Jag berörs av era kommentarer här på bloggen och Facebook. Människor som befinner sig i, eller lyckats komma ur relationer där de förnedrats, förtryckts, utsatts för otrohet, fysiska och psykiska övergrepp och långa rader av härskarmetoder.
Vad är det för krafter som får oss att stanna kvar, trots att hela kroppen skriker: ”gå!”
En kvinna berättar om hur hon förnedras av mannen. Hon ser det ”sjuka” i att gång på gång trilla tillbaka i hans maktsfär:
”Men jag är så fruktansvärt fysiskt attraherad av honom!”
Ett förnuft och delar av känslolivet som ser klart, men andra zoner i hjärnan som lockas av lust. Gissa om härskaren vet detta och lärt sig att spela korten väl.
Varför tror kvinnan att hon inte är värd bättre?
Hur påverkar de korta stunderna av upphetsningen och ett flyktigt ögonblick av orgasm resten av hennes liv? Vem eller vilka var det som en gång missade att i handling visa henne vad en intakt integritet är för något?
Vad i människors hjärnor är det som gör en koppling mellan kroppens luscentra och det som är ett liv, krypandes runt i spillrorna av ett raserat självvärde?
Var går gränserna för hur många fler tårar som ska få falla nedför våra kinder?
Varför tillåter mannen kvinnans övertramp; det som rycker loss lagar på lager av jagrespekt? Hur kommer det sig att han en gång var tredje månad hittar henne på dejtingsidor, men ändå tar tillbaka henne?
Vi människor drivs av hopp. Liksom skulden av att det: ”kanske är hos mig felet ligger?”
Vi längtar i våra innersta kärnor efter att få vara en del i det sköna emotionella kretsloppet tillsammans med en annan person. Vi vill så gärna att den som känner oss väl (i alla fall tror vi att det är så), i hjärtat ska vara omtänksamma, lojala, attraherade och positivt förutsägbara tillsammans med oss.
En halv människa kan inte göra dig hel. En härskande personlighet kommer aldrig att ge dig lycka och frihet. En narcissist kommer aldrig att göra så att du kan sova gott om natten. Ännu mindre att få dig att känna dig vacker och attraktiv. Den spretande och desperata bekräftelsesökaren kommer aldrig att kunna skänka dig trygghet.
Hur kan du tro att den känslomässiga analfabeten och diktatorn vet hur man i handling visar vad kärlek är för något? Ska den blinde få leda dig på den smala vägen över stupet?
Kommer härskaren en dag att förändras till en enastående partner? Är han eller hon öppen för att jobba med sig själv? Ser och erkänner personen sitt manipulativa beteende? Har du tid och energi att vänta på något som kanske aldrig kommer att inträffa?
Att förändra sina mönster tar tid (och det gäller den som ser det destruktiva i sig själv). Då kan du bara föreställa dig resan som förnekaren har framför sig. Hur många fysiska och/eller emotionella örfilar till är du beredd vara mottagare utav?
Medberoende i känslor och förhoppningen om att vi ska kunna rädda den som trycker ned oss, är enormt potent i sin styrka. Men det går att bryta sig loss, och låta vindar av självrespekt svepa in och läka våra sinnen och kroppar.
Jag garanterar dig att du inte är ensam i det du går igenom. Igenkänning är en del i processen att bli hel.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Ja igenkänning är verkligen en del i processen. Jag vet varken ut eller in. Är min partner en N person? Så mycket från dagens inlägg och även inlägget som handlade om härskare kändes igen i vår relation. Det jag vet är att jag känner mig aldrig riktigt tillfreds. Jag vill hitta på saker, leva, testa nya grejor, lära känna nytt folk. Jag är en levnadsglad och aktiv människa. I hans ögon är jag bara en ”överaktiv person”. Meeen det finns mer i livet än att äta god mat och dricka gott vin. Jag gillar det också men lite variation i livet är min melodi. Inte bara han och jag heeela tiden. Desto mer jag gör och hittar på under min barnvecka ( då ses vi inte min partner och jag), desto mer negativ och nere blir han. Jag blir så frustrerad och arg! Men tyck om mig som jag är eller inte. Jag är medveten om att jag har anpassat mig alldeles för mycket i början av vår relation. Men jag börjar hitta tillbaka till mig själv men det är inte helt smärtfritt.
Om jag gjort om ngn därhemma, vilket jag brinner för. Jaha, å varför har du gjort det?
