollen och låta livet komma med de nya vägar och energier vi behöver. Kanske ett spontant möte, en bok, en ny kontakt på jobbet… Då gäller det att vara öppen och inte låta sina rädslor eller gamla mönster styra! En bra fråga, som jag behöver påminna mig om: ”Om jag var den person jag allrahelst vill vara, hur skulle jag välja att agera då?”
Helene, apropå att se din mans och din egen inre tomhet och brist på djup: I det som berör en extra mycket och gör extra ont, där har man en skatt med många svar om sig själv, bara man vågar öppna locket!
Jag har också just börjat förstå att precis det där som jag anklagar min man för, avstängdheten, den har jag ju själv! Jag har också spikat igen källargolvet, min barndoms upplevelser och besvikelser. Min brist har ställt till det lika mycket som hans, vi är bara speglingar av varandra. Men det gör så mycket ondare att se hos sig själv. Till skillnad från honom vill jag nu förändring.
Många av oss som vuxit upp i dysfunktionella familjer har tvingats stänga av en bit inom oss, vilket hindrar oss att leva fullt ut som vuxna. Jag tror man måste ha den där passagen ner i djupet på glänt för att bottna i sina känslor, veta vem man är och ställa kompassen rätt!
Carolina! Titta på mitt föregående sms, hade ni det liknande? Känner så väl igen mig i din relation du befann dig i tidigare med ditt ex, var han även otrevlig inför andra, eller var han alltid trevlig och tillmötesgående mot allt o alla?
anna, hittar inte ditt förra meddelande så du får gärna kopiera in det här, Han var och är jättetrevlig mot nya människor men även trevlig mot de vi känner sedan tidigare men där kunde han slänga ur sig dumma kommentarer. När dörren stängs och gästerna gått så tystnar han och blir helt tyst och det finns inget mer att prata om. Tänkte på det senaste igår när han hämtade dottern, att jag är så arg på honom för att han inte kunde bete sig på ett bra sätt så vi kunde fått detta att funka. Inte arg för att jag är förälskad i honom för det är längesen jag var men arg för att han så stort har bidragit till att vi gått skilda vägar och dottern fått skilda föräldrar. Det läskiga är att om jag skulle börjat dejta honom så hade jag tyckt att han var en kanonkille! Det är precis som han skärper sig, ungefär som man drar in magen för att se smalare ut, någon gång måste man släppa ut magen igen och andas och med honom så när han skärper sig så är han jättetrevlig men när han är sig själv så håller han inte hela vägen. En kompis sa idag att hon tycker det värsta är att han betett sig så illa mot mig men jag tror att det är så illa att jag inte fattat hur dåligt han betett sig.
Celeste, förstår hur du menar det där med att man inte vet vilket håll man ska gå åt, var kompassen är eller vad man ska göra. Ta det lugnt, var ledsen, packade upp några lådor och låt livet leda dig. Var snäll mot dig själv så tror jag att det kommer så småningom. Just nu kanske du inte ska fokusera på det utan försöka ta dig upp på morgonen och äta något och överleva dagen. Ta små små steg så rör du dig sakta men säkert framåt och efter ett tag så kommer du ha kommit en bit på vägen. Och som Håkan säger, skulle du köra lite vilse så får du backa upp igen och ta små steg vidare igen. Ingen begär att man ska må jättebra och ha storstilade planer i detta läge så försök ta hand om dig i den mån det går!
Carolina, tack tack för dina värmande ord! Ja, jag behöver komma till acceptans. Vila i att just så här ledsen är jag just nu, och det är ok att vara ett tag. Inte känna kravet att rycka upp mig. Det är inte lätt när jag är van att vara den som har full kontroll… Det är ovant att inte ha ett mål, en stjärna vid horisonten att kliva upp till…
Förstår exakt vad du menar Celeste! Jag hade också full kontroll på allt. Men har insett vilket pris det var för att ha det. Idag strular jag till allt möjligt, på jobbet, med vänner. Men har kommit till acceptans att det är ok. Jag måste inte vara superwoman, jag går igenom min värsta kris i livet, folk får banne mig ha förståelse, eller så får jag säga nej tack till deras sällskap.
Och sorgen går så i vågor. Min exmake lämnade mig i juni förra året. Ena dagen är jag på banan, stark och självständig. Andra dagen läser jag kort från bröllopet och sörjer. Om vartannat. Och när jag sitter här med datorn ensam i min soffa ligger han troligen i armarna på en annan kvinna, älskar med henne, kanske planerar en relation med henne. Det bearbetade jag i början av veckan. ”Förnedrade” mig genom att fråga honom vad han skulle göra, visade hur det sårade mig att han skulle träffa en ny kvinna. Men tänker att ”so what”, jag ska skydda mig själv, men behöver inte hålla upp fasader bara för att. Och faktum var att det hjälpte. Nu, tre dagar senare, kan jag sitta och skriva detta och faktiskt inte fälla en enda tår, inte ens tillstymmelse till en.
