Om du bara visste hur många jag pratar och skriver med, som våndas över att inte kunna lämna ett förhållande eller släppa taget om en f.d. partner som inte är bra för dem. Förnuftsmässigt vet dessa personer exakt vad som behöver göras, men psykologiska krafter styr i en helt annan riktning.
De har koll på exets Fb status, Instagram, sänder och besvarar meddelande, sporadisk sex i hopp om en återförening. Återförening med vad?
Tänk vad våra intellekt kan stå sig slätt i jämförelse med ensamheten en söndag! Längtan efter att han eller hon fullständigt ska transformeras till en närvarande och kärleksfull person.
Varför kan det vara så svårt? En del människor säger:
”Det sitter bara i huvudet!”
”Bara” i huvudet?
Våra hjärnor är troligen något av det mest komplexa som existerar i universum. När vi tänkt tankar och upplevt känslor hundratals, ofta tusentals gånger, har vi konstruerat vanor och neurobanor som kan vara oerhört svåra att förändra. Men det går!
Vi kan inte tänka oss ur en destruktiv attraktionsrelation. Jag kallar det inte för kärleksrelation, därför att kärleken alltid är uppbyggande, närvarande, empatisk, förstående, bekräftande…
Vi kan koda om oss själva genom vanorna. Vilka personer vi har nära. Genom att nå djupare insikter kring vad vi faktiskt förtjänar av tvåsamheten. En människa förändras bara på riktigt när de inser och känner i hela sitt väsen att det gamla inte längre tjänar dem.
Lägg aldrig din energi på någon som inte anstränger sig för att du skall vara en del av deras liv! Emotionella brödsmulor är ingenting för dig!
Låt det få göra ont! Sörj det som inte blev som du hoppats på! Se med klara ögon att han eller hon inte är personen som du kan bygga lycka tillsammans med. Plocka ned personen från piedestalen som du rest. Låt tårar få rensa ut det som inte ger dig trygghet och glädje. Ensamheten kan vara fruktansvärt svår! Jag vet! Vi kompromissar sönder våra självförtroenden för att slippa känna stinget av att behöva vara själva.
Förväxla inte det du uppfattar som fantastisk sex med kärlek. Om det var kärlek hade du inte mått så här av hans/hennes handlingar.
Hitta några citat som berör dig och upprepa dem för dig själv, många gånger om dagen under minst trettio dagar. Läs inte bara orden – känn dem! Under löprundan, promenaden, på tunnelbanan, i bilen, i rummet…
“Life is too short to waste any amount of time on wondering what other people think about you. In the first place, if they had better things going on in their lives, they wouldn’t have the time to sit around and talk about you. What’s important to me is not others’ opinions of me, but what’s important to me is my opinion of myself.”― C. JoyBell C.
“It is an absolute human certainty that no one can know his own beauty or perceive a sense of his own worth until it has been reflected back to him in the mirror of another loving, caring human being.”― John Joseph Powell, The Secret of Staying in Love
“Sometimes the hardest part of the journey is believing you’re worthy of the trip.”― Glenn Beck, The Christmas Sweater
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Kloka tankar. Relationsfrågor är spännande och viktiga. En reflektion jag får är följande. Du skriver ”blanda inte ihop bra sex med kärlek..,” Jag har vänner som är kvar i relationer där det inte finns sex, dom stannar pga att dom trivs tillsammans, men det fattas ändå någon viktig del. Det finns en tomhet vi ofta diskuterar. Hur tänker du kring det? Det man oftast läser är att människor ska lämna relationer där det inte finns omtanke, men ska man då stanna kvar om det ”bara” finns omtanke, men där det saknas fysisk ”spänning”/attraktion som gör att det ”händer” nåt mellan två personer? Det här är en fråga jag och mina vänner diskuterar ofta. Vilket innehåll ”ska” finnas i en relation? Ska man fortsätta leva som ”syskon” i en relation, eller lämna om det är så? Spännande att få höra hur du tänker kring ovanstående.
Intressant det där fenomenet! Har sedan snart ett år kontakt med en upptagen man. Vi träffades allra första gången i december, men har inte träffats sedan dess- bara mötts i bilen, och skrivit till varandra. Ett telefonsamtal. I ett tidigt skede sade han att vi borde träffas…men det har vi inte, som sagt, gjort. I början hördes vi flera gånger per dag men numera är det mera sällan – kanske en gång på 2 veckor eller nåt sånt.