Hade han varit mer positiv och lite mer på G hade jag nog bjudit in honom mer i mitt, dragit med honom. Men det går inte. Han är alltid negativ så fort det är ngt jag vill hitta på. OM det inte är ngt jag vet att han gillar eller hade föreslagit. Men hur som haver så är det så mycket kommentarer, gliringar, suckande, ”tycka synd om”,. Det leder till så mycket bråk, framförallt nu när jag börjat vakna och tagit tag i MITT liv, i MIG. Men han bara faller längre och längre ner. Men att fortsätta klaga på mig det klarar han.
Jag funderade på om det var jag som skrivit detta inlägg. Jag har det precis som du. Exakt. Jag letar hela tiden kvitton på att det finns fler som har det såhär och att det inte jag som har blivit tokig. Min vill dock hitta på saker men då ska det helst vara alkohol inblandat. Om vi inte gör något så är det pest och pina. En hemmakväll på helgen med middag gills inte. Han har sagt till mig att du måste ju ha Adhd när jag grejar på veckorna.. Det är tufft men jag måste göra slut men vet inte hur…
Busan…skönt att känna att det inte bara är jag. Jag måste nog också ta mig ur detta. Men hur? Jag blir knäpp på hans dumma kommentarer som ploppar upp titt som tätt. Hans näst intill depression så fort vi inte ses. Att vi måste ses så mycket som möjligt. Men det är väl inte jag som ska bära honom till lyckan? Vi kan gärna göra det tillsammans med han måste ju lära sig att vara lycklig på egen hand först. Det är helt sunt med saknad. Att längta. Men han blir kall, tvär, går ner sig totalt när vi inte ses. Är det mitt ansvar? För det är ju ändå vi båda som ställt till att det har blivit så här. Att vi är särbo. Men den biten ser han inte.
Ja du Busan, jag säger som du, det måste bli ett slut. Men hur? Kram till dig
Det är så SJUKT, men ÄN IDAG, snart 2 år efter skilsmässan vill jag höra ifrån ex-maken att han inser hur elak och nedlåtande han var mot mig och sönerna.
Herregud, snacka om att fortsätta att leva i ett medberoende , som jag gjort sedan jag föddes, som barn till alkoholister. Det ständiga behovet av bekräftelse. ..
Kommer jag någonsin att växa upp och kunna tro på min egen förmåga?
Det jag hela tiden tänker när jag läser dessa inlägg är: Tänk om ”narcissisten och tillika härskaren” vill vara en bra person men bara inte fått med sig rätt verktyg här i livet. Min erfarenhet är att när attraktionen är stark finns också en stark motivation att jobba med sig själv. De narcissistiska dragen och härskarteknikerna kanske är substitut för de verktyg som saknas. Om man som empat klarar att ihärdigt berätta och visa att man älskar narcissisten samtidigt som man hela tiden är tydlig med vad man själv vill och kan gå med på kan underverk ske. Att lära sig detta är förvisso även till stor nytta för empaten som troligtvis behöver kunna stå upp för sig själv i fler sammanhang. Jag skulle säga att nyckeln är att tro andra om gott och försöka mötas där ingen behöver ge upp sig själv.
Det är väl det som är problemet med oss empater……….. vi är t o m empatiska mot skitstövlar! Vi bär alla andras skit också! Har aldrig varit intresserad av stjärntecken eller astrologi, men när jag av en slump härom dagen läste mitt om ” fisken ” så bröt jag ihop. Den känsliga och empatiska personen. Mitt i prick!
Känner så igen mig. Tillslut var jag tvungen att skaffa lite ” teflon ” för att inte ta på mig, och ta åt mig av andras ansvar och kommentarer.
Fast problemet är att narcissisten inte inser att han/hon har problem. Narcissisten är felfri och bäst. Påpekar någon något så blir den stött och ”ingen tycker om mig”, ”alla bara är arga på mig”.