Jag tror på att våga ge sig RAKT in i känslorna. Inte rygga för något. Våga känna precis all smärta. All ångest. All sorg. Brutalbearbetning skulle man kunna kalla det. För jävligt. Men effektivt.
Och; i slutändan är det enda det handlar om är att jag har skapat mig ett nytt liv. Jag går aldrig in i en relation som mitt äktenskap. Aldrig mer fylla eller ansvara för en annan vuxen människas liv. Min nästa relation ska vara helt annorlunda mot allt jag tidigare upplevt.
Måste bara tillägga att brutalbearbetning verkligen fungerar. När jag nu går och lägger mig, och vet att min exman troligen håller om en annan kvinna i detta nu, så är ändå det enda som ryms i mitt hjärta i detta nu det faktum att jag får lägga mig bredvid min största kärlek i livet; mitt oändligt älskade barn.
Marianne, så smärtsamt att läsa om den andra kvinnan! Jag skulle inte orka med den vetskapen just nu. Det låter som han har bråttom att gå vidare utan att bearbeta sina tidigare relationsmönster?
Jag känner igen det du skriver om medberoende och att ge liv till din mans liv. Min man var workoholic. Han arbetade jämt, på jobbet, med huset, med plikterna i hemmet. Annars låg han helst på soffan. Det var jag som gav färg åt vårt liv: med fritidsaktiviteter, vänner, hemtrevnad, middagar, resor, kurser, kultur. När jag kraschade och hade behövt värme kunde han inte ge något tillbaka.
Apropå Brutalbearbetning: Hur kommer man ÅT alla starka känslor?? Jag vet ju att de måste ut! Jag vet också att man måste göra jobbet själv, men finns någon terapi som fokuserar på känslor direkt? Jag har gått i psykodynamisk terapi i flera år, har gråtit en gång helt nyligen, tycker mest det handlar om att analysera. Har gråtit EN helkväll härhemma på tre år… Men jag börjar inse att grundsorgen och ångesten som jag känner nu när relationen och livsprojektet rasat, den bottnar i en äldre sorg över att jag som barn har behövt stänga av mina föräldrar, pga deras familjedrama. Den som gjorde mig till den duktiga flickan, till slut medberoende till en avstängd man. Det är dags att ta hand om den sorgen och gamla relationen nu…
Celeste, jag känner verkligen igen det där om att när livsprojektet kraschade så är det egentligen den där bottenlösa sorgen från barndomen som kommer upp. Det är ett halvt liv av att inte ha valt mig själv, och bara fått fylla andras behov som kommer upp.
Mitt ex var också workaholic. Fast jag har inte sett att det var just det beroende han hade, bara att han hade ett beroendemässigt beteende överlag. För jag har tänkt att workaholic bara handlar om att jobba mycket på jobbet, men även mitt ex presterade alltid, på jobbet, hemma med projekt, i sina fritidssysselsättningar. För honom kommer prestation först, njutning sedan om alls.
Så till frågan hur man kommer åt alla starka känslor. Jag vet tyvärr inte hur jag gör. Jag bara gör. Kanske är det bra i detta fallet att jag alltid varit lagd åt det melodramatiska hållet 😉 Jag går i psykodynamisk terapi, och tycker att jag känner mycket där. Jag känner den lilla Marianne som blev sviken av de vuxna. Jag känner den stora Marianne som gett och gett och gett men inte fått tillbaka. Men jag vet inte. Jag går liksom bara in i alla känslor. Låter dem drabba mig med full kraft. Distraherar dem inte med något. Låter dem strömma igenom mig. Jag har välkomnat smärtan eftersom den hjälper mig att växa. Och faktum är att mitt i den allra svartaste ångesten har jag fått ögonblick av oerhörd klarsyn, när jag plötsligt förstått min plats i universum.
Kanske börja med att känna den lilla du. Har du barn? Då vet du hur hjärtat blöder när man ser barn som far illa. Kanske ska du försöka se den lilla du, och släppa fram precis vad som känns? Varmaste kramarna!
Och förresten, jo, jag tror att min exman har bråttom vidare in i nästa relation för att komma undan sig själv. Han la ut en profil, med helt seriöst stuk, tre! veckor efter att han hade sagt att han ville ha en paus, inte skiljas, utan ha en paus och se hur det går. Och då hade han inte flyttat ännu. Det tog hårt kan jag säga. Sedan har jag fått reda på att han är/varit medlem på minst fem betaldejtsajter, varav någon av de riktigt dyra. Så jo, han ville verkligen in i en ny relation skulle jag säga.
