De flesta av oss går igenom olika utvecklingsfaser när det gäller våra kärleks/parrelationer, därför att synen på livet, oss själva och andra går från omedvetet till medvetet (närvarande). I bästa fall är det så!
Jag kan se hur jag själv har förändrats genom mitt skrivande. Det är som orden som kommit till uttryck, gjort något med min insida och därmed med mina val.
Skulle vilja ge dig några saker att reflektera över:
Våra kärleksrelationer är enormt influerade av förväntningarna vi har.
Någon sa någonting väldigt klokt till sin partner: ”Jag känner tillit och trygghet när jag vet att du är mån om och tar hand din egen person.”
Livet gör att vi kommer att möta några olika typer av relationer:
- Idealiserad kärlek: den vi ofta upplever i tonåren, men även senare under resans gång. Den har ofta sitt ursprung i Hollywoods filmproduktioner och sagorna. Det är en retuscherad kärlek där photoshop med sitt ”spot healing brush tool” fixat alla skavanker. ”Någon förväntas att fylla mitt liv med kärlek, skönhet, mening och materiell rikedom.” Våra ögon har ännu inte öppnats helt därför att romantikruset förför så skönt.
- Dramakärlek: är relationen som ständigt kastar oss mellan hopp och förtvivlan. Den slår av och på dopaminhalterna i hjärnan. Liksom en rad andra ämnen! Vi lever i ett slags bipolärt rus, som får oss att fullständigt tappa riktningen! När det är lugnt mellan dig och partnern är det som om du befann dig i paradiset (även om du egentligen bara befinner dig i en lugn normalitet). Vi luras alltså att tro vi har det bättre än vad vi har det, därför att vi pustar ut från det tillfälliga mörkret.
- Praktiskt men själlöst: kärleken är borta (om den ens någonsin funnits) men projektet familjen drivs vidare, därför att boendet är bra, liksom ekonomin och den sociala rekvisitan. Det är dött på insidan, och kanske tankar vi på kärlek och attraktion från en affär utanför. Bekvämlighet och rädsla är några av de drivkrafter som motiverar oss att stanna.
- Närvarande kärlek: en gåva som får oss att känna lust och mening. Befriade från den kroniska otillfredsställelsen och rastlösa jakten efter någonting bättre. Vi är här! Hemma tillsammans med en annan människa som dagligen väljer ”vi”. Kommunikation är i den här typen av relation någonting oändligt mycket mer än ord.
När vi kan se och lyssna inåt kan vi börja förändra väldigt mycket av vår värld.
Känner du igen dig i någon/några av dessa?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Webinar om Kärlek och Relationer den 6/12 – Du är varmt välkommen!
Toppen! Känner igen alla, väl, som självupplevt men också som ”bisittare”
Den sista däremot är allt för sällsynt tänker jag.
Härligt att läsa, tänka, längta till 🙂 <3
Tack Michael för dagens tanke. Ha en fin dag 🙂
Jag platsar i dramakärleken. Hur länge kan man vara i en sån berg-och-dalbanan. Är det bra för hälsan tänker jag. Tack för bra inlägg.
Busan, jag lider så med dig! Har själv levt i dramakärleken. Oj oj vad det tär. Jag har tagit mig ifrån en gång för alla nu. Jag känner mig fri. Att åka berg och dalbana är jättehärligt. Det är jättehärligt några ganger, sen får man nog. Visst känner jag mig ensam mellan varven. Saknar närheten och passionen. Saknar dem där goa stunderna som fanns mellan bråken. Ja jag saknar min partner. Men jag känner ett sådant lugn nu. Jag vet att saker och ting kommer att ramla på plats så småningom. Jag fokuserar mig på mig själv nu, min träning, mitt ”slot”, mina vänner och så självklart på mina barn ( ungdomar). Jag hoppas att du hittar styrkan att förändra ditt liv så som du vill leva det. Så om det är med din partner eller utan. Men att leva i berg o dalbanan för länge är livet för kort för. Tro mig!
Jag har läst manga av dina inlägg, och det känns som att du är på väg ifrån. Att du vill något annat. Men du har inte modet och energin ännu. Kram till dig!