Han vill inte lämna sin sambo, han vill inte förlora henne. De har inte sex, och han vill fortsätta hålla kontakten med mig. En fegis är han väl? Vardagen kanske funkar bra med sambon, men tänker han leva utan sex resten av livet? Antar att han är livrädd för att vara ensam – även om jag vet att han gör mycket utan henne….men hon finns ju där iaf. Jag har sagt min åsikt om ett sexlöst förhållande, men har inte fått någon som helst respons på det. Nå, jag har som tur inte hängt upp mitt liv på honom. Jag kollar vidare och träffar jag någon av intresse så är jag nog inte intresserad av denna kontakt mera. Just nu ger den mig kanske lite bekräftelse iaf…
Min kontakt började med att en god vän till mig trodde att han (som är ytlig bekant till min vän) var singel, och därför blev vi presenterade för varandra. Det var jag som tog kontakt med mannen efter det, och efter någon dag visade det sig att han hade sambo…men han vill fortsätta hålla kontakten.
Vi har som sagt inte träffats sedan vi blev presenterade för varandra. Jag känner inte att jag gått i nån fälla, för han aldrig lovat mig nåt. I början hoppades jag nog på nåt, men numera inser jag att det är mera hans problem. Han vill ses men vågar inte med risk för att förlora sin sambo. Jag tycker att det han redan gjort mot henne är tillräckligt för att hon skulle kunna lämna om han blev fast.
Mitt bekräftelsebehov är inte stort, men då jag lever utan man och utan barn så känns det väl ändå lite trevligt att någon tänker på mig ibland. Därför fortsätter jag, men jag har nog gett upp alla tankar på att träffas. Jag har varit tydlig med vad jag vill, och det vågar han inte sig på. Känner inte att den här kontakten är destruktiv för mig, men den ger inte så mycket mera heller.
Jag pratade utifrån mig själv och min analys av den situation jag gått in i. Och jag ser det inte som att han avsiktligen gillrat en fälla för mig. Jag vet att han aldrig velat mig illa. Jag menade bara att jag föll i min egen fallgrop. Ber om ursäkt om det lät som att jag pratade om dig.
Vilka intressanta frågeställningar Mia! Där inspirerar du mig till nya bloggrubriker! Jag kommer att skriva om det du föreslår. Önskar dig en skön söndagskväll!
Tack! Ser fram emot att läsa kommande blogginlägg! Jag ser i ”tråden” att frågan berör fler. Jag tror att det hur som helst, och trots allt är lättare att lämna en relation där partnern beter sig illa, där problemet är att det saknas sexuell närhet, då väljer många att stanna. Jag hör ofta ”han är ju trots allt snäll”. Men vad är det att vara snäll ? Ännu en intressant fråga!
På återhörande!
Jag är precis inne i en separation från en sådan relation du beskriver. Det har varit så sårande att han aldrig tar initiativ till sex, plus att vi såklart haft en rad andra problem de 15 år vi delat. Har två små barn tillsammans och min sambo är verkligen världens tryggaste och mest lojala människa. Pålitlig och lugn. Men mitt hjärta har längtat efter att få känna mer än bara en syskonkärlek eller familjeföretagskärlek länge. Jag kan få ångest när jag tänker på hur fin han är som människa, men hur olycklig jag känt mig i flera år till och från. Jag vill ändå tro att det ska finnas mer än denna omtankeskärlek i en lycklig relation. Jag behöver få känna det där som jag alltid saknat, den där tomheten bara måste kunna fyllas. Därför lämnar jag. Men är livrädd att ångra mig för han är ju en genuint god människa.
Tack för dina tankar, jag tror många kan känna igen sig. Så otroligt svårt… Det är ju lättare att lämna om man får kraft av ilskan att släppa taget och gå vidare. Nåt att ”skylla på” typ. Hur ska man förklara för släkt och vänner att man vill skiljas för att man saknar intimiteten och kittet som sex står för? Hur förklarar man, eller rättfärdigar att lämna om …nästan…allt egentligen är bra!? Vad man kan vara utan i en relation är upp till var och en och bestämma, men inte alltid så enkelt vad jag förstår… Du är modig, Modig.
En tanke, pirret måste väl ha funnits en gång i tiden, varför försvann det? Beror det bara på han?
Så sant, ensamhetskänslan som slår sig runt som ett järnband runt bröstkorgen och gör det tungt att andas och orken försvinner! Dessa fina texter är en stor hjälp på vägens irrgångar. Tack M
Ja…och jag gör det oxå hela tiden. Längtar och hoppas på relationer där motparten inte vill och kan…samma mönster om och om igen men i olika former och skepnader. Jag gör det bara. Sen förstår jag igen hur galet det är.
