Pratade med en mycket klok person om förhållanden, och hur vår tids generation verkar bära på en slags förbannelse kring det ständiga flödet av alternativ. Det råder ingen tvekan om att det är fantastiskt med valmöjligheter. Tänk bara på hur vi t.ex. kan skräddarsy resor. Men det finns en baksida – den konstanta och malande undran: ”fattade jag rätt beslut? Är detta det bästa alternativet.”
Någon ser pappan på dagis/skolan och hur han verkar vara mer engagerad och varm i sin föräldrarroll än partnern. Ett frö kanske börja slå rot om att: ”Johan är så jäkla upptagen av sitt jobb. När var han på ett föräldramöte senast?” Sedan spiller det över på andra områden: ”Han rör inte vid mig som i början då vi träffades. Jag känner mig ensam.” (Det kan naturligtvis också vara mannen i förhållandet som tänker dessa tankar. Liksom en kvinna i exemplet nedan).
Johan tänker på arbetskollegan: ”Oj, vad hon är spontan och lättsam. Tränar gör hon också. När skrattade Elin och jag tillsammans senast? Här jobbar jag som f-n för att hon ständigt vill resa och ha nya möbler.” (Det kan vara sant, men också något han bara tror om henne).
Jämförelser börjar ta allt större utrymme i bådas tankar och partnern framstår som frånvarande. Johan och Elin (konstruerade namn i sammanhanget) hamnar i glapp med varandra och känner ensamhet i de egna tankarna kring relationen.
Bristen och avsaknaden på kommunikation, gör att fantasierna och missförstånden får fritt utrymme att gå bärsärkagång.
Akilleshälen är att vi jämför oss med andra och tror att deras: barn verkar vara mer harmoniska, partnern mer förstående, trädgårdsmöblerna av bättre kvalitet, skratten frekventare och naturligare, resmålen mer kreativa och annorlunda osv. Mer, mer, mer… bättre, bättre, bättre…
Om du bara visste hur mycket av det du ser som är illusioner. Påstår inte att det inte finns människor som lever i bra relationer och i stort har enastående liv. Men det ligger inte i vem som har flest ägodelar och är mest s.k. lyckad, utan som har en behaglig och avslappnad känsla i djupet av den egna personen.
”Leksakerna” är till låns och vi kan inte ta med dem när solnedgången är här. Relationerna till andra börjar med frågan: ”vem är jag egentligen och vad har jag att ge?”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag känner så igen de som skrivs. Jag trodde att allt va bra vi bygger och köper saker till huset som vi vill ha de. Och allt är frid och fröjd. Men en dag kom han hem och sa att de är inte kul och komma hem de är inte roligt inga skratt ingen glöd. För han hittat en kvinna på krogen som va så glad och mysig nu har han flyttat inom två månader. Jag står här med saker utan en bra relation så va rädda om er. De är inte saker som gör en lycklig de är varandra.
Usch, hemskt att läsa detta. Idag har det varit en hemsk dag. Mitt ex som gjorde slut i september och flyttade i oktober berättade idag att han blivit ihop med en av mina allra bästa vänner. Finns inte ord, känns som om jag förlorar förståndet. Jag älskar honom ännu så oändligt mycket! Vi har bott ihop sedan jag var 17 och nu är jag 44. Snart jul dessutom. 🙁 Jag vet att livet går vidare, men det känns ibland nästan obeskrivligt tufft. Styrkekramar till er alla som går igenom separationer!
detsamma till dig!
De där tankarna tänker jag konstant, om i princip allting. Gräset ser alltid grönare ut på andra sidan och jag har svårt att se något positivt med den jag är och det jag har. Hur ändrar man sina tankar? Om nu inte de negativa tankarna jag har stämmer (vilket de inte borde göra för alla ska ju vara bra på något) vilka är de sanna tankarna? När man börjar grunna över vad som är sant och inte inne i huvudet snurrar tankarna vidare och man börjar känna att inget är på riktigt utan att man lurar sig själv på ett påhittat jag. Man ska vara si och så, vara som de andra och ändå helt unik. Om grunden är att man ska vara trygg i sig själv, hur hittar man dit om man inte ens vet vad man tycker och tänker längre?
Jag tänker att det egentligen inte är de många alternativen som är problemet, utan att vi har så svårt att svara på din sista fråga: vem är jag egentligen och vad har jag att ge. Och när vi kanske inte ens vågar lyssna till frågan så är det så lätt att slänga sig ut i tusen alternativ, att säga att förhållandet är fel fast det kanske egentligen handlar om den egna rädslan över att inte veta vem man själv är.
Jag kan konstatera, efter en tuff skilsmässa, att allt bottnar i att jag till slut börjar få mer kläm på vem jag är, och jag börjar utveckla en tillit till livet. Där startar min väg till en sund relation med en man.