För min del så var det så att han ”satte mig på en pidestall”inför andra? Men jag ville inte vara där!! Jag ville dela, ha hjälp med vad som var i ett hem m.fyra barn. Jag jobbade nätter ett år,men det gick inte för jag kunde inte lita på han. Fick hämta han på div fester för jag skulle på jobb. Fick hålla kontakt på tlf med barnen till de gick å la sig.Men det fanns inte en fest han ville missa, med jobb,med sina ”kompisar”.Spelade alltid på gränsen med flirting å var otrogen.”Han ville vara i centrum. Jag kallade honom ”störst,bäst å vackrast” Jag ville inte skiljas pga att jag själv upplevde en trist skilsmässa. Ville inte att barnen skulle få upppleva det. Jag ville gå i parterapi, men han vägrade. Ända fram till jag redan bestämt mig och gick.Barnen tog avstånd till han, och han gjorde ingenting för att reparera det. Vi träffas ibland idag pga barn å barnbarn. Men håller han på ”vändistans”. En något förkortad historia av allt som skedde. Nu är detta 20 år sedan, men jag ångrar inte en dag att jag gick.
Mari, hade gärna kommit i kontakt med dig på något vis? Kanske hade kunnat peppa varandra?
Att vara kvar i det som inte är sunt eller bra för en. Nånstans vill man ju reparera det i sig själv som är trasigt. Det man inbillar sig ska bli helt bara man lider tillräckligt,eller står ut tillräckligt länge. Då ska belöningen komma och ge en frid och ro. Att tro sig själv om att vara kapabel att förändra sitt liv i egen riktning och mot bättre mål känns som egoistiska handlingar om ens partner inte är med på resan eller i upplevelsen.
Att sätta sig själv i centrum och uppleva egna känslor istället för vikänslor som man ju önskar ha i en relation är svårt. Att tro att man är värd egna upplevelser i form av tillfredsställelse eller glädje tar emot.
Skulden och skammen om man faktiskt tar sig loss från en medberoenderelation/missbruk och ser att exet är kvar och ramlar allt längre ned på skalan över ett bra liv.
Att själv då stå på sig och tro att man är värd mer,eller har rätt till mer än vad den missbrukande har är svårt. Endast tillfredsställelsen att få en onykter människa tillfälligt nykter är ok för en medberoende. Inget annat.
Att fortfarande flera år efter brytning känna ett ansvar och lite av en plikt att det kanske är lika bra att ge upp. Lika bra att ta hem människospillran och rädda honom en gång till. Var kommer sånt ifrån?
Vilken Moderteresagen har fått växa till sig på helt fel grunder och varför?
Idioti på så många plan,men likafullt står de där och pockar på och säger till en att de vill bli beaktade.
Att bli hel som Michael skriver är så svårt och så smärtsamt. Jag tror ibland att jag är på väg,men sen trillar jag dit. Igen och igen. Men nu ska det bli ändring,nu ska jag återigen sätta mig upp på hästen och rida vidare mot mina egna mål med mig själv i fokus!
Efter 7 år så lämnade han bara ” jag älskar inte dig längre” Tog drygt en månad så ville han tillbaka första gången .. Tog tillbaka honom 4 gånger under ett år! Idag förstår jag inte hur jag kunde, men känner igen mig i dagens inlägg!
@Hanna, härskaren och narcissisten är för det mesta inte medveten, det är inte en ond handling de genomför för att såra. De kan inte bättre, eftersom verktygen saknas. I deras värld kan det aldrig bli så att någon annan har rätt, det finns ingen sådan insikt. Det är ett beteende som härstammar från sår som personen fått under sin barndom. De vill inte kännas vid detta. Det är just grundproblemet du beskriver, att man som partner till en sådan person vill förstå och tro på personen i fråga. Att den empatiske ihärdigt håller ut och försöker förklara är lönlöst, det leder ingenstans. Hela vardagen blir en enda lång projicering av skuld från en person med härskarbeteende. För mig var det en viktig insikt att det inte var min uppgift att läka den personen på bekostnad av mig själv. Jag tror det är väldigt sällan som dessa personligheter ”vaknar upp” och ser sin partners goda avsikter.
Det går inte som ”empatisk” att lära sig stå upp för sig själv när man är tillsammans med en person med härskarbeteende, för de gränser man sätter upp respekteras aldrig. Det kräver att man är tillsammans med en person som visar en respekt för att detta överhuvud taget ska kunna ske. Man bör isåfall lägga energin på att hitta och älska sig själv istället.
Jag håller med dig om det du skriver men vill göra 2 tillägg. Jag tror inte att alla personer med detta beteende har förklaringen i sin barndom utan att det ofta handlar om begåvningsprofil. Asberger och olika diagnoser inom autismspektrat. Nej, förklara hjälper nog sällan men däremot ett konsekvent och äkta beteende där personen ser att ”uppför jag mig så här så blir konsekvensen att jag missar henne”. Det gäller att inte tvivla på sitt eget värde.