Har du läst boken ”hemligheten…”
Den fick mig att förstå mig själv bättre…
Jo Anna…jag har det. Jag förstår nog att jag är den där otrygga-ambivalenta typen, och att jag hela tiden längtar efter att få bekräftelse på att jag är viktig, betydelsefull och älskad som jag är. Vill ha en viktig plats i någons liv. Inte bara någons…utan hos någon som är lika betydelsefull och viktig för mig. Nån som jag vill och kan älska med kropp och själ. Fast ja…det skiter sig liksom redan på ruta 1. Jag vill lära känna män som inte har intresset att lära känna mig. Så har det alltid varit. Och jag vet inte varför det är så. Jag blir väl intresserad av ”fel” män. Kontentan har blivit många år att känslan att aldrig vara tillräcklig och värdefull på olika sätt. Och det är ju det jag fortsätter utsätta mig själv för varje gång jag visar mitt intresse…så jag vet att det är det jag helt enkelt måste sluta göra. Vänta tills någon visar äkta intresse för mig som person. Men tyvärr har jag bara känt att män varit intresserad av min yta.
Intressant. Jag vet inte hur det är för dig, men har man saknat pappas bekräftelse och beundran när man var liten, om det ex inte funnits nån fadersgestalt som beundrat fem lilla flickan. Då växer vi upp till kvinnor som inom oss känner en stark saknad efter just bekräftelse och beundran. Men det är ju liksom försent, det tåget har gått.. Man behöver sörja och acceptera att ingen man kan fylla det tomrum som blivit efter saknaden av en emotionellt tillgänglig far. Det kanske inte alls handlar om det för dig, men ofta kan det handla om just ovanstående. Hur såg det ut för dig när du växte upp? Famns din far i ditt liv, fysiskt och emotionellt ? Om inte, så kan det vara en bra ledtråd! Ha det gott!
Det är nog mer min mamma som haft svårt att finnas där fysiskt och emotionellt. Har VÄRLDENS bästa pappa ❤️
Pang! Rätt i magen. Hamnade den här texten. Det är klart för mig nu vad jag måste göra. Visste egentligen men nu v e t jag. Varför är det så svårt att lita på sig själv…?
Precis så är det… Varför är det alltid så? Att jag älskar de som inte vill ha mig? Att jag inte känner någon attraktion till de män som vill ha mig?!
Jag har gjort den där resan. Mer än en gång. I båda fallen slår det mig efteråt att jag stannade cirka två år för länge. Den ene var en egocentrerad narcissist (insåg jag efteråt). Den andre var gift och tog aldrig det utlovade steget med skilsmässa. Efteråt ser man allt i blixtbelysning. När man är inne i det är man känslomässigt fjättrad och ser inte klart. Första tiden som singel är hemsk. Vad gör man en fredag kväll ensam? Efter ett tag landar man och inleder en kärlekshistoria med sig själv. Åh vad skönt det var att göra egen fredag med god mat och bra filmer. Det viktiga är att dra lärdom. Vilka beteenden hos en partner kommer jag aldrig att acceptera igen? Skriv ner dina non negotiables- det som du inte kommer att tolerera i fortsättningen. Stäm av dem när du träffar ny möjlig partner. Jag har växt och vill inte vara utan mina erfarenheter!
Det är bara det att de beteenden man inte vill ha av en partner oftast kommer fram först efter ca ½ år, och då är man ju ofta ganska engagerad i partnern redan.
…men det är sant – jag har också sett och insett vad jag inte vill ha, och känner att jag har vuxit iom det. Ska bli spännande att träffa någon som attraherar och se hur mina teorier funkar i verkligheten.
Fia, du ger mig verkligen hopp! Nu banne mig…!
Jag känner så igen mig. I mina andra relationer har jag kunnat släppa men med mitt ex som jag levde med i nästan 3 ¨år o det var en kaotisk relation med göra slut hon flyttade vi blev ihop o så mycket som hände så bröt vi upp för månader sen o hon är nu ihop med en annan kvinna som är hennes vännina sen många år tillbaka. JAG TRODDE jag ville kunde bli vän med mitt ex men det insåg jag för 2 veckor sen att jag inte kunde . Det var då denna lördag jag bestämde mig för att släppa taget o uthärda allt men bättre att det får göra ont i min själ än att det får göra ont ännu mera i själen för det gör det att umgås med mitt ex.Tack för att ni delar för då känner jag att jag inte är ensam o har en större förståelse för mig själv i detta o att det inte bara var jag som gjorde fel.
