Någon frågade mig varför jag tror att det emotionellt tömda hjärtat inte vänder om. Har hört från väldigt många kvinnor (och en del män) som lämnat relationer efter år av vånda, skuld, ensamhet och brist på lyhördhet. När attraktionen, kärleken, djupare respekten och tilliten är borta… är loppet kört. En naturlag!
Hör om dem som går från härskare till ”ödmjuk” tjänare över en natt då hon/han uttalar de tre orden: ”jag vill skiljas.”
Varför lyssnas det endast när megafonen slås på max och chockar?
Vi kan aldrig vinna mot naturens relationslagar. Vi kan försöka halta med ett tag men en dag är det helt enkelt för sent.
När hennes/hans ögon ser med medlidande utan attraktion… när det som en gång var beundran vänts till innerlig längtan bort…när irritation och ilska övergått i likgiltighet…finns det absolut ingenting i världen du kan göra. Förutom att sörja och bestämma dig för att agera värdigt. Och bli mer insiktsfull och lyhörd så att framtiden kan sända någon som en dag stryker din kind och känner att detta är ”hemma.”
Växande kan göra förbannat ont.
Michael Larsen – relationscoach
Varför blir jag den jag blir i mina relationer? Webinar den 27/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Skiljas utan att fastna – webinar den 5/7 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Så precis på pricken beskrivet!
Allt du skriver passar så på pricken rätt på min relation! Det skrämmer mig samtidigt som det ger mig hopp!
Det har tagit flera år efter separationen för mig att förstå att allt i ditt inlägg idag är vad jag varit med om.
Tilliten sprack efter två år in i förhållandet…
Två år innan separationen var ett faktum orkade jag inte kämpa mer. Han hade hotat om skilsmässa en gång för mycket. Utan ett ord tillbaka gav jag mentalt intystget upp. Men jag förstod inte då hur illa vårt Vi, med mig som delaktig, hade skadat min själ. Hjärtat ville kämpa på då jag älskade honom väldigt mycket men kropp och själ var uttömda.
Så när han träffade en ny kvinna blev det räddningen för mig att få en chans till förändring. Jag tog chansen för som Michael beskriver så ändrade han sig i sitt sätt att vara mot mig pga pressen separationen. Eller så var det som andra beskriver svårigheten med att släppa taget om varandra med försök till återföreningar. Dessutom visste han ju vilken fruktansvärd ekonomisk situation han satte mig i. Det är många faktorer som spelade in och många har nog påverkat till att han efter tre månader ville tillbaka. Han grät och sade att han älskade mig. Han sade att det var då f.n att jag skulle behöva slå i huvudet så här j…la hårt för och fatta att det är dig jag älskar mest.
Det mest fruktansvärda i separationen har varit den bråddjupa sorgen det innebar att inte ta hans utsträckta hand då han ville tillbaka igen.
Det svåraste i allt kring separationen har varit att bli trygg i sig själv igen.
Det har krävts en enorm kraft för att inte se på honom som en treåring utan att stanna kvar på ett respektfullt förhållningssätt utifrån hans livshistoria och livssituation. Jag är inte beredd på att kasta första stenen.
Visst kan även jag säga att separationen var det bästa som hänt mig. Men ännu bättre hade det varit om jag hade tillgång till fullständig självaktning i 20 årsåldern så att jag kunnat kliva av det 26 åriga förhållandet redan då och istället funnit en trygg man som såg mig i ögonen och lade sin hand på min kind på helt andra vis.
Men nu vet jag och förhoppningsvis får jag leva ett gott liv i 20 år till. Nu väljer jag själv vilka som ska vara i min närhet och påverka min sinnesstämning och det känns tryggt.
Å jag är mitt inne idet när den jag älskar säger: jag vill göra ett break.
Erfarenheten gör mig förkrossad i själen.
Vet inte hur jag ska bete mig.
Vi kom överens nu om att prata mer & lyssna. Göra saker ihop & skratta + vara de där spontana vi är.
Gör ont & tårar tränger hela tiden.