Vi jagar perfekta fantasier men en dag vaknar vi upp med verkligheten som den fullständigt frånvarande älskarinnan/älskaren. Det låter kanske osexigt, men våra förhållanden kräver hårt arbete. Vår samlade energiinsats.
Tro inte att den här texten bara plockas fram med tangentnedslag i en skön hotell-lounge med Kygo i bakgrunden. Det är misslyckanden, motgångar, tårar och ångest som transformerats till insikter. Och förhoppningsvis en dag visdom! Vad tar du med dig från förr som gör att du kan älska på riktigt?
Vi vill att en annan människa ska fylla våra behov och när det inte gör det: sök vidare! Check! Svep vidare i appen och det kommer att sluta på precis samma sätt som förra gången. Vill du ha romantik-kickar så kanske du kan få det för några ögonblick, men aldrig ett förhållande med kärlek.
Det är inte våra misstag som gör att våra förhållanden rasar utför relationsstupet, utan för att vi inte vet hur man älskar.
Bli förälskad, hitta sin själsfrände, twinflame, hitta hem och allt annat bleknar i jämförelse…Så kan det vara, men vi kan vara etthundra procent säkra på att besvikelserna kommer se oss i ögonen om det är sköna rus som vi är på jakt efter. Förälskelsen är ett löst fundament som inte kommer att hålla om den inte kombineras med handlingar och beteenden. Handling varje dag!
Det finns hur mycket information som helst att söka på, men ändå får vi inte ihop det. Ett enormt stort antal förhållanden havererar varje dag och vi har lärt och internaliserat fraserna: ”du måste hitta och älska dig själv först!” Nej! Nej! Du måste inte det där, utan se med öppna ögon. Bortom illusionerna!
Vi är så individualistiskt programmerade i våra tänk att vi alltför ofta resonerar: ”Jag vill! Jag behöver!”
Oförmåga att se sin egen person och hur ens handlingar påverkar partnern är det avgjort största hoten mot kärleken. När vi inte ser jagets effekter på den andre rör vi oss över den millimetertunna isen.
Bryt mot en av kärlekens mest grundläggande naturlagar: den att få en partner att känna sig ensam och icke högvärderad i ditt sällskap, och det kommer att ta slut.
Frågan som är den avgjort viktigaste att ställa sig själv (och det räcker inte med att en frågar) – ”Hur är det för honom/henne att ha mig nära inpå?” Hasta inte förbi, utan låt det få ta utrymme: kan hon/han lita på mig? Är jag tillitsfull? Är jag öppen för att utvecklas? Är jag villig att respektera känslouttrycken även om jag inte alltid förstår dem?
Föreläsning Live – En Levande Kärleksrelation. Se stad och datum genom att följa den här länken.
Så skapar du ett välförankrat självförtroende – webinar den 17/9. Varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Har verkligen varit där; trott att det var misstagen som körde relationen utför branten. Mina egna. Hennes. Att en ny relation är lösningen på ekot som studsar runt i ens inre. Har rullat runt situationer i en tidigare relation där jag hakat i ett djupt rotat beteende som grundar sig i att stanna kvar även om mina känslor inte är dem rätta. Rädslan att vara själv. Skammen att ”misslyckas igen”. Modet att stå upp för sig själv, självkänslan som dimmats ut. Delar verkligen uppfattningen att vi är generellt dåliga på att veta hur man älskar. Och att det är där relationen spricker.
Samtidigt så har jag insett att kunskap inte är samma sak som att kunna. Att veta är en sak, att göra är något annat. För att kunskap ska användas måste den landa djupt i oss. Beröra. Röra runt. Gång på gång. Min senaste relation var tillsammans med en kvinna som hade som profession att jobba med par som var i kris. Dagligen leda relationer och människor som stod vid stupet, eller redan landat hårt efter ett uppbrott. Jag förundrades och blev förvirrad av hur hon agerade vid några av våra kriser. Hade så svårt att få ihop de fina diskussioner vi hade när djupet kom på tal, och hur otroligt snett vi hamnade när ”teorier” skulle praktiseras vid en konflikt. Upplevde kyla och distans, ett stängt hjärta med pansar som skydd.
