Om du bara visste hur många jag pratar och skriver med, som våndas över att inte kunna lämna ett förhållande eller släppa taget om en f.d. partner som inte är bra för dem. Förnuftsmässigt vet dessa personer exakt vad som behöver göras, men psykologiska krafter styr i en helt annan riktning.
De har koll på exets FB- status, Instagram, sänder och besvarar meddelande, sporadisk sex i hopp om en återförening. Återförening med vad?
Tänk vad våra intellekt kan stå sig slätt i jämförelse med ensamheten under en påskvecka! Längtan efter att han eller hon fullständigt ska transformeras till en närvarande och kärleksfull person.
Varför kan det vara så svårt? En del människor säger:
”Det sitter bara i huvudet!”
”Bara” i huvudet?
Våra hjärnor är troligen något av det mest komplexa som existerar i universum. När vi tänkt tankar och upplevt känslor hundratals, ofta tusentals gånger, har vi konstruerat vanor och neurobanor som kan vara oerhört svåra att förändra. Men det går!
Vi kan inte tänka oss ur en destruktiv attraktionsrelation. Jag kallar det inte för kärleksrelation, därför att kärleken alltid är uppbyggande, närvarande, empatisk, förstående, bekräftande…
Vi kan koda om oss själva genom vanorna. Vilka personer vi har nära. Genom att nå djupare insikter kring vad vi faktiskt förtjänar av tvåsamheten. En människa förändras bara på riktigt när de inser och känner i hela sitt väsen att det gamla inte längre tjänar dem.
Lägg aldrig din energi på någon som inte anstränger sig för att du skall vara en del av deras liv! Emotionella brödsmulor är ingenting för dig!
Låt det få göra ont! Sörj det som inte blev som du hoppats på! Se med klara ögon att han eller hon inte är personen som du kan bygga lycka tillsammans med. Plocka ned personen från piedestalen som du rest. Låt tårar få rensa ut det som inte ger dig trygghet och glädje. Ensamheten kan vara fruktansvärt svår! Jag vet! Vi kompromissar sönder våra självförtroenden för att slippa känna stinget av att behöva vara själva.
Förväxla inte det du uppfattar som fantastisk sex med kärlek. Om det var kärlek hade du inte mått så här av hans/hennes handlingar.
Hitta några citat som berör dig och upprepa dem för dig själv, många gånger om dagen under minst trettio dagar. Läs inte bara orden – känn dem! Under löprundan, promenaden, på tunnelbanan, i bilen, i rummet…
Michael Larsen – relationscoach
Så många kloka tankar och ord från dig – jag har läst din blogg under 8 månader nu och är så glad och tacksam att jag hittade hit. Inledningsvis klarade jag bara att läsa ett eller två inlägg åt gången, igenkänningen och skammen över att jag själv inte lyckats sätta ord på mina tankar gjorde att det kröp i mig! Jag har läst alla dina inlägg, och är nu inne på en andra gång. Jag skriver av det jag behöver och upprepar för mig själv som ett mantra, och påminner mig ständigt om dina kloka ord. Med det sagt vill jag säga att du varit en stöttepelare i min skilsmässa, och jag hade banne mig inte klarat mig utan dina kloka ord!
Håller med föregående talare. Tack o åter tack för denna blogg!
Läser om och om igen. Skakar av mig längtan till min man som varit min i 36 år. Sista året då han redan träffat en ny var allt annat än kärlek. Jag gick på tå för honom. Gjorde allt för att han skulle vara glad igen. Trodde det va burnout eftersom han jobbade så mycket. Höh, de va ju en ny kvinna… hur dum är man? Tack för dina ord
Tack för många kloka inlägg! Jag lever med en man som jag egentligen vill lämna (tror jag!!) och just nu går jag fullständigt sönder inombords. Längtan efter ett annat liv äter upp mig. Vi har två små barn på 2 respektive 4,5 år, och jag kan verkligen inte ens tänka tanken på att vara utan dem 50% av tiden. Funderar också mycket på varför vår relation har dött ut, småbarnsåren är otroligt tuffa, och vi har noll barnvakt och avlastning, så försöker väl hela tiden tänka att det bara är därför, att allt kommer bli bättre när
Barnen är lite större. Samtidigt vet jag att jag behöver något annat i mitt liv än det min man kan ge mig. Vi har pratat om skilsmässa flera gånger, det är ömsesidigt, men så försöker vi hålla ihop det igen och igen. Innan bråkade vi mycket, men nu har vi blivit tysta, vilket på ett sätt är ännu värre. När barnen somnat lever vi separata liv, vi orkar helt enkelt inte ge varandra tid och kärlek. Vi har pratat om terapi men ingen orkar ens ringa det där samtalet, jag är rädd att vi innerst inne inte ens VILL rädda vårt äktenskap. Känns så sorgligt allting, vi är bara 29 år gamla, och har gått igenom så mycket tillsammans, han är ju någonstans min bästa vän trots allt. Jag är nog inte redo att ta steget ännu, men jag fantiserar om hur jag ska inreda min lägenhet när vi säljer huset i framtiden och drömmer också om att träffa någon annan som tvingar mig att lämna mitt äktenskap. Ja, ni hör ju själva.