En kvinna berättar: ”När jag verkligen insåg vad han utsatt mig för kunde jag börja förlåta mig själv!”
Hon fortsätter: ”Skammen över att inte kunna avsluta fick mig att undra om det som hände verkligen hände. Berättade först för några få vänner om hur han manipulerade och tryckte ner mig, och de sa att jag måste lämna. När jag senare gick tillbaka till honom hemlighöll jag det för mina närmaste och skammen växte ytterligare! Vem kan vara så dum i huvudet?!”
En fantastisk semesterresa känns ofta ännu mer underbar när vi senare återspelar den i våra dagdrömmar. Det är som om det inte helt går att ta in alla intrycken när vi befinner oss på resande fot, utan behöver tid för att smälta allt. Detsamma gäller smärta: vi behöver en backspegel för att verkligen kunna förstå vad som drabbat oss. Det finns så mycket i nuet som måste processas, vilket i kombination med psykologiska försvar som försöker skydda oss från att ta in allt i en enda kväljande munsbit.
Vi föds inte som medberoende, utan det är en destruktiv dynamik som uppstår i relationen med en missbrukare, härskare och/eller narcissist. Tillvänjningen kommer i etapper, och ofta är det som sker en sådan chock för oss att vi inte förmår att lita på våