Pratade med en mycket klok person igår om förhållanden och hur vår tids generation verkar bära på en slags förbannelse kring det ständiga flödet av alternativ. Det råder ingen tvekan om att det är fantastiskt med valmöjligheter. Tänk bara på hur vi t.ex. kan skräddarsy resor. Men det finns en baksida – den konstanta och malande undran: ”fattade jag rätt beslut? Är detta det bästa alternativet.”
Någon ser pappan på dagis/skolan och hur han verkar vara mer engagerad och varm i sin föräldrarroll än partnern. Ett frö kanske börja slå rot om att: ”Johan är så jäkla upptagen av sitt jobb. När var han på ett föräldramöte senast?” Sedan spiller det över på andra områden: ”Han rör inte vid mig som i början då vi träffades. Jag känner mig ensam.” (Det kan naturligtvis också vara mannen i förhållandet som tänker dessa tankar. Liskom en kvinna i exemplet nedan).
Johan tänker på arbetskollegan: ”Oj, vad hon är spontan och lättsam. Tränar gör hon också. När skrattade Elin och jag tillsammans senast? Här jobbar jag som f-n för att hon ständigt vill resa och ha nya möbler.” (Det kan vara sant, men också något han bara tror om henne).
Jämförelser börjar ta allt större utrymme i bådas tankar och partnern framstår som frånvarande. Johan och Elin (konstruerade namn i sammanhanget) hamnar i glapp med varandra och känner ensamhet i de egna tankarna kring relationen.
BRISTEN OCH AVSAKNADEN PÅ KOMMUNIKATION GÖR ATT FANTASIERNA OCH MISSFÖRSTÅNDEN FÅR FRITT UTRYMME ATT ”GO WILD.”
Akilleshälen är att vi jämför oss med andra och tror att deras: barn verkar vara mer harmoniska, partnern mer förstående, trädgårdsmöblerna av bättre kvalitet, skratten frekventare och naturligare, resmålen mer kreativa och annorlunda osv. Mer, mer, mer… bättre, bättre, bättre…
Om du bara visste hur mycket av det du ser som är illusioner. Påstår inte att det inte finns människor som lever i bra relationer och i stort har enastående liv. Men det ligger inte i vem som har flest ägodelar och är mest s.k. lyckad, utan som har en behaglig och avslappnad känsla i djupet av den egna personen.
”Leksakerna” är till låns och vi kan inte ta med dem när solnedgången är här. Relationerna till andra börjar med frågan: ”vem är jag egentligen och vad har jag att ge?”
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Åh så tänktvärt! Verkligen spot on. Det är intressant det där med valmöjligheter, vi tror att vi vill ha mer att välja bland – men vår hjärna mår bättre av att ha färre valmöjligheter. Så en intressant undersökning om just det.
Och det är viktigt att komma ihåg att gräset sällan är grönare på andra sidan, utan det är grönare där du vattnar det 😉
Tack Jennifer. Din kommentar om att vattna där vi står är också mitt i prick:-)
Klockren sista fråga, ska verkligen påminna mig om den!!!!
Ja, den är viktig att ställa sig. Rymmer mycket.
Jättebra skrivet! Tror det är alldeles för många som har skygglappar på och inte lyfter blicken och ifrågasätter samhället vi lever i idag.
Tack linda – kändes bra när jag skrev, så roligt att det kom bra ut. Håller med dig.
När jag efter skilsmässan skulle skapa ett nytt hem hade jag inte många saker med mej. Blev lurad på både saker och pengar men hade inte ork att kämpa mot en fiende som aldrig skulle ge sej utan en massa bråk och otrevligheter. Det var bara att gå vidare och lämna det gamla bakom sej. Har suttit hemma i min tvåa på 42m2 och funderat över livets orättvisor många gånger. Men nu försöker jag vända på det. Försöker vara tacksam istället. Jag är tacksam för mina älskade barn. Jag är tacksam för min lägenhet och älskar att bo i stan, ett kvarter från vattnet och ha fönster åt tre håll. Jag är så tacksam för mina fina vänner som orkar lyssna när jag tvivlar på allt. Jag är tacksam för att exet ”bara” tog 22 år från mitt liv. Det finns många kvar att vara lycklig och fri.
När jag övat på att vara tacksam känner jag inget behov av att jämföra mej med andra. En resa till Thailand hade inte gjort mej gladare. Och jag bryr mej inte om vad andra tycker om min lägenhet eller andra delar av mitt liv.
Det låter som att du hittat styrka i det du tvingats gå igenom maja. Visst finns det alltid ljuspunkter?
Exakt! Jämförelser blir alltid tokiga. Vi har föreställningar om hur vi tror att det bör vara och det är så lätt att ha en mall att jobba mot, att ha som mål. Men det verkligt spännande börjar först när vi på riktigt prövar att känna efter och när vi på riktigt struntar i normer och mallar. Om jag tar bort all rädsla och all oro- hur vill JAG ha det då? Vad vill jag? Vad behöver jag tillföra i mitt liv? Och vad kan jag tillföra till omgivningen? Inte lätt men helrätt. Så tror jag:). Och det finns alltid likasinnade att finna, som slår an på dina toner.