En natt för flera år sedan drömde jag en dröm som fick mig att vakna – inte bara ur den fysiska sömnen, utan främst från den emotionella/mentala blindheten. I drömmen står jag på en karusell som åker runt, runt, runt… hästar, elefanter, clowner och gigantiska tefat passerar förbi och jag är illamående. Men jag har intalat mig själv att om jag bara står kvar, så kommer det snart att stanna av. Vaknar med ett ryck och inser att det inte tar slut förrän jag kliver av. Lämnar dramat så att jag kan få fast mark under fötterna. Det är upp till mig att inte köpa fler biljetter! Upp till mig att inte försöka vara till lags! Upp till mig att se om mina egna gränser.
Jag kände mig som en extern batteriladdare! En person vars roll var att fylla på det känslomässiga tomrummet i kvinnan som jag var involverad med.
Medberoende handlar om känslor! I våra sinnen bär vi runt på en övertygelse om att självuppoffring är lika med kärlek. Jag ser det i individer och på flera sätt i samhället i stort: en kollektiv hypnos som kommunicerar att godhet och självuppoffring är den enda sanna vägen. Att gränsdragning är detsamma som själviskhet. Vem är vi i stånd att rädda när vi har utplånat oss själva? Allt i godhetens namn! Flygvärdinnan på planet där jag sitter säger inte under flygsäkerhetsomgången att vi ska hjälpa medpassagerarna med syrgasmasken, innan vi hjälper oss själva.
Vi skuldbelägger oss själva och andra när vi är omtänksamma om våra jag. Den känslomässiga trasigheten i en annan får dem att greppa tag i oss och vi reagerar reflexmässigt med att räcka fram armen. Det är en kärlekshandling att lära en medmänniska att simma. Inte att simma åt dem!
Michael Larsen – relationscoach
Har slagits med detta dilemma sedan jag var ung, ser inte skillnaden. Just nu är jag så rädd för alla tecken att jag troligen förstör för det. Det är jobbigt att inte våga tycka om någon då man inte är säker på om det handlar om det eller om jag bara söker bekräftelse själv, att finnas för någon.
Träffar någon som egentligen säger en sak men gör en annan, och påtalar det också.”Du ser inte vad jag gör för dig” men säger inte heller vad han tycker om mig, det är ganska jobbigt och funderat på att kliva ur men blir fast…Får höra saker som jag gör fel, tex som att snarka, men enligt honom inte kritik utan ärlighet, men om jag snarkar kan jag ju inte göra så mycket åt det…Idag är det alla hjärtans dag och hör knappt ett ord från honom, det säger väl ganska mycket egentligen…..Känner som att umgås är på hans villkor hela tiden..då slutar jag ju fråga…
Han åker till tjejkompisar som han dejtat på nätet men som han säger är kompisar nu fast att jag är hemma och inget gör, och då är det inte så att jag bara sitter och väntar på honom, jag har egna intressen men ibland tycker jag det är märkligt att man väljer att åka till en annan kvinna man träffat på en dejtingsajt och umgås och käkar mat när man träffar någon annan…jag hade i alla fall inte gjort så mot honom….
Eva… kanske dags att sätta ner foten eller stiga av karusellen. Känns inte som den här mannen är värd dig.
Eva- kliv av !!
Du är en bit i hans bekräftelsebehov.
Och..hans sällskapsdam.
Lånt långt ifrån något som kam kallas en partner för Dig.
Nej det finns sunda varma kärleksfulla män därute !
Ta en annan riktning nu.
Skickar en styrkekram.
Jag kunde- Du kan.