Väldigt insiktsfulla ord Eva – tack för att du delar med dig. Det hjälper andra:-)
Jag tycker att det är viktigt att tydliggöra två grundläggande, som jag upplever det, sanningar. Varje människas lika värde och att när det kommer till relationer så har man alltid ett val. Ingen människa kan rå för vad den har fötts med för begåvningsprofil. Personer med tex Asberger eller liknande begåvning gör också sitt bästa men blir väldigt ofta missförstådda för att man tolkar deras beteende utifrån vad det skulle ha stått för om man själv gjorde samma sak. Vare sig det handlar om människor eller maskiner tänker jag att när det krånglar handlar det i regel antingen om handhavandefel eller om att det är fel person/maskin för uppgiften. Och när det kommer till dessa personer så kanske man är fel person för uppgiften att vara deras partner. Far man illa i relationen är man själv ansvarig att göra valet att lämna den. Eller så kanske man är rätt person för uppgiften och krånglet handlar om handhavandefel. Dessa personer agerar som jag uppfattar det baserat på konkreta upplevelser och fakta snarare än känslor. Och det gör inte dem till dåliga människor utan det är bara så de funkar. Det räcker att vänligt berätta tex att nu när du klagar så här mycket på mig tycker inte jag att det är roligt att vara med dig. Jag åker till en kompis istället. Men jag tycker väldigt mycket om dig så hör gärna av dig igen när du själv känner att du vill. Om ni är rätt för varandra kommer personen att anpassa sig efter dina önskemål eftersom han inte har några som helst svårigheter att förstå och anpassa sig efter konkreta och faktiska förhållanden. Och han vill ju inte missa dig, för du är ju fantastisk! Precis som han är när han får en ärlig chans att fungera utifrån sina förutsättningar.
Jag levde med en psykopat och narcissist i 12 år, vilket känns overkligt, liksom svårt att ta in. Idag när jag läser dina blogginlägg så ser jag hans mönster så klart och tydligt och det ger mig styrka. Då när jag var mitt upp i det såg jag ingenting och jag stannade kvar för jag var livrädd för att vara ensam, även om jag var otroligt ensam i tvåsamheten.
Idag snart 2 år efter separationen står jag stadigt. Jag har fått kämpa hårt för det och det kommer jag få göra länge fram över. Jag vill inte att min förra relation ska få definiera mig. Jag vill inte döma framtida män pga den man jag levt med tidigare. Men det är otroligt svårt. Dock är skillnaden idag att jag vet mitt värde och det kommer jag inte kompromissa bort igen.
Tack för dina fina inlägg.
/Emma
Jag har oxå levt med en narcissistisk man i 8 år. Han va otrogen under en tid men höll tyst om det i över 6 år. Jag har varit på väg att gå flera flera gånger men vågade inte vara ensam. Trodde inte att jag skulle klara av att vara ensam, precis som du ville inte vara ensam fastän man va så ensam i tvåsamheten. Kunde inte lita på att han va nykter när han hade barnen och jag skulle jobba på helgerna. Jag vågade aldrig bryta, det va han som gick och jag är så tacksam över att jag inte är medberoende längre. Nu två år senare jobbar jag fortfarande med att inte tycka synd om honom och hjälpa honom när han söker ”tröst”. Äntligen lever jag MITT LIV.
Jag levde så i 30 år…som 18 åring vaggades man in i tron att det var mig det var fel på …fick dagligen höra alla fel jag gjorde…pengar som min sjukersättning inte räckte till …han har aldrig köpt ett plagg till barnen eller precenten.
Tillslut hade jag ångest, hjärtproblem, migrän o högt blodtryck utöver en kronisk smärtsjukdom o en deprimerad tonåring
Jag flög mellan barnen o kompisar för att hjälpa alla
En dag innan jul sa jag bara att nu vill jag skiljas
Det är inget hot utan allvar
Tiden tills skilsmässan bilen klar var hemsk..förföljelse , fick fota plats o klockslag var jag var…han kollade via Telia vem jag pratade med..gick in på messenger o kollade med vem o vad jag skrev
Fick sitta uppe hela nätter o bli förhörd…följde mig via i Phone o dök alltid upp var jag än var
En dag packade jag två väskor o drog till en släkting
I dag har jag eget boende, alla sjukdomar förutom min kroniska är borta
Jag har en ny man i mitt liv…jag hade vissa krav för jag tänkte aldrig mer se åt någon igen med narsistisk beteende!