Jag trodde det han bedyrade, visade och ville med MIG i framtiden va sant! Hemma i hans luftslott efter 27 års äktenskap var allt destruktivt ……Efter ännu ett kärleksfullt möte, blev han påkommen igen, för tredje gången under våra 4 år tillsammans! Nu är jag abrupt dumpad via ett tfn samtal från honom och med henne sittande bredvid, fick jag höra att han ”hittat hem” ! Ensam kvar och ett totalt respektlöst avslut och inget bemötande gentemot mig!? Chockad, i koma och tankar älskade eller utnyttjade han mig, blev han styrd att välja bort sitt liv pga allt – ekonomiskt, huset, firman, fasaden, bilarna, lantstället, vad säger släkt&vänner mm !? Hjärtat kan inte glömma ” Sitt livs kärlek ”. …..
Jag har inte kommit ur relationen. Behöver det för kärlek har vi inte till varandra allt är bara destruktivt. Varför är det så svårt att vara handlingskraftig i dessa lägen och välja den rätt vägen som gör att jag mår bra? Jag måste bryta mönstret.
För mig var det rädslan över att vara ensam som höll mig kvar så länge. Idag, snart två år efter separationen så mår jag bra. Jag har brytit ihop och bearbetat det som varit, och står nu stark och redo att möta livet. Visst vore det underbart att få resa genom livet tillsammans med någon, händer det så händer det, om inte så mår jag lika bra för det. Jag har fått min självrespekt tillbaka och den ger jag aldrig bort till någon annan igen.
Så sant men det är så svårt att förstå varför slutar jag inte tänka på honom? Varför tar han fortfarande så stor plats i mitt huvud? Jag vet att han inte var rätt för mig, så varför tar det ännu så ont. Ska det någonsin gå över denna sorg, 9 månader av sorg och smärta när ska det ta slut. Jag vill lägga min energi på mig själv på mina underbara vänner och familj inte sörja ett ex som har behandlat mig som att jag inte har något värde alls. Hur är det möjligt att jag längtar efter mitt ex som jag inte skulle bli lycklig med och vi skulle aldrig kunna återförenas efter allt som har hänt. Just nu käns det som att jag kommer måsta leva själv resten av livet för den attraktion vi hade kommer jag aldrig finna igen. Jag vet var jag bör lägga min energi men det är fortfarande inte helt lätt.
Dagens text berörde mig till tårar, tack❤️
Mia! Där slog Du huvet på spiken, skulle tro att det är fler ”kompisrelationer” än skilsmässor…..kanske oxå därför all otrohet existerar och eskalerar!?
Ja varför finns han kvar i huvudet när han sårat mig så djävulskt , jag förstår inte att jag bara glömmer honom! Vill aldrig ha något med han att göra igen, men ändå påverkar han mitt liv som du beskriver i texten …..
Ett år och 2 månader har han funnits i mitt huvud – varje dag! Jag vill så gärna komma ifrån tankarna, men jag vet inte hur det ska gå till. Med tiden har iaf känslan och innehållet i tankarna ändrat, men jag vill släppa helt. Han var min största kärlek. Vi var ihop i ett år, men de sämre sidorna kom smygande och jag tror att det bara var en början. Han var alldeles underbar, men ändå inte. Hur i hela friden kan man övertyga sitt hjärta att han inte var så bra som hjärtat vill tro??