Som bekant fungerar det ju inte att fly sig själv in i en relation, den obearbetade sanningen kommer och biter en i bakhasorna. Jag skulle nog ha anat oråd när vi träffades och han berättade att han hade lämnat sina två tidiga relationer, den ena utan att aldrig ordentligt göra slut och den andra hals över huvud. Men jag hade bortförklaringar till det. Och han framställde det gärna som att det var kvinnornas fel.
Jag vet faktiskt inte om det gör speciellt ont längre att han då förtvivlat vill in i något nytt. Har nog till slut fattat att även det är ett tecken på att han är långt långt ifrån den typ av människa jag vill leva med. Och till slut Har jag börjat ta mig själv och mina behov på så stort allvar att jag kan säga nej till alla de som inte erbjuder det jag behöver ha.
Marianne, du är på rätt väg! Vägen ur smärtan går genom den.
Jotack, jag har svårt att känna känslor, för det fanns inte utrymme för dem i vår familj, det var nog med turbulens hos mina föräldrar.
Fick på min höjd plats med lite tonårstjurande. Jag behöver släppa fram både ilska och sorg. Nu blir de odefinierbar ångest istället. Min läxa enligt min terapeut, analysera är jag så bra på… Men jag hittar liksom inte känslorna. Tomt på lagret… Kroppsscanning kanske hjälper. Eller som du säger, visualisera det lilla barnet… Välkomna känslorna… Hur gör Anna Book?
Full förståelse att du inte vill ödsla känslor på en man där du så snabbt är utbytbar! Du tänker helt rätt! Varm go natt!
Mycket pedagogiskt skrivet Michael!
Ämnet separation är så viktigt att prata om. Själv har jag inga problem med att antingen öppna nya dörrar, eller välja ett annat bröd och men söker ej heller spänningen. Utan jag har mött den sanna kärlekens alkemi. Men han kom in i en livskris, han tog ett annat vägval och han hade tidigt kaos och dramatik i livet med en ytlig längtan efter passion och utseende samtidigt som hans karriär klädde honom i en för stor kostym…
efter tre månader ångrade han sig gjord slut och ville tillbaka.
Men jag kunde inte ta emot honom igen… jag har länge undrat varför!
Idag ger du mig svaret på det, jag började jobba med mig själv. Började utbilda mig och ville väldigt gärna gå ned i vikt vilket i sig innebar en inre resa för att klara av att utsätta sig för svält. Men han hängde inte med på detta, han gjorde inga uppoffringar från sitt arbete för att ge mig lugn och ro från barn i studierna. Jag drev hem tonårsungdomar och universitetsstudier. Han tyckte den lätta maten med mycket böner och linser var äcklig, det var något nytt. Han gick på fina middagar runt om i världen och vi försvann emotionellt bort ifrån varandra…
… jag har det bra idag och vet att den sanna kärleken väntar runt hörnet. Men det har behövt sina år för att resa sig igen, ekonomiskt, barnen, nära relationsband kring våra familjer.
Besvikelser och svek… det är otroligt mycket som händer med en som människa när något sådan här stort händer i ens liv och ska sanningen fram så växer man som människa när man tagit sig ur det hela.
Det konstiga är bara att hur mycket respekt jag än har för honom så kommer jag aldrig att kunna tala med honom igen på samma sätt, även om han finns framför mig exempelvis då våra barn ska gifta sig… så är han som vilken främmande människa som helst för mig. Jag tror det är en överlevnadsstrategi. Jag hoppas att den känslan ska gå över…
…vad har jag varit med om som ung för att inte kunna slänga bort den känslan? Eller har jag fortfarande för mycket otrygghet i min vardag med främst ekonomin som gör att jag fastnar i denna tanke… jag vill framåt och är lycklig över alla fina stunder jag har varje dag!
Anna, jag tänker att de som inte gjort den här livsresan, med en separation som tvingat en i botten och att vända upp och ner och ut och in på sig själv, inte förstår hur stort det är, och hur det påverkar en som människa. Som om det var pojkvännen på gymnasiet som gjorde slut… Kärlekssorg någon månad, sen är det dags att släppa och resa sig, njuta av livet igen och hitta någon ny! Men många gör ju så också. Fler män än kvinnor tror jag…
Håller så med dig. Detta är verkligen min livsresa. Jag kan ibland tänka när jag träffar människor som inte gjort denna resan att ”du vet inget om livet”. Och visst är det många som rusar in i något nytt för att slippa göra resan. Och till delar förstår jag dem, för det är för jävligt tufft att konfronteras med sig själv. Men jag vill ha ett sunt liv och sunda relationer i framtiden, så då har jag inget val!