Känner mig äntligen älskad för den jag är o ångrar inte en dag att jag skilde mig bara att jag inte gjorde det förlänger sedan o inte följde min magkänsla
Lite av problemet ligger ju i att vi alla vill vara med någon och bli bekräftade. Att ändra sitt beteende gör framtiden kan kännas väldig oviss. Om vi frigör oss leder det ju till att vi blir avvisade av N person och då behövs positiv effekter av vårt beslut och det ganska snabbt om vi ska fortsätta på den inslagna vägen. Uteblir de positiva effekterna eller det tar långt tid innan ändringen ger några effekter ja då är det lätt att falla tillbaka i det gamla. För vem vill leva resten av sitt liv utan partner vid sin sida? Oavsett om jag älskar mig själv mycket så vill jag också bli älskad och bekräftad av en partner. Och om jag ändrar mitt sätt att vara, hur vet jag då att någon vill vara med mig då? Det är ju så att även om vi vet att vi är värda mer, så är det ju väldigt osäkert att vi kommer få uppleva det, alltså nöjer man sig med det man har. Det känns både säkrare och tryggare, eftersom vi vet vad vi har.
Det är precis som att börja med en diet för viktminskning, du behöver få en positiv förstärkning snabbt för att du ska känna dig motiverad att fortsätta, annars tappar du sugen snabbt.
Man måste lita på att det goda kommer! Under tiden kan man reparera sig själv och utvecklas till en starkare person. Livet handlar inte om att ha en partner. ”För vem vill leva resten av sitt liv utan partner vid sin sida?” skriver du. Vem vill leva resten av sitt liv kuvad/illamående/orolig med en partner som inte är bra för en? DET är min fråga.
Gud, vad jag känner igen mig i det du skriver Michael.
Ja, det är attraktionen som har hållit mig fast. Efter varje gång vi varit intima så trodde jag, gud denna man älskar mig så mycket.
Men sedan så får jag se att han fortfarande har sin vänskap med ”kvinnan” han kallar för vän. Han vet hur det sårar mig att han har med henne att göra. Ett sned steg kan jag förlåta men inte gång på gång på gång. Hur länge orkar jag leva så här?
När tar kärleken till honom slut så att jag kan gå min väg?
Jag har packat hans väskor. De står i hallen. Han har lovat att gå på onsdag. Detta på grund av att vår dotter inte skall vara ensam då jag är på tjänsteresa. Men det kommer fler resor, vem skall då finns för henne?
Ensamheten är något jag också är rädd för. Hur skall jag klara mig utan någon som helst vid min sida. Det som jag är så van vid.
Samtidig är det så svårt att stanna kvar då han hela tiden väljer bort mig. Det gör så ont. Han ljuger och döljer saker hela tiden.
Jag har inte något tillit. Men då jag ser honom så har jag alltid fjärilar i magen av förväntan då vi är tillsammans bara jag och han.
Varför känner jag så? Då jag vet vad han är kapabel till. Är detta kärlek? Finns det verkligen någon annan på denna planet som kan framkalla dessa underbara känslor då vi är tillsammans. Eller skall jag helt enkelt hålla tyst och hålla mig kvar i detta destruktiva förhållande.
Jag tror att många verkligen verkligen vill men inte kan lämna pga ekonomi , ingen stöttning pushning av andra, Kanske finns barn med i bilden som man då river upp hela tillvaron för, Rädsla , hot från N, tror listan kan göras mycket lång. Att man stannar pga åtrå o lust till N kan jag inte fatta I mitt fall hade den lusten o åtrån dödats för länge länge sen.
En narcissist till partner gjorde under många år mina hobbys till ”något fult” något som inte var så viktigt och som jag skulle ha dåligt samvete för att jag lade ned tid på. Det var diffust tecken, tog många år att komma på att detta är en härskarteknik. Man är generellt inriktad på att kontrollerande personer enbart är svartsjuka på andra PERSONER man umgås med, inte hobbys.
Poletten ramlade ned då jag skaffade mig en hobby som kräver enormt mycket tid och engagemang och att knyta kontakter är det enda sättet att ta sig fram i sporten. Det blev inte populärt hemma och där blev det uppenbart att den diffusa känslan av skam jag känt tidigare för mindre omfattande hobbys var på riktigt. Nu separerar vi och jag skiter fullständigt i vad andra har för åsikter om vad jag lägger ned min focus och tid på.