Nu tänkte jag ställa frågor som jag irriterad konstaterar att jag inte har svar på. Men funderar kring: Vad är det som gör att vi ”hänger upp oss känslomässigt på olika män/kvinnor”? Även när de inte älskar oss på rätt sätt eller kanske inte ens ger oss något alls tillbaka? Alltså vem och vad handlar det om egentligen? Jag kan verkligen ”haka upp mig” och ”låsa mig” vid vissa män…och sedan ha svårt att sluta söka bekräftelse och kärlek från just dessa. Och resultatet blir detsamma varje gång. Att jag på nåt vis blir besviken. Och sen blir jag arg och ledsen på mig själv som inte lärt mig något. Jag vill inte sitta fast i mina egna mönster längre. Vill uppleva hur det är att känna och visa intresse för någon man som känner å visar intresse tillbaka. Jag vill inte uppleva något mer obalanserat relationsmönster igen. Ska stå kvar i känslan av att bara vara ensam istället. Jag har ju alltid mina vänner och min familj. Det borde räcka. Det här med kärleksrelationer kanske är överreklamerat ändå. Det låter ju som att det är ett ytterst fåtal som lever i lyckliga relationer hur som helst. Tråkigt. Jag vill att verkligheten ska vara annorlunda. 🙁
Jag är så less på hela grejen med att längta efter kärlek, närhet å samhörighet. Det jag inte kan ge mig själv. Världen är ju full av möjligheter att få uppleva allt annat…och det kan jag själv styra över. Vill jag se en plats så sparar jag pengar å reser dit, vill jag lära mig något nytt så går jag en kurs å lär mig det osv. Men äkta kärlek, närhet och samhörighet…den kan jag bara uppleva om jag får gåvan att känna den på riktigt för någon som känner den för mig på riktigt. Det kan jag inte styra över…därför stressar den mig så. Längtan i mitt bröst. Jag önskar att jag slapp känna den. Men var sitter avstängningsknappen???
Precis så är det för mig också…
Det finns flera män som har bedyrat sin kärlek…men tar jag emot dem?! Nej – jag envisas med att försöka få de som inte vill ha mig…
Börjar dock inse att mitt beteende är väldigt olika mot dessa män… Mot de jag inte är intresserade av är jag lugn och avslappnad!
Mot de som jag är intresserad blir jag forcerad, intensiv och alldeles för mycket ”på” – jag skrämmer iväg dem… Varför är det så?!
Skrattar igenkännande Anna 😀 Jag skulle nog definitivt tro att vi båda har ett underliggande sår som spökar. Va ska vi lägga upp för plan nu då? Har du några idéer? 😀
Ja frågan är när exet försvinner ur ens huvud. Eftersom vi har barn ihop så kommer de aldrig försvinna helt, vilket gör mig galen ibland. Att bli sviken utav en människa som man dessutom måste förhålla sig till och visa upp utåt att ”ja vi är faktiskt vänner” trots otrohet och skit.
Petra – jag tror inte att en avstängningsknapp är den enda rätta vägen, även om det ofta kan kännas så. Med medvetenhet och framför allt acceptans tror jag man kan komma långt. Medvetenhet om sina egna (familje)mönster, dvs vad har just du fått lära dig att kärlek är? Vi har en tendens att återskapa känslor vi känner igen, eftersom vi lärt oss tro att detta är kärlek. Har vi inte blivit bekräftade som barn söker vi ständig bekräftelse som vuxna, och träffar vi en man som ger bekräftelsen, så väcker det å andra sidan den smärta vi kapslat in som barn. Då behöver man en man som vågar och orkar ”stå kvar” i den storm av känslor det väcker. Man behöver en relation där man kan utvecklas tillsammans! Att acceptera att man har tidiga relationssår hjälper oss att vara mer snäll mot oss själva, dvs att inte acceptera en dålig relation som återskapar känslor vi inte vill ha!
Glöm aldrig att dina känslor är en viktig inte kompass, som vägleder dig i livet. När vi av olika anledningar slutat lyssna under lång tid (ex när man anpassat sig till någon annan för att ”passa in”, eller ”förtjäna någons kärlek”) eller när vi inte vågar lita på vår inre kompass, så tappar vi tillfälligt vår förmåga att tyda våra inre signaler.
Träna på att ställa dig frågor och lyssna på det svar som du känner i direkt anslutning till svaret! Ofta skrämmer svaren oss, eftersom det kanske får för stora konsekvenser i livet, så vi börjar föra resonemang med oss själva i vårt huvud om varför vi INTE ska följa det vi eg vill…det är precis då, precis då ..du tappar bort dig själv och din egen vilja.
Mia – tack för att du försöker hjälpa mig förstå. Vet du…när jag läste det du skrev om att barn som inte blivit bekräftade söker den bekräftelsen hela livet och om man möter en man som ger bekräftelse så väcker det en massa smärtsamma känslor. Då fick jag puls å blev jag kallsvettig – för det är ju precis så det är för mig. Det blir jobbigt både när jag inte får bekräftelse OCH när jag får bekräftelse. Då börjar jag känna jättemycket, både glädje å sorg. Och så vill jag få ännu mer bekräftelse för att det känns så härligt, men samtidigt så är det alltid otillgängliga män som ger mig bekräftelsen, men ändå inget mer. Hur ska jag göra för att inte längta å inte bli så ”flippad” så fort jag får en smula. Det är min utmaning. Kram på dig, å tack igen.
