Kvinnan berättar för terapeuten att hon söker en man som:
”Står stadigt i alla lägen. Jag kan inte lita på en man som blir alldeles för sårbar. Jag har väldigt svårt för män som visar svaghet.”
Terapeuten tittar på henne en liten stund och säger med lågmäld röst:
”Det finns sådana män. De är ofta väldigt långt uppe på karriärstegen och berörs inte särskilt mycket om du visar din sårbarhet och skiftar i känslorna. De är verbala och mästare på att föra sin talan. De står stadigt i de flesta lägen; psykopaten. Därför att de inte känner! De enbart gör. Förutom då deras gigantiska egon hotas. Men de ser sällan till att du lyckas hota dem i det utsatta.”
Kvinnan har genom sin önskelista skräddarsytt en manlig profil som helt säkert kommer att skada och såra henne. Gång på gång.
Terapeuten fortsätter: ”
Du har tidigare berättat för mig att du söker någon som är i kontakt med sina känslor, som är intelligent: både emotionellt och intellektuellt. Men ändå söker du i helt fel vatten. Friska män och kvinnor blir ibland utsatta då det stormar. Det handlar om hur vi återhämtar oss och förmågan till självreflektion. Det finns män som är både känslomässiga och starka då det behövs. Du vill inte se sidor av dig själv, därför provoceras du då du ser dessa i en man.”
Det är intressant att se hur avståndet mellan vad vi längtar efter och vad vi verkligen väljer kan hamna i fullständig frontalkrock. En av orsakerna är att vi betraktar människor fragmentariskt: bra och dåligt. Starkt och svagt. Rätt och fel. Vi missar nyanserna som gör oss till människor. Vi ser inte oss själva och andra i ett förstående/förlåtande ljus. Att kräva perfektion och inte vilja inse att vi alla har crazy sidor, gör våra parrelationer omöjliga.
Vi spelar gång på gång upp våra anknytningsmönster. Det sker ofta på instinktsnivå. Det går att nysta upp dessa låsningar, men vi behöver i våra relationer, komma överens om en plan då vi hamnar i det repetitivt destruktiva. Strategier som gör att vi kan bryta med de gamla reaktionerna och istället agera utifrån ett lugnt centrum inombords.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se
Jag befann mig där med män som inte kände och som inte reflekterade över sig själva. Till sist insåg jag det och började ta hänsyn till mig och mina sår. Nu har jag träffat en man som är på ett helt annat sätt och det lugn som infinner sig är bedårande lyckligt. Men jag trodde att det som var att vara kär var den oros-känsla som blir när man inte blir sedd eller hörd. Vackra ord som inte har någon mening för när man testar så får man bara skit. Nu är min största prövning mig själv och mina egna sår och rädslor. Och jag jobbar med mig för att bli mitt bästa jag….
Att inte vilja se svaga och jobbiga sidor hos sig själv och istället fokusera på dem hos sin partner är ett uppvaknade efter många år. Tidigare har jag haft en oerhört naiv inställning till att just när det kommer till min relation, så händer den bara. Att jag på något sätt är utlämnad till ödet, som ett rö för vinden. Men ack så fel. De senaste åren efter min separation, har varit ett uppvaknade på flera plan både vad gäller mig själv, min exman och vår 17-åriga relation. Att se hur våra relationsmönster (anknytning) spelar upp sig gång på gång, och hur jag med kunskap och insikt nu kan förändra hur jag i framtiden vill gå in i och verkligen leva i en relation. En relation där jag kan känna ett lugn och lära mig värna mig själv men samtidigt vara en bra partner.
Jag kan idag se att min otålighet och iver har handlat om att nästan utplåna mig själv, och det är något jag måste akta mig för i framtiden. Att backa, stå kvar och bara vara en stund, utan att svara på första bästa impuls. Så lätt men samtidigt otroligt svårt.
