Jag skall inte försöka försköna det med positiva affirmationer och andra självhjälpsbudskap om att: ”Allt har en mening. Du kommer att gå stärkt ur det här.” Damn vad provocerande alla goda råd kan vara när man står där med skägget i brevlådan och en pitbull som hänger sig fast i vaden.

Det är bara att konstatera: skilsmässor och separationer är ett helvete, särskilt om du är den som vill fortsätta relationen. Ofta står vi män där (70 % av alla avslut sker på kvinnans initiativ) med en smärtsamt förvånad min: ”Vad hände? Vad var det jag missade?”

Jag har varit där: förnekelse: ”Det här händer inte mig!” Förtvivlan och desperation där jag försökte övertala henne att stanna: ”Låt oss jobba på det. Vi klarar det här.” Hon hade bestämt sig och det fanns ingen återvändo.

Så naiv jag var: trodde att jag genom min bakgrund i psykosyntes, krishantering och mental träning, hade koll på hur man tar hand om en relation. Gissa om jag fick känna på maktlöshetens smärta. Förlupna sms: ”Jag älskar dig! Två minuter senare kopplar självrannsakelsen sitt grepp: ”Hur kunde jag? Du säljer ut din stolthet Michael!!! Don´t do it again!”

Folk som sa: ”Du med din bakgrund kan väl hjälpa dig själv?” Kan en hjärtkirurg operera sig själv i samband med en hjärtinfarkt?

Hur smälter man budskapet om att ens partner inte vill fortsätta gå med en på framtidsdrömmarnas stig? Om någon sagt till mig att äta upp soffbordet, så hade det varit en lätt match, jämfört med att gå igenom alla separationskänslor. En vän till mig uttalade de brutala orden: ”Döda hoppet!”

Jag generaliserade kring kvinnosläktet för att överleva: ”Man kan inte lita på kvinnor. De är impulsiva och går inte att förstå sig på.” Jag sökte allierade i andra män, som trampat på samma mina som jag. Hjälpte generaliseringarna? Nej, de fick bara mitt ansikte att se tomt ut och jag tyckte inte om den jag höll på att bli.

Det här blir långt, så jag får skriva vidare imorgon. Hoppas vi ses här då.