Jag tror att jag förstår min historia ganska väl, varför jag är som jag är, känner som jag känner och gör som jag gör. Mycket av det får jag bara acceptera, det får väl bara kännas jobbigt och ensamt utimellan. Och så får jag sluta visa intresse för otillgängliga män. Fast jag skulle vilja kunna lägga till något nytt beteende oxå, som kan ge nya upplevelser och känslor. Har bara väldigt svårt att se vad jag ska börja med. Det känns tråkigt och passivt att bara sluta med något destruktivt beteende. Och att försöka stänga av känslor är ju ingen bra metod. Fungerar dessutom väldigt dåligt för mig 😀 Men jag ska nog bara acceptera mina sår och min längtan, sluta visa intresse för män som jag egentligen VET är otillgängliga av olika anledningar…och så helt enkelt bara vara öppen och lära känna män som jag har möjlighet att lära känna. Även om jag inte känner ett sånt stort intresse för någon tillgänglig man just nu. Jag får ändå fokusera på såna män som signalerar en öppenhet och där det inte heller finns något uppenbart hinder för att inleda en nära relation.
Låter klokt Petra : )
Det var en otroligt klok reflektion! Känner igen mig i detalj, men sen formulerade du vägen vidare så bra. Tack!!
Jag vill separera från min man men det är inte så lätt när man är arbetslös och det är svårt att få tag på en lägenhet där fastighetsbolaget kräver att man har en anställning. Känns svårt att berätta när man inte vet vart man ska ta vägen efter att man talat om att man inte älskar honom längre. Hur jobbigt blir det inte när man berättat för sin man att man vill skiljas och sedan tvingas bo ihop tills man hittat någonstans att bo. Har barn som går i skola där vi bor och jag vill ju gärna bo kvar på orten för att barnet ska slippa flytta från sina vänner. Därför säger jag inget till min man än, förrän jag vet vem jag ska prata med som förhoppningsvis kan hjälpa mig hitta ett boende som inte kräver att man har en anställning.
Det låter som du har en svår situation, hoppas det löser sig för dig. Mitt tips är att du lägger all tid och kraft du har på att skaffa ett jobb eller en utbildning! Och glöm inte att socialtjänsten kan hjälpa dig tills du har en egen inkomst, även om det endast är existensminimum iså kan det vara värt det! Ta kontakt med dom eller AF, dom har kortare utb.insatser som kan leda till arbete. Oberoende är en viktigt del i strävan efter att må gott ensam eller i relation. Lycka till och allt gott till dig.
Tack Mia för din kommentar. Jag kämpar på med mitt jobbsökeri och ska försöka prata med min jobbcoach för att se om inte hon kan hjälpa mig så att jag snabbare kan få tag i ett jobb. Allt gott och lycka till dig också.
Jotack, tänka på exet, check på den. Trots att det gått 15 månader.
För mig var det inte nya vanor och nya människor som utgjorde den förändring som jag var med om så sent som för 2 veckor sedan. Visst har jag infört nya vanor, och mycket släppte när jag äntligen kunde flytta till min egen nya lägenhet. Och visst har jag omgett mig med nya människor, men trots det har exet funnits där. I tankarna och i iskalla kårar när jag fått höra något om honom och hans nya.
För mig kom vändningen med att poletten trillade ner kring vad som hade hänt. Varför han var som han var. Varför han är som han är. Varför kontakten med honom var som den var och varför den inte blir annorlunda. Plötsligt, efter att ha pratat med min terapeut om det i månad efter månad, så såg jag det klart. Det blev så tydligt och det i sin tur gav svar på så många tusentals situationer som vi varit i och där jag känt att det är något som är fel här, men svaret har alltid varit att det är mitt fel.
Det gav också en insikt om att det aldrig blir annorlunda mellan oss, om inte ett mirakel skulle ske. Vi har barn ihop så vi kommer ju att ha fortsatt kontakt, men den kontakten kan aldrig bli den jag har velat, även om den är ok.
Men den här insikten förstod jag till slut att det var inte mitt fel. Det var i och för sig inte heller hans fel, men kombinationen oss är omöjligt. Trots den starka attraktion vi kände i början. Då kunde jag släppa taget.