Få kläm på vem man är, hur gör man det? Min terapeut sa ”om du inte vet vad du vill göra får du väl ha tråkigt tills att du kommer på det”. Men, ja, hur gör man? Kanske började det i mig i arbetet med att släppa andra. Att sluta hänga upp mitt liv på en man, på barn, på vänner. I takt med att jag släppte detta började rösten inom mig som sa vad jag vill och tycker om ljuda starkare och starkare.
Tack Marianne för ett klokt och insiktsfullt inlägg.
Jag kan också bara konstatera efter vissa av mina förhållanden att allt bottnar i hur man ser på sig själv, hur väl man vågar lära känna sig själv och ställa modiga närgångna frågor om vad man vill och vem man är.
Det kräver tid att ta reda på, och många frågor får ställas om och om igen tills de känns förankrade i en.
Jag bestämde mig för några saker när jag väl stod inför valet att bryta ett destruktivt förhållande och bli en hel människa.
Det ena var att inte bli bitter, det andra att låta det ta den tid som behövs och det tredje var att våga vara så sann emot mig själv som möjligt och att inte jämföra mig med andra.
Dessa saker har hjälpt mig oerhört mycket på min väg som jag nu gått på i 6 år.
Och jag undrar om jag någonsin har varit så bekväm i mig själv tillsammans med både andra och mitt eget sällskap.
Jag blir alldeles särskilt glad av din sista rad ” I takt med att jag släppte detta började rösten inom mig som sa vad jag vill och tycker om ljuda starkare och starkare” om att släppa taget, att inte hänga upp sig på andra.
Vi har alla den där rösten, magkänslan, intuitionen inom oss,och vi behöver bara bli lite bättre på att lyssna på den.
.
Igen Marianne! Så klokt!
Låter smart! jag har börjat få svar på mina frågor med.
Ofta så får jag lov att bli arg eller åtminstone irriterad för att få ett resultat, men det går ju frammåt?
Åh, så många gånger som jag har tänkt dom tankarna! ”Kan jag bara inte vara nöjd?”
Vi hade ”allt”, var/är engagerade föräldrar till våra fina barn som jag tror att vi har uppfostrat till starka, självständiga individer, fint hus, fina bilar, resor, många vänner, aldrig någon ekonomisk oro… ja, jag vet inte vad jag saknade -mer än att känna och kunna ge äkta kärlek. Det kändes alltid så ensamt… Det var snålt med komplimanger och uppskattning. Ingen attraktion från min sida… tillslut längtade jag bara bort… Jag kan bli så ledsen, för det är så synd! Varför insåg jag/vi det försent? Jag förstår att jag inte kan leva med någon som jag känner att jag inte kan komma nära, men det verkar ju så enkelt ”på pappret”? Jag frågar ofta mig själv varför vi inte kunde få till det när vi visste faktiskt vad som behövde göras. Det känns ledsamt att splittra något som kunde varit så bra!
Men det som jag har lärt mig under året som gått, är att två av dom viktigaste punkterna för mig i ett förhållande som jag aldrig någonsin kommer att prioritera bort är trygghet och attraktion.
Tryggheten hade jag med min man, men inte attraktionen. Attraktionen hade jag med mannen som jag började träffa, men inte tryggheten. Jag längtar sjukt mycket efter honom -trots att det är över 6 månader sedan som vi avslutade. Han visade mig vad kärlek är och att jag faktiskt själv kan ge kärlek. Det trodde jag inte innan…med min man tog det liksom alltid emot på nåt sätt (hemskt, jag vet…). MEN det kändes alltid som om han var på väg någonstans, ständig kontakt med andra kvinnor (vänner, enligt honom). Hur mycket jag än älskar honom, har jag nu insett att jag aldrig kommer känna mig helt trygg med honom. Han har ända sedan han skiljde sig för fem år sedan gått in en ny relation direkt efter han har avslutat det förra. Jag tror inte att han är trygg i sig själv, trots att han utstrålar en enorm självkänsla och självförtroende.
Nu har jag bestämt mig för att ge mig själv tid och känna efter vad JAG vill. På riktigt. Hoppas bara att jag inte kommer bli för kräsen, och aldrig hitta någon pga det…
Känner som du, Marie.
Trygghet och attraktion måste man ha.
Trygghet har jag i dagens läge men känner inte längre någon attraktion och inga kärlekskänslor heller.
Ibland kan jag nog tycka att jag känner något för sambon. Förmodligen något som tryggheten ställer till med. Gör det bara svårare att lämna. Men känslorna är nåt kortvarigt som försvinner snabbt.
Efteråt känner jag mig bara lurad av mina känslor. Det var nog inga riktiga känslor.
Det är nog en bra tanke att ge dig själv tid, att känna efter vad du verkligen vill, som du skriver.
Jag har haft en lång process att komma fram till att jag vill lämna. Jag tror att jag vet vad jag vill ha.
Kräsen kommer man nog att vara.;)
Lyckokramar till dig! ❤️