Jag berörs av era kommentarer här på bloggen och Facebook. Människor som befinner sig i, eller lyckats komma ur relationer där de förnedrats, förtryckts, utsatts för otrohet, fysiska och psykiska övergrepp och långa rader av härskarmetoder.
Vad är det för krafter som får oss att stanna kvar, trots att hela kroppen skriker: ”gå!”
En kvinna berättar om hur hon förnedras av mannen. Hon ser det ”sjuka” i att gång på gång trilla tillbaka i hans maktsfär:
”Men jag är så fruktansvärt fysiskt attraherad av honom!”
Ett förnuft och delar av känslolivet som ser klart, men andra zoner i hjärnan som lockas av lust. Gissa om härskaren vet detta och lärt sig att spela korten väl.
Varför tror kvinnan att hon inte är värd bättre?
Hur påverkar de korta stunderna av upphetsningen och ett flyktigt ögonblick av orgasm resten av hennes liv? Vem eller vilka var det som en gång missade att i handling visa henne vad en intakt integritet är för något?
Vad i människors hjärnor är det som gör en koppling mellan kroppens luscentra och det som är ett liv, krypandes runt i spillrorna av ett raserat självvärde?
Var går gränserna för hur många fler tårar som ska få falla nedför våra kinder?
Varför tillåter mannen kvinnans övertramp; det som rycker loss lagar på lager av jagrespekt? Hur kommer det sig att han en gång var tredje månad hittar henne på dejtingsidor, men ändå tar tillbaka henne?
Vi människor drivs av hopp. Liksom skulden av att det: ”kanske är hos mig felet ligger?”
Vi längtar i våra innersta kärnor efter att få vara en del i det sköna emotionella kretsloppet tillsammans med en annan person. Vi vill så gärna att den som känner oss väl (i alla fall tror vi att det är så), i hjärtat ska vara omtänksamma, lojala, attraherade och positivt förutsägbara tillsammans med oss.
En halv människa kan inte göra dig hel. En härskande personlighet kommer aldrig att ge dig lycka och frihet. En narcissist kommer aldrig att göra så att du kan sova gott om natten. Ännu mindre att få dig att känna dig vacker och attraktiv. Den spretande och desperata bekräftelsesökaren kommer aldrig att kunna skänka dig trygghet.
Hur kan du tro att den känslomässiga analfabeten och diktatorn vet hur man i handling visar vad kärlek är för något? Ska den blinde få leda dig på den smala vägen över stupet?
Kommer härskaren en dag att förändras till en enastående partner? Är han eller hon öppen för att jobba med sig själv? Ser och erkänner personen sitt manipulativa beteende? Har du tid och energi att vänta på något som kanske aldrig kommer att inträffa?
Att förändra sina mönster tar tid (och det gäller den som ser det destruktiva i sig själv). Då kan du bara föreställa dig resan som förnekaren har framför sig. Hur många fysiska och/eller emotionella örfilar till är du beredd vara mottagare utav?
Medberoende i känslor och förhoppningen om att vi ska kunna rädda den som trycker ned oss, är enormt potent i sin styrka. Men det går att bryta sig loss, och låta vindar av självrespekt svepa in och läka våra sinnen och kroppar.
Så lämnar du en narcissist – webinar onsdagen den 20 september kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Det har kostat mig hus, hem och mina barn 10,13 och 15 år att lämna!
Du beskrivet det så väl Michael!
Gillar dina texter:kr
De är såväl behövliga i denna tid
Kämpar på med en sådan person som chef och firar den dagen jag börjar ett nytt jobb 🙂
Hon har tydligen härjat runt i ca 25 år som chef och inga fackliga rått på henne än. Hon härskar, söndrar och kränker sina anställda.
Jag har förlorat hem, vänner och självkänslan. Snart mina barns tur, 8 och 10. De blir manipulerade och köpta. Bara en tidsfråga. Stärkande att följa dig. Missar ditt webinar den 20e. Kommer det fler tillfällen?
Du skriver alltid som om det vore skrivet bara och exakt till mig! Som medecin för själen!
Har just lämnat…fick till slut styrkan efter ett webinar i augusti. Tack!…det är lång väg kvar att vandra…men det största klivet mot frid är taget!
”Difficult roads leads to beautiful destinations”…rader jag fick av en vän.
Jag missar detta webinar pga tjänsteresa med jobbet, men jag hoppas det kommer igen?
Jag var på väg att lämna min man och allt var i stort sett klart med skilsmässa och husförsäljning, men då ”kom han tillbaka” eftersom han lämnat sin älskarinna. Och jag tog emot honom eftersom jag tror att jag älskar honom och vill ha ett liv med honom. Men det kanske bara är en härskarteknik från hans sida?