Jag får en tanke när jag läser allt… att kvinnor med sexmissbruk kanske har svårt att lämna en sådan man.
Mitt råd till ska som känner igen sig i Michaels inlägg och inflera av kommentarerna, är att ni redan denna veckan ringer EM psykoterapeut och stämmer träff.
Jag tror man måste ”avprogrammeras’ för att klara av att kliva från en N person. Tror att det går att jämföra med manupilering som sket inom sekter. Ibland kan det behövas ett helt team för att hjälpa en människa som invaggats att tro på något. Och en N person invaggar ju sin fru/kvinna att hon är värdelös och ska vara glad att han åtminstone vill ha henne. Fruktansvärt!! Kan man komma ur denna föreställningsvärld själv?
Ursäkta alla ’rättstavningar’ som mobilen gör! Det blir ju riktigt tokigt ibland.
Ja du Ann1 jag trodde också att det goda skulle dyka upp men det är några år sedan men det har inte gjort det. Visst kan man ha ett bra liv som singel men det är rätt ensamt. Jag har ett bra liv men vill dela upplevelserna med någon speciell.
De sex åren som jag levt ensammen har lärt mig mycket om svekfulla vänner och falska människor,så det kan vara svårt att ha tillit till att det finns dem som vill dig väl.
Skogsblomman – Jag har levt stora delar av mitt 48-åriga liv som singel, och jag vet absolut att man kan tappa tron på det goda…men bara i korta perioder. Jag har jobbat mycket med mig själv under de senaste åren och jag har blivit mycket bättre på att sätta det negativa (både saker, tankar, händelser och människor) åt sidan. Jag har utvidgat min bekantskapskrets (jo, det går om man vill!) och iom det också gjort nya saker. Jag vill också uppleva en massa saker med någon speciell och planera framtid och vardagliga saker med en partner, men jag fastnar inte i de negativa tankarna på det jag INTE har. Jag har mycket ändå 🙂
Ältar man negativa tankar så blir allt, inklusive man själv, negativ(t).
Så – cheer up! 🙂 Din lycka finns inom dig själv!
Mm om det vore så lätt.. inget positiv händer oavsett hur mycket jag jobbar mig mig själv eller hur jag tar saker ingen positiv återkoppling alltså ger jag upp.
Jag har ingenstans påstått att det är lätt, men jag är fullkomligt övertygad om att det går!
Har du fått/tagit hjälp med att jobba med dig själv?
Hej
Det gör så ont i mig, mitt livskärlek flyttade ifrån mig för en månad sen för att vi skulle prova på att bli särbo efter 3 års samboskap. Inte på grund av vår kärlek till varandra utan för alla andra saker runt omkring, barn mm.
För 1 vecka sedan släppte han bomben att han vet inte om vi har någon framtid tillsammans?
jag är hans livskärlek, jag är den bästa han haft och han vill absolut inte ha någon annan.
han ville få tid att fundera över om han kan övertyga sig själv om vi har någon framtid tillsammans eller inte.
Jag har försökt bryta kontakten medans han ska fundera men han hör av sig varje dag och kommer även till mig.
Jag blir helt knäckt och förstörd.