Idag upplevde jag liknande som du Marianne. Vi gick förbi varandra på stan. Och vi stannade och pratade lite. Allting kändes till en början jobbig, men det övergick till någon typ kompis känsla. Jag vill inte ha henne mer kände jag. Allt det där gnället om dåligt hon mår över allt är jag fruktansvärt trött att lyssna på. Okej ibland, men man tröttnar rätt snabbt. Tänk att titta på samma film 1-2 timmar om dagen. Man blir galen på ältandet till slut. Nu är det någon annans tur att lyssna på henne och när han tröttnat så blir det ytterligare en. Poletten trillade ner. Men kanske inte hela vägen. Jag har förstått att det aldrig egentligen varit vi, men tanken om att skaffa barn gjorde att vi höll ihop. Sen blev det två barn och vi levde olyckliga ihop. Ändå är det vansinnigt svårt att släppa taget om någon som man brytt sig om. Kompisar kan man välja bort ett tag och sen finns de där igen. Denna kvinnan kommer aldrig mer tillbaka så det har också en bidragande orsak.
Det är aldrig någons fel som du skriver Marianne, i alla fall inte oftast.
Ibland ser jag tjejer som jag absolut vill träffa, men är lite feg för att ta första steget. Tjejer som attraherar mig i både sätt och utseénde. Men någon gång dyker hon upp, min sanna kärlek 🙂
Mia, det är mycket intressant det du skriver om vad följderna kan bli om man växer upp utan en far eller en emotionellt otillgänglig far. I mitt fall gick min far bort när jag var 12 år och då jag var pappas flicka så blev det väldigt svårt sen. Jag är nu 48 och jag har börjat förstå att detta orsakar stora problem för mig i relationer. Det är alldeles säkert som du säger att man behöver sörja det som är roten till problemet kanske då tex att man förlorat en förälder tidigt. Frågan är bara hur man gör. Har du några råd. Eller kanske någon annan som läser har tankar om detta. Tack för dina kloka reflektioner.
Nettan, så tråkigt att du miste din far så tidigt. Det finns nog ingen universal lösning över hur man sörjer, det är individuellt och det finns inget rätt eller fel. Men om man märker att mönster upprepas och hindrar en i livet, då tror jag att framförallt medvetenhet är nyckeln! Det låter som att du ser ett mönster i dina relationer som du önskar förändra? Allt handlar om att välja att GÖRA annorlunda, men det är svårt. Man får ta små steg i en annan riktning. Om man sällan säger förlåt, börja med det! Om du sällan ber om stöd, börja med det! Om du sällan ber din man lyssna, be om det! Etc. Lättare sagt än gjort, för när det inte bara är ”teorier” utan känslor av sorg etc tar tag i ens själ som en tsunami, är det svårt att göra annorlunda än man brukar… Det tar tid, och vissa ”sår” får vi acceptera att vi får dras med hela livet, men kanske inte i full styrka… Saknaden efter din far kommer alltid finnas, men längtan inom dig kan omvandlas till något fint. Se smärtan som ett tecken på din stora kärlek till din far, även om du bara fick ha honom en kort tid. Smärtan att ”bli lämnad” är svår, men vet man att vad som än händer, så klarar jag mig, då vågar man vara sårbar och utsätta sig för situationer där det finns en risk att man blir lämnad. Det tillhör livet… Tiden går fort, och vi lever nu, känn efter vad du behöver i varje stund och be om det. Du kommer bli överraskad …
Hej Michael! Skriv gärna ett inlägg om hur man vet att gränsen är nådd.. Jag själv trycker ständigt gränsen vidare och förtränger händelserna. Hjärnan, magen och hjärtat är helt splittrat och känslan av att inte veta om gränsen för mig är nådd har pågått i snart ett år! När är tillräckligt, tillräckligt?
Otroligt bra blogg med mycket funderingar och tankeställare!
Så fort man ställer sig själv frågan, eller reflekterar kring ”när är gränsen nådd??” då har man med största sannolikhet nått gränsen för länge sedan… Annars tänker man inte ens så, så var rädd om dig! Sök stöd och skapa en miljö där du inte behöver tänka eller fundera över om gränsen är nådd! Glöm aldrig att ingen människa får göra illa någon annan, varken psykiskt eller fysiskt.
Jag fick höra – smärtan vi känner då vi känner oss övergivna oavsett om dom eller vi lämnar relationen är de känslor som inte fått läkas från barndomen! Alltså, denna stund är ett ypperligt tillfälle att försöka hela och läka våra sår.
Åh vad det har varit intressant och givande att få läsa blogginlägget och alla era kommentarer.
