separation

Pratade med en mycket klok person igår om förhållanden och hur vår tids generation verkar bära på en slags förbannelse kring det ständiga flödet av alternativ. Det råder ingen tvekan om att det är fantastiskt med valmöjligheter. Tänk bara på hur vi t.ex. kan skräddarsy resor. Men det finns en baksida – den konstanta och malande undran: ”fattade jag rätt beslut? Är detta det bästa alternativet.”

Någon ser pappan på dagis/skolan och hur han verkar vara mer engagerad och varm i sin föräldrarroll än partnern. Ett frö kanske börja slå rot om att: ”Johan är så jäkla upptagen av sitt jobb. När var han på ett föräldramöte senast?” Sedan spiller det över på andra områden: ”Han rör inte vid mig som i början då vi träffades. Jag känner mig ensam.” (Det kan naturligtvis också vara mannen i förhållandet som tänker dessa tankar. Liskom en kvinna i exemplet nedan).

Johan tänker på arbetskollegan: ”Oj, vad hon är spontan och lättsam. Tränar gör hon också. När skrattade Elin och jag tillsammans senast? Här jobbar jag som f-n för att hon ständigt vill resa och ha nya möbler.” (Det kan vara sant, men också något han bara tror om henne).

Jämförelser börjar ta allt större utrymme i bådas tankar och partnern framstår som frånvarande. Johan och Elin (konstruerade namn i sammanhanget) hamnar i glapp med varandra och känner ensamhet i de egna tankarna kring relationen.

BRISTEN OCH AVSAKNADEN PÅ KOMMUNIKATION GÖR ATT FANTASIERNA OCH MISSFÖRSTÅNDEN FÅR FRITT UTRYMME ATT ”GO WILD.”

Akilleshälen är att vi jämför oss med andra och tror att deras: barn verkar vara mer harmoniska, partnern mer förstående, trädgårdsmöblerna av bättre kvalitet, skratten frekventare och naturligare, resmålen mer kreativa och annorlunda osv. Mer, mer, mer… bättre, bättre, bättre…

Om du bara visste hur mycket av det du ser som är illusioner. Påstår inte att det inte finns människor som lever i bra relationer och i stort har enastående liv. Men det ligger inte i vem som har flest ägodelar och är mest s.k. lyckad, utan som har en behaglig och avslappnad känsla i djupet av den egna personen.

”Leksakerna” är till låns och vi kan inte ta med dem när solnedgången är här. Relationerna till andra börjar med frågan: ”vem är jag egentligen och vad har jag att ge?”

Michael Larsen – livscoach och mental tränare