❤
Någon som kämpar med att komma över det fysiskt attraktiva hos personen som inte är rätt för en, och som det sedan länge är slut med…? Jag behöver hjälp med detta! Det går inte en dag utan att han finns i mitt medvetande…Vad har hjälpt er i liknande situation? Detta har pågått fem år nu…
Lisa
Lisa kanske du inte ska tänka att du behöver störa dig på/bekymra dig så mycket om att den tanken kommer till dig. Inget konstigt att hjärnan snurrar och hinner tänka på allt möjligt. Låt det bara vara som det är. Har man haft fysisk kontant med en människor som är attraktiv även om han inte är så fin inombords så kan de sitta där i hjärnan. Finns ju många snyggingar/attraktiva och tänk att det inte är så mycket mer med det. Det är möjligt att man jämför med andra man ser och så får det väl bara vara. Man kan inte styra sina tankar. Rätt som det är så dyker det upp någon som är riktigt fin inombords och kommer älska dig för den du är och då sker något annat. Den människan kommer ha em helt annan värme och omtanke. Män kan vara manliga även och de inte har grymmaste kroppen. Jag levde med en man som hade en superkropp och var angelägen om att skulptera och visa upp den men nu i efterhand kan jag få en känsla som sköljer över mig där jag tänker att guuud vad patetiskt. Det var det enda han hade. Kunde ju inte ens hålla om mig som en riktig varm och kärleksfull man gör utan stel och självupptagen. Det finns massor man kan förnimma som ligger fem år tillbaka. Tänk på den där kroppen samtidigt med det där övriga som gjorde att du inte mådde bra i relationen . Tänk att du i alla fall minns det som var positivt nu fem år senare och gå sedan över till nästa tanke till den kommer igen.
Att vara medberoende är en livslång, kronisk åkomma. Man kan hålla det i schack, men risken för återfall finns alltid. Som för andra missbrukare. En alkoholist vet att alkohol är gott och toppen, ger ett rus. Men det är dåligt för dig. Därför ska du avstå.
Den man som skänker dig lugn och trygghet är den rätta.
Raseri, sex och eviga besvikelser är något annat. Ibland kan de vara snälla, men det kan vara för att du ska luras att tro att de ”ändrat sig” eller för att de vill ha något av dig.
Det är lika svårt att genomföra som det är lätt att resonera sig fram till. Räkna INTE med att det ska vara lätt !! Då underskattar du problemet. Var beredd att kämpa för att välja rätt partner som om ditt liv hänger på det! (vilket det faktiskt gör..) Låt förnuftet och logiken vara med när du skiljer agnarna från vetet. Ta gärna en ”second opinion” av en god vän om du är osäker.
Åh, TACK för alla stöttande och kloka ord och åsikter! DET behövde jag 🙂
Kram Lisa
Jag funderar lite på det här med att medberoende skulle vara en livslång kronisk åkomma som jämförs med missbruk. Jag har fått det förklarat för mig att man inte är sjuk, att man hamnar i det på grund av tex uppväxt etc. Jag hade en sjuk mamma och fick hjälpa henne när jag var liten, jag har lärt mig det beteendet, man hjälper andra, jag eller människor med problem dras till mig för jag måste hjälpa, ser inte det själv men gått hos kurator eftersom jag också gått ifrån män som inte varit snälla och undrat vad det varit för fel på mig. Jag har läst massa om det för att inte hamna i det igen men det gör mig också rädd att satsa på någon för jag inte ser signalerna. Jag ser deras problem men tror att det går lösa men det gör det ju aldrig och slutar med att jag själv blir lidande och trasig..
Jag tycker inte jag är en människa med dåligt självförtroende eller självkänsla, jag vet vad jag är bra på och trivs ganska bra med mig själv för det mesta, eller i alla fall som människor gör mest tror jag, och har sunda åsikter och fostrat tre egna barn som inte alls funkar så, utan det är som ett inlärt beteende att hjälpa någon som har problem för man går inte ifrån någon som har det och definitivt kan man inte gå ifrån sin mamma även om man kanske skulle gjort det. Jag kanske har fel i det? Jag har ju hamnat i trassliga förhållanden på grund av detta och att jag inte sett det i tid men nu har jag lärt mig att säga nej och har också tagit mig ur det men såklart måste jag jobba på att inte hamna i det igen och det är ju jobbigt för jag litar ju inte på mig själv när det gäller relationer längre…