Vilsen.. Det tär för de gånger han är en bra person lika tvärtom kan han vara när han bråkar. Jag blir inte en bra person i dessa lägen heller. Så nu går jag igång på minsta lilla. Jag har garden uppe hela tiden för att värja mig. Den personligheten fanns inte förut. Jag har en lägenhet på gång och den bör skrivas på snart. Nätterna är värst så badar jag i svett och funderingar. Tack för att du läser och kommenterar mina inlägg det betyder mycket för jag känner mig som ditt alias vilsen..
Känner igen mig i det du skriver Busan. Till slut ändras ens egen personlighet. Man sjunker till samma låga nivå. Jag förstår dig precis! Det är som att det var jag som hade skrivit dem ord du skrivit. Styrkekram till dig!
Varit i samtliga och tacksamt nog befinner jag mig i den sista relationsformen. Den sanna, äkta kärleken som man faktiskt inte hittar därute, den finns inom dig själv och som du har turen att även hitta i någon annan. Nyckelordet är kommunikation och självklart attraktion. Att spela ”spel” inför varandra får inte finnas. Våga vara sårbar och bekräfta varandra dagligen, det gör kärleken djupare ❤
Har varit i idealiserad kärlek och dramakärlek. Mitt äktenskap var dramakärlek. Och jag tror att jag är lite förvirrad nu när jag inte är i det bipolära ruset längre. Hur lever man i lugn? Jag vet inte om jag vet riktigt. Jag drar väldigt sällan igång något som kan leda till en konflikt med min exman längre, men jag känner att jag själv kastas mellan tilltro till framtiden och bitterhet över det som var.
Jag jobbar på det Anna skriver om, att hitta den äkta, sanna kärleken i mig själv. Och har jag tur hittar jag den i någon annan.
Första åren var det verkligen ” närvarande kärlek” men gick sista tiden över till ”dramakärlek” . Så här efteråt förstår jag inte hur jag orkade men när jag var mitt i det så var det bara så!
Vi var alldeles tydligt i praktiskt och själlöst. Vet att en av dem första reflektionerna jag gjorde efter skilsmässan och man började kunna tänka klart var att ifrågasätta om vi verkligen någonsin varit genuint förälskade. Smärtsamt. 23 års praktiskt drivande av familjebolaget, utåt sett den lyckliga och framgångsrika familjen. Så emotionellt fattiga och kommuniktivt urarmade vi var.
Idag i en ny relation. När jag läser Michaels punkter så ser jag hur vi vandrar mellan idealiserad-drama och ibland i närvarande. Tänker att den närvarande fasen är något som man måste jobba sig till. Tror inte att det bara händer och sen är man där….De gånger vi haft drama delen och diskuterat oss ur den så har vi konstaterat att vi skrapat i våra sårskorpor, livsteman från förr där vi skrapat i varandra. Vi är båda reflekterande och jobbar med att lätta ur våra ryggsäckar. Förhoppningsvis tar vår förmåga att kommunicera både verbalt, mentalt och fysiskt oss in i den närvarande fasen. Det känns så i varje fall.
Jag har bara haft ett förhållande med kärlek, som varade i 26 år.
Jag finner inte att några av ovan relationstyper passar in på den relationen. Men Närvarande kärlek är nog den som passar bäst. Men då skulle jag vilja tillägga, – från mitt håll! Samtidigt som jag var rädd för att han skulle lämna mig vid olika perioder i vårt förhållande.
Men han, från hans håll, skulle nog klassa vårt förhållande som Praktiskt men Själlöst. Han har förmodligen haft några affärer och under de perioderna har jag reagerat på så sätt att jag känt rädsla utan att riktigt ta på varför.
Summarum är att vi skulle ha kommunicerat med varandra tidigt och gjort slut. Men man är ung, dum och oerfaren.
Själv har jag behövt flera års reflektioner över hur allt kunde bli som det blev, för att stärka min egen självkänsla.
Tack för att du delar med dig Anna K – Vad tar du med dig från detta? Önskar dig en fin lördag!
…att alltid följa min magkänsla. Att reagera på mina känslor som orsakar en negativ bild av mig själv. Att aldrig behöva be om kärlek.
Kram på er alla