Visar nog på att vi är alla av kött och blod. Samma biologiska arkitektur i hjärnan med reptilbeteenden. Alla har sina demoner som dem kämpar med. Blinda fläckar. Autopilot som slår på när adrenalinet rusar och anknytningar greppar taget. Att då stanna upp, kliva ur dramat och göra det man lärt sig är otroligt svårt. Krävs mycket ödmjukhet, insikt och självkärlek för att se bortom detta. Och att göra mer rätt nästa gång. Och igen.
Så sant,
Tack för kloka ord Michael.
Har verkligen varit där; trott att det var misstagen som körde relationen utför branten. Mina egna. Hennes. Att en ny relation är lösningen på ekot som studsar runt i ens inre. Har rullat runt situationer i en tidigare relation där jag hakat i ett djupt rotat beteende som grundar sig i att stanna kvar även om mina känslor inte är dem rätta. Rädslan att vara själv. Skammen att ”misslyckas igen”. Modet att stå upp för sig själv, självkänslan som dimmats ut. Delar verkligen uppfattningen att vi är generellt dåliga på att veta hur man älskar. Och att det är där relationen spricker.
Samtidigt så har jag insett att kunskap inte är samma sak som att kunna. Att veta är en sak, att göra är något annat. För att kunskap ska användas måste den landa djupt i oss. Beröra. Röra runt. Gång på gång. Min senaste relation var tillsammans med en kvinna som hade som profession att jobba med par som var i kris. Dagligen leda relationer och människor som stod vid stupet, eller redan landat hårt efter ett uppbrott. Jag förundrades och blev förvirrad av hur hon agerade vid några av våra kriser. Hade så svårt att få ihop de fina diskussioner vi hade när djupet kom på tal, och hur otroligt snett vi hamnade när ”teorier” skulle praktiseras vid en konflikt. Upplevde kyla och distans, ett stängt hjärta med pansar som skydd.
Visar nog på att vi är alla av kött och blod. Samma biologiska arkitektur i hjärnan med reptilbeteenden. Alla har sina demoner som dem kämpar med. Blinda fläckar. Autopilot som slår på när adrenalinet rusar och anknytningar greppar taget. Att då stanna upp, kliva ur dramat och göra det man lärt sig är otroligt svårt. Krävs mycket ödmjukhet, insikt och självkärlek för att se bortom detta. Och att göra mer rätt nästa gång. Och igen. Och igen.
De kan bli ett ok att bära ibland tänker jag, att vara terapeut. Om man inte vågar berätta att man haft svårt att omsätta sina teorier i praktiken. Man har ju så många människor som vänder sig till en för att man vet hur man kan fixa det och med tiden kan man eventuellt tycka att man skapat en fasad dör man säger de rätta sakerna, blir beundrad för sina ord och så kan man inte leva upp till dem.
Det är så skönt att se att du inte tar på dig den rollen Michael. Eva gör inte det heller och jag tror att det lättar tyngden på ens axlar och jag upplever er båda som genuina och autentiska personer som delar med er av aha-upplevelser, djupa insikter som skakar om ens fundament.
Jag önskade att jag kunde lätta min föredetta mans börda men jag inser att för vissa så är ett förhållandet som en Mingvas. Har man råkat välta den o det blivit en spricka så är den förstörd. När man själv kan tycka att det är fantastiskt att kunna ta lim och laga den och att sprickan ger vasen en historia så ser andra bara att den är trasig och skäms över att ha vält ner den. Hur mycket man än försöker bära någon annans skuldkänsla så går det inte. Man kan inte heller göra sprickan ogjord. Det handlar bara om hur man ser på den.
Du är en sann inspiration till att våga byta perspektiv, stå för sina sprickor o ta ansvar för att plocka upp limet.
Tack.
Och tack fina Håkan. Jag förstår din smärta. Jag fick inte heller ihop min partners ord o handling. Man vet också att ingen annan ser de sidorna hos ens partner. De ser bara den vältaliga terapeuten. Man känner sig väldigt ensam o förvirrad och skuldtyngd. Önskar dig allt det bästa.