I nära relationer kommer vi inte undan oss själva. Förr eller senare tvingar tvåsamheten oss att möta jaget. Allt det där som vi av olika anledningar begravt djupt inom oss, kommer upp till ytan. Det kan vara både befriande och skrämmande! Men orkar vi se och stå kvar? Är vi beredda att jobba oss igenom och lägga överviktsbagaget åt sidan? Eller spelar du ”safe” och är i en relation där partnern inte kommer nära dig på riktigt? Någon som du kan leva ett parallellt liv med, där den emotionella intimiteten och hjärtat inte känner alltför mycket? Ett känslomässigt ”lagom” förhållande.
Jag vet att de flesta av oss hört och läst det ett antal gånger – våra första levnadsår och de tidiga relationerna påverkar oss. Djupt! Men betyder det då att svåra upplevelser från barndomen/tonåren, gör att loppet är kört?
Först av allt: några av de finaste människorna som jag mött, är de som gått igenom svårigheter och t.o.m. trauman och kommit ut som levnadsinspirerande, omtänksamma och kärleksfulla giganter. En haltande start kan ge enastående insikter och en fantastisk andra halvlek.
Så här kan det se ut när det kommer till repetitiva mönster:
Kvinnan eller mannen som inte gavs förutsättningar att utveckla djupare och starka band till den första mannen/kvinnan i hennes/hans liv: pappan/mamman, och som senare i livet omedvetet försöker reparera relationssåren genom att hitta en partner där det:
”Äntligen skall det bli rätt!”
Försök till att läka det förflutna genom ”kontroll” över nuet. Risken för att hamna i medberoende ökar om vi möter en partner som inte är ”där.” Vi står ut med sådant som vi inte skall behöva vistas oss i.
Såren eller det halvläkta kan göra oss känslomässigt klängiga, vilket är en enorm belastning för relationen och som alltid dödar attraktionen. Vi kan också göra oss emotionellt otillgängliga, vilket även det tar kål på visamheten.
Så frågan blir: hur kommer vi ur dessa mönster?
Jo, genom att börja se oss själva och våra beteenden (första steget till förändring). Men att förnuftsmässigt förstå räcker självklart inte. Insikter som verkligen sätter sig i våra system måste få ta vid:
”Tillit är möjligt!”
”Det är kanske så att hela mitt liv inte hänger på om en person vill vara tillsammans med mig eller inte.”
”Mitt självvärde kommer från min självbild och den kan jag påverka genom mina handlingar och vanor.”
Vad säger du till dig själv i tankarna gällande genuin närhet och relationer? Vad blockerar? Vad behöver få ta större plats i ditt medvetande?
Michael Larsen – relationscoach
Jag har upptäckt att jag har världens största kontrollbehov. Har ju alltid vetat att jag gillar ordning och reda i hemmet och på skrivbordet på jobbet, att jag städar och tvättar ofta och vill vara ren. Men nu har jag upptäckt att det gäller allt i livet. Att jag gärna vill se vad som ligger framför mig, och jag vill gärna oxå kunna styra när, var och hur saker ska ske i mitt liv. Kan verkligen kämpa hårt för att få saker att bli som jag vill. Det är ju en bra egenskap att vara ambitiös och uthållig och inte nöja sig med dåliga resultat i tex skolan eller på jobbet. Men det blir helt galet frustrerande när det inte går att kontrollera kärleken eller vad som ska ske i möten med andra människor. Och jag blir så djupt sårad och besviken när saker inte fungerar som jag vill. Då tänker jag att jag är dålig, otillräcklig och dum. Att nåt måste vara fel på mig som inte kan träffa mannen i mitt liv. Alla andra omkring mig lyckas ju (inte alls sant, men så kan det verkligen kännas). Fast det här med att möta någon som passar just mig och vill dela livet med just mig, det ligger bortanför min kontroll. Jag kan bara leva mitt eget liv på det bästa sätt jag kan, ta hand om mig, göra det jag tycker om och vara mig själv. Vara den jag är. Med svagheter och med styrkor. Jag är inte alls färdig, hel och perfekt. Jag är sårbar på många sätt. Men jag är Petra. Och det räcker. Det borde räcka. För vad mer kan jag göra, än att vara jag och vara villig att växa och utvecklas som människa?! Och det är verkligen det jag vill och försöker varje dag. Förstå mer och lära mig av allt som sker. Men det där behovet av kontroll, det ger bara ångest på de delar av livet som inte går att kontrollera. Och det är ju inte ens meningen att jag ska ha kontroll över kärleken. Det är ju en kraft som inte går att kontrollera. Inget man kan jaga. Utan en gåva som bara kan tas emot. Det enda jag kan göra är att erkänna mitt kärleksbehov och att jag är maktlös inför den äkta kärleken. Så ja, det är där jag hamnat nu. Jag lämnar över. Jag känner mitt kärleksbehov, och det är starkt. Men jag släpper kontrollen över hur det ska bli tillfredställt. Jag ger upp och lever mitt liv som jag bäst kan leva det. Resten får vara som det är, tills något annat händer, om något annat ska hända. Annars får det fortsätta vara som det är.
Jag har nog hamnat här efter alla besvikelser jag mött, men på ett sätt är det en skön plats att vara på…för att jag har gett upp kampen om kärleken…den har pågått alldeles för länge och skapat ångest i mitt liv. Jag behåller min längtan och mitt kärleksbehov…men jag ger upp kampen om var, när, hur och av vem det ska bli mött…
Jag har bara bestämt att jag är tillräcklig och att jag förtjänar det bästa. Ett liv utan ångest. Utan kamp. Ett liv där jag bara är öppen, följsam och modig så att jag ser möjligheterna som bjuds och tar chansen när något känns rätt.
Petra !
Du är strax i mål med dessa insikter !
Lucky U ❤
Tack, Petra, för insiktsfulla rader! De behövde jag idag. De ger mig kraft att orka vidare efter ett ”upplevt nederlag”.
Allt gott, till dig!
Ljus & Värme…
/ Ilse
Till Petra
Herregud vad du sätter ord på precis HUR jag upplever mig själv!!! Det har oxå lett till att jag lömnat min älskade
Tack för att du skrev det du gjorde rskt in i mitt hjärta och hjärna!
Lycka till åt dig å mig ❤️
// Veronica
Fint skrivet Petra!
Tack för att du delade din resa!
Många insikter.
Allt gott
/Sara