Jag var gift med en ”doer”. Han är en mästare på att fixa och trixa, som ger mest valuta för honom. Jag har aldrig sett honom riktigt glad och lycklig, heller inte riktigt ledsen, inte ens på begravningar. Tror dock mer på en konflikträdd människa än psykopat. Det har varit extremt jobbigt att leva med en person som inte kan visa känslor då jag själv är en känslomänniska. Det gjorde att jag bet ihop, grät ofta när jag var själv hemma i många, många år över att jag kände mig nedtryckt och orättvis behandlad. Varför bet jag ihop så länge? stark och svag på samma gång är kämpigt. Livet ser annorlunda ut idag, tack o lov . Lugnet som infinner sig, när man ” hittar hem” igen är en skön plats att vara på. Man måste tro på sig själv och vara snäll mot sig själv. Ha inte bråttom att finna en ny partner, finn dig själv först, på riktigt.
Ha en bra måndag!
Kram till er alla som kämpar
Det är ett hemskt uppvaknande att inse att det kanske är just där grunden till mina problem ligger – att jag inte riktigt orkar se svaghet i andra. Det gör min, redan lite ängsliga personlighet, ännu ängsligare, ännu mer prestationskrävande och ger mig en känsla av att jag alltid behöver vara den ”starka”. Hur gör ni för att släppa kraven på er själva?
Liljekonvaljen, tror det handlar mest om medvetenheten. Bli medveten om den lilla apan som sitter på din axel och tjatar på. Och så börjar du prata med den, hittar motargument och ber apan att helt enkelt gå och lägga sig. Himla bra övning. Apan är lurig och sitter alltid redo, så det får du också vara helt enkelt. ;o)
Tack för tipset! Tror också det kan handla om medvetenhet. Nu är medvetenheten personifierad i form av en liten apa 🙂
Allt behöver inte vara perfekt, varken inom mig eller utåt sett. Jag duger som jag är och som jag har det. Den ryggsäcken som jag självmant tog av mig var befriande. Man måste först vara medveten om det, sedan viljan att göra något åt det. Sen börjar jobbet med att faktiskt tycka att man är ok som man är fast man har sänkt kraven både på sig själv och andra. Jag har disk i köket som har stått i 2 dagar!!!!! Hade aldrig hänt för 1 1/2 år sedan, haha. Nu känner jag bara att jag tar det sen, och det är helt ok! Skön känsla!
Vi duger som vi är med våra fel och brister. Huvudsaken är att vi är snälla mot oss själva och andra.
Tack för ditt tips! Jag tror jag träffade den här mannen jag tänker på i ett utsatt läge. Jag hade genomgått en tuff period på jobbet med en längre tids stress vilket till slut gjorde att jag bröt ihop. Att då ta in en annan person och vara mottaglig och accepterande för dennes svagheter var otroligt svårt för mig. Det blev som ett ytterligare ansvar och stressmoment. Jag har inte förstått detta förrän nu, jag har i stället försökt hitta förklaringar till min rädsla och plötsligt förlorade känslor. Nu vet jag varken in eller ut, kanske passade vi inte ihop eller så var jag helt enkelt blockerad och rädd… Det är en jobbig insikt, men samtidigt måste jag nog försöka vara snäll mot mig själv och börja med att inte döma mig själv så hårt för mina egna misstag.
DEN satte sig som en rejäl spark i maggropen
Här googlar jag på separationsblogg och hittar direkt det här inlägget, som gick så spikrakt in i hjärtat. Har tänkt mycket på anknytningsmönster och hur de dessutom kan krocka. Utöver det också tänkt så mycket på de där crazy sidorna som jag tycker blir så mycket tydligare när jag inte längre är inom relationsramen, där en del av mina egna känslomässiga svårigheter har kunnat ligga och gro utan att synas så tydligt, som nu när jag är ensamstående. Tack för en bra text.
Har tyvärr levt med en psykopat. Skriver om den svåra vägen att ta sig bort och att hitta sig själv igen.
Kärlek i mörkret | En kamp för livet…
https://karlekimorkret.wordpress.com/