Jag gläds åt Mariannes och Johans framsteg
Johan, jag har en teori om att det kan vara svårt att släppa taget om någon som så abrupt utan vidare släpper taget om en själv. Skulle exempelvis din allra bästa polare, bror, far och mor eller arbetskamrat helt utan vidare från ena dagen till den andra säga adjöss och hejdå jag vill aldrig mer umgås med dig, så blir det som en käftsmäll mot själen. Att bli bortvald är nog något av det värsta som kan hända en som människa. Att veta att en person som man delat vått och torrt med plötsligt vill vända en ryggen och inte vill ha med en att göra.. usch det skakar om även den starkaste.
Vill tipsa om en bok som heter ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans av Anna Kåver. Denna bok skaffade jag för många år sedan då jag började min viktminskning och jag behövde göra stora förändringar i mitt liv. Jag ville få styrkan att kunna gå ned i vikt och klara omgivningens frestelser och påfrestningar. Och när jag skildes var jag glad över att jag lärt mig en av bokens mentala tekniker som får en till att bli stark.
Mia, du kommer med många fina råd i dina inlägg, så klok du är!
Ja Staffan, jag håller helt och hållet med dig. I kriser kommer gamla obearbetade känslor upp till ytan och för att kunna ta sig vidare i krisen tror jag att man måste ta tag i sina gamla oläkta sår. Därefter går man vidare i livet med större lugn, trygghet, visdom och glädje. Jag är själv ett levande bevis på det.
Tack alla och särskilt du Michael som möjliggör våra konversationer här.
Mia, tack snälla du för ditt svar. Detta ska jag tänka på. Varm kram
Hej Mia
Nu förstår jag att detta är ett gammalt inlägg men jag tänkte att jag skriver av mig.
Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 13 år. Jag träffande han när jag var 21 år och han 31. Jag hade precis kommit från ett destruktivt förhållande där både fysiskt och psykiskt misshandel var vardag. Jag flyttade ner till Malmö för att börja om på nytt. Lämnade familj och vänner ja du förstår hela min uppväxt och trygghet för den här mannen. Jag drogs så mycket till han då han var stabil i livet. Han hade en bra inkomst , en fin lägenhet och massor med livserfarenheter då han bott i olika länder, drev företag och hade en dotter som jag jag fick så småningom lära känna. Jag kände mig äntligen trygg och jag var så förälskad.
Jag insåg väldigt tidigt att den här mannen var en alfa. Alltid varit en boss. Han har alltid varit en chef i alla sammanhang. På jobb, på träningar, bland sina vänner samt i sina tidigare förhållanden.
Jag insåg att han var en mycket manipulativ man men som många andra så tänkte jag att han kommer att släppa lite på det eller att han ändå är så snäll. Det tråkiga var ju att jag förlorade mig själv i förhållandet. Jag hade ingen roll i något. Jag hade ingen röst i förhållandet. Alla beslut togs när han ville fast än jag föreslog inköp till hushållet, resor,val av mat, ja allt i princip så blev det alltid det han ville och när han ville. Under åren så har det framkommit misstankar om otrohet men han har aldrig erkänt och jag har inte riktigt kunna bevisa det.
Men för tre månader sen så kom bomben som jag aldrig trodde skulle ske. En sen kväll efter att jag och sambon hade en rätt så häftig diskussion/bråk , så sa hans dotter från ett tidigare förhållande som idag är 18 . Hon berättade för mig att han har under 1,5 år haft ett förhållande men en annan kvinna. Att det verkade vara seriöst.
Efter många dagars bråk och tillslut ett erkännande så lovade han mig himmel och jord. Och jag tvingade han att ringa henne bredvid mig och avsluta det hela!
Nu är jag vilsen i allt. Vi hade ett nytt stort bråk men denna gången blev det fysiskt, han skulle markera för att sätta mig på plats. Orsaken var för att jag kommit på att han visst har hållt kontakten med denna kvinnan, fast än jag frågat så har han bara ljugit mig i ansiktet.
Förlåt för ett så långt inlägg.
Men det jag ville komma till var att jag har hållt kvar så länge för olika faktorer dels för att vi har två små barn men för att den sexuella delen har hela tiden varit vid liv, så där har det inte varit ”dött” jag har blandat ihop sex med kärlek. Jag har tänkt att eftersom vi fortfarande har den sexuella kontakten så finns det någon sort särken ifrån han till mig. Men jag förstår det bättre nu att sex är sex och kärlek är respekt och förståelse och så klart mycket mer.
Tack Mia ville bara skriva av mig <3
Det ska stå kärlek och inte särken 🙂