Har under detta år lämnat min man som under flera år tryckt ner mig, använt mig som ”svarta fåret” (alltid hittat fel och alltid skyllt ifrån sig på mig), jag har fått ta hand om ALLT – hus, hem och barn. Han har asperger och skyllde alltid på att han inte ”kan” ändra på saker och ting. Han passade inte i en fast relation pga kunde inte vara trogen, ville förmodligen leva lite polyamoröst, men det var inte min melodi så det blev ju mest bara otrohet, dålig stämning och svartsjuka. Jag anpassade sönder mig själv och bearbetade avslutet i flera år, men hade såå svårt att verkligen komma till skott. Ville ju ändå att det skulle fungera. Att vi skulle vara en famil. Att vi skulle vara VI. Men till slut hände det. Och idag har vi en helt annat relation. Så snart vi bröt så försvann alla krav från hans sida och vi fick en bra kommunikation (dessutom sex, som varit obefintligt senaste fem åren). Nu har vi delad vårdnad om dottern, bra kommunikation och ses rätt ofta och har det trevligt. Varje gång tänker jag att jag är så glad att jag tog mig ur vårt destruktiva äktenskap och numera har en ”relation” som funkar. Det enda jag kanske ångrar är att jag inte lyckades avsluta det tidigare.
Ja Michael, texten talar smärtsamt nog direkt till mig..
Förhållandet tog till slut död på mig som kvinna, men jag ville verkligen inte förlora barnen och familjen, där var/är min smärtpunkt.
Men någon självkänsla har jag kvar, vet att inte jag eller någon annan ska behöva stå ut med upprepade lögner och svek.
Att veta och känna det fullt ut är en början men också början på en lång och smärtsam väg mot friheten.
Jag måste ur det här kanske främst för barnen skull, för att visa att det här är inte kärlek eller vad kärlek kostar..
Intressant text Michael!
Du har skänkt mig så mycket kunskaper om kärleksrelationer via din blogg vilket varit en tröst när det var som mörkast, sorgset och stressigt inombords.
Ibland händer det att jag tänker på hur illa förra relationen gjorde mig genom subtila signaler vilka orsakade att jag anpassade mig och skapade mig en bild av att det var fel på mig. Fick även det konkret i ansiktet vid ett samtal med exet några månader efter separationen…trodde det var något fel på dig sa han!
Idag vet jag att det inte är fel på någon av oss!
Idag vet jag att han troligtvis haft en inre osäkerhet som han projicerat på mig utan att han själv varit medveten om det.
Vet också att min anpassning har att göra med min uppväxt även om jag inte skulle vilja byta bort den.
Idag är livet helt fantastiskt. trodde aldrig jag skulle komma tillbaka till en god självbild och bra självkänsla igen efter att ha kämpat i höga vågor på ett stormigt svart hav helt ensam långt från närmsta ö.
All lycka till er som levt i en relation som förvridit er självbild och sänkt självförtroendet! Släpp taget om de personer som inte ger er lycka och varmhjärtade kramar. öppna dörren till de personer du aldrig trodde skulle tycka om dig eller se dig eller tro att du är något…andra människor runtomkring dig ger dig kraften tillbaka.
Ensam är inte stark det vet den som förminskar. Hen utövat makt utan att veta om det själv…
Varma kramar till alla er som läser och nyss tappat fotfästet.
Känner igen det du skriver om i bloggen. Så skönt att få lite hjälp att formulera ord kring dom känslor som tumlar runt i kropp o h själ.
Det är läkande att känna igen sig och kunna sätta ord på det som händer. Fint att du får hjälp av min blogg Anna R.
När jag läser dagböcker 12 år tillbaka i tiden skriver jag om kränkningar och hur oälskad jag kände mig redan då. Har aldrig känt att jag är hans prinsessa, vacker eller viktig.vi kommer från olika bakgrund och jag har alltid upplevt mig som ett av hans projekt, att han sett sig som bättre. När jag tog steget att flytta för barnens skull var jag så stressad att jag inte kunde sova alls, skakade i kroppen och var helt färdig. Sen började sakna honom, han var elak och pratade till mig som ett barn. Vi försökte igen och sedan dess har det varit ett helvete. Han har gjort slut, hotat att göra slut, varit frånvarande, vänt mig mot barnen mm Jag undrar varför man fortsätter jaga, ju jävligare ju mer kryper man, ju mer ber man… nu har han inga känslor kvar, sista budet och jag sörjde kort men hittade en dold styrka. Jag är värd bättre, jag är inte felfri men förtjänar respekt. Han försöker ff att härska.. jag har sagt att vår enda kontakt är gällande barnen och viktigt. Men då kan man ju undanhålla info om barnen och säga att jag inte vill ha kontakt.. men jag försöker bara vara gås! Livet väntar eller inte.. men jag ser fram emot att leva inte överleva!
Kloka ord!
Jag har läst din bok och den handlar bara om att man ska separera. Du nämner inget om att man bör jobba med sin relation ? Det finns undersökningar som visa på att separationerna ökar med 20% i andra äktenskapet och ytterligare i nästa. Det viktigaste måste väl vara att man jobbar med sin befintliga relation fullt ut innan man bestämmer sig för att separera ? Det saknar jag hur tänker du kring det ?
Det bästa jag någonsin läst Tack
Tack för så stärkande ord. Men varför är det så in i helskotta svårt att lämna? Har bestämt mig efter 31 år och har lovat mig själv att hålla ut denna gång. Kommer bli jättesvårt för det finns ju även bra stunder.