Vet inte vad jag ska ta mig till
Ja, här ligger jag i sängen, sömnlös och hela kroppen skriker GÅ! Efter 18 års äktenskap med en man som aldrig tycker att jag duger, som aldrig anser mig vara en tillräckligt bra fru, känns det som att jag håller på att försvinna. Tydligen ger jag aldrig min make tillräckligt med uppmärksamhet, aldrig tillräckligt med kärlek, närhet och tid. Jag har försökt genom åren. Om och om igen. Under lite lugnare perioder (för sådana förekommer) har jag inbillat mig att vår relation förändrats till det bättre. Att allt kommer bli bra. Men då, när jag minst anat, när jag sänkt garden, då har jag ännu en gång blivit utsatt för sårande anklagelser och direkta personangrepp som helt saknar verklighetsförankring. Jag bryts ner. Mitt liv är satt på paus. Det sägs att mina intressen stjäl för mycket tid. Tid som jag borde ägna åt att umgås med min man. Ska jag träffa vänner blir det en stor utläggning om att jag tillbringar mer tid med andra än med maken. De fåtal gånger jag åker iväg över helgen till vänner får jag vid hemkomsten snabbt berättat för mig hur jobbigt det varit för maken. Han har ju fått göra ALLT och inte haft en chans att koppla av. Han har aldrig någonsin under alla år sagt förlåt eller bett om ursäkt då han sårat mig. Att kritisera honom leder alltid till bråk och på något sjukt sätt lyckas han jämt vända på situationen så att det helt plötsligt är JAG som är roten till allt dåligt. Vi har nästan inget umgänge med folk i vår ålder. Min man verkar inte ha något behov alls av att ha vänner. Genom åren har de fåtal vänner han faktiskt haft försvunnit, en efter en. Han har varit usel på att höra av sig och till dem. Han klagar på att jag inte pratar med honom. Och det gör jag ärligt talat inte längre i samma omfattning som tidigare. Jag har nämligen insett den hårda vägen, att då jag delar med mig av mina funderingar, tankar och drömmar, då hittar han snabbt något att kritisera och ifrågasätta. Hans diskussioner (monologer?) om hur fel jag tänker och agerar kan pågå i timmar. Otaliga är de gånger då min nattsömn blivit minimal pga att han pratat och kritiserat mig i timmar. Ofta dricker han öl på helgerna och då förstärks hans beteende flera gånger om. Helger är tyvärr inget jag ser fram emot längre. Hösten har varit, och är fortfarande, mycket turbulent. För några veckor sedan fick jag ännu en gång veta hur dålig och sur jag är och att han nu är innerligt trött på mitt beteende. Jag sa då till honom att jag inte längre ställer upp på att alltid vara syndabock och att han måste börja se sin egen del i de konflikter som uppstår. Resultatet har blivit att vi inte pratat med varandra sedan dess. Jag försökte i början av denna veckan att öppna upp för ett samtal, men fick blixtsnabbt reda på att maken inte är intresserad av att prata med mig om jag inte har nåt positivt att säga. Så tystnaden fortsätter. Våra barn pratar han med (vi har fem stycken) och är trevlig och intresserad av hur deras dag har varit. Mig säger han inte ens hej till när vi ses hemma efter en lång arbetsdag. På ett sätt tycker jag det är skönt att ”slippa” honom, slippa hans kritik och slippa att hela tiden vara beredd på nya anklagelser. Men luften i vårt hus är förgiftad, jag kan snart inte andas här hemma. Vill bara bort men har ingenstans att ta vägen. Absolut ingen ekonomi att skaffa ett eget boende. Jag orkar inte ta mer anklagelser och påhopp. Jag orkar inte mer.
Lina… Känner igen mig så mycket i din historia. Allting är alltid mitt fel och det blir alltid jag som får säga förlåt, för han gör bara inte det. Han svarar bara med tystnad och ignorerar. Möjligen kan han komma med ironiska påhopp, så att min skuld ska kännas ännu större.
Sen jag börjat läsa här så har jag börjat se det här beteendet och insett mer och mer att det kanske inte är hos mig felet ligger? Jag har länge sagt att jag vill gå i terapi tillsammans, men han vägrar, han har ju inga problem… Han vill att jag ska vara lite mer tacksam för allt han gör… Han jobbar otroligt mycket, egenföretagare, och har pengar, så han köper sig fri så mycket det går. Men vill ha mer ”hjälp” hemma ändå. Vrider in och ut på mig själv för att vara till lags, men han verkar inte se det jag ändå gör. Han är aldrig nöjd helt enkelt! När jag försöker berätta min syn på saker, så lyckas han alltid vända det till sin fördel på nåt sätt. Självkänslan sjunker mer och mer, men så osäker på om jag kommer klara mig ekonomiskt. Lina, vi kanske kan hjälpa varandra? Låter som vi behöver pepp båda två.
Det låter som en fruktansvärt tung situation Tessie – men jag ser också att du är en person som börjar se allt klarare. All värme till dig:-)
Lina…jag lider med dig. Du kanske ska gå till en psykoterapeut och börja prata med någon. Någon som kan hjälpa dig att ta rätt beslut. Någon som kan hjälpa dig att sätta upp mål i vilka ditt liv finns med. Och som kan hjälpa dig att ta dig till dina mål.
Lycka till!
Det är en sak som skrämmer mig…
Min son vars far är N kan han ta över samma beteende?
Det känns nämligen som det en gång gått i ”arv” från min sons farfar till min sons far osv. Hur i så fall bryter jag min sons beteende, han kan ibland bete sig något N.
När utvecklas N?
Jag förstår att du kan känna oro Emelie: lär din son att ha fokus på andra människor och se deras behov.
Jag tror att jag stannade för att jag tillslut inte såg mig själv! Jag stängde av totalt, och när jag nu tittar tillbaka så fattar jag inte hur jag kunde låta detta ske. Men jag hade inte en chans mot hans personlighet och jag var ung….fysiska attraktionen var stor och jag trodde detta var min stora kärlek. Jag vet att jag kämpade för mina behov i början av förhållandet, men det möttes av ilska eller kyla av honom så det slutade jag med för att han skulle få det lättare…
Det som jag tycker är svårast efter separationen är alla förvirrade känslor, jag har tagit helt avstånd från honom och jag vill inte se honom men jag tänker på honom varje dag. Det har nästan gått ett år sedan separationen och fortfarande tar han så stor plats i mina tankar, det gör ont och allt jag önskar är att bli fri honom.
Jag hoppas att tid och avstånd från honom ska göra mig hel igen.
Ja, hur kan det vara så svårt att till slut lämna? För mig känns det som att jag sätter upp praktiska hinder, huset ska fixas till lite, hantverkarna måste ledas. I våras sade jag att jag ville separera efter semestern, men då tiden kom ville inte hon utan hon ville försöka igen. Fattar fortfarande inte varför jag gick med på det, jag ville ju inte, antagligen bara ljög jag för att hålla henne glad fram till separationen. Nu efter två månader tycker hon att hon har mig fast, att jag ”tillhör henne” och jag har till slut skrivit ner allt jag fått höra under de här två månaderna
• Jag har funderat på självmord
• Jag kommer att ta bort katterna i höst, för de mår inte bra när vårt förhållande inte är bra
• Jag kommer att ta bort katterna när du är i Florida på tjänsteresa
• Du får bo på hotell om du inte kommer hem NU
• Jag kommer att packa väskan
• Det är inte jag som är problemet, jag kommer att sparka ut problemet
• Du förstörde hela min semester, jag känner mig inte utvilad, du är skyldig mig en resa
• Alla kvinnor därute är manipulativa och galna stalkers
• En kvinna kommer att skaffa barn med dig för att snärja dig så att du är fast med henne
• Mitt ex, var bättre i sängen än du
• Du behöver träna på sex
• Jag kommer att gå ner i vikt och vara den snyggaste 52-åringen i Stockholm – du kommer aldrig att få mig och vara grymt avundsjuk
• Jag kommer att säga upp mig, sjukskriva mig
• Jag kommer att flytta, skaffa nytt telefonnummer och om två månader kommer du aldrig att se eller höra av mig igen. Jag har aldrig haft någon kontakt med mina ex.
• Kvinnor därute kommer att vilja ha sex direkt, om du inte klarar av att ge dem bra sex kommer du aldrig att få behålla någon
• Kvinnor som vill ha sex med dig på sina egna premisser har haft sex med massor av killar och är helt trasiga därnere, säkert sjuka också
• Jag kommer att tala med skyddsombudet om att ni är ute och festar till sent en vardag
• Jag har pratat med min chef (vi jobbar på samma ställe) om att ni var ute och festade i torsdags och brände arbetstid för att ni var bakis dagen efter. Även min – och det var ditt fel, för jag kunde inte sova
Så i helgen tog hon sig in i min telefon och läste mina SMS och hittade vad hon tyckte var skumt. hotade hon med att två av hennes gamla vänner skulle spöa upp mig om hon bad dem, när jag sade att det faktiskt var ett hot tog hon tillbaka det och sade att det skulle hon ju aldrig göra, för hon är inte våldsam. Sedan att om jag flyttade i förtid skulle hon bli grymt svartsjuk, stalka mig och försöka skada mig på jobbet. Dagen efter drog hon tillbaka det, efter att jag konfronterat henne även med detta hot.
Jag börjar inse att jag måste fly för att bevara min mentala hälsa, jag har trivialiserat länge nog. Eller är detta normalt? Jag vet inte ut eller in.
Dessutom har jag eftersom jag tyckte att jag redan gjort slut träffat en kvinna jag tycker mycket om.
Varför kommer jag inte loss? Vart ska man ta vägen? Är jag hela boven? Är jag värd detta? Vad ska jag göra när jag vaknar tre på natten och hör att hon gråter förtvivlat i vardagsrummet? Och när hon är snäll, låtsas som inget om vardagarna?
Är jag överkänslig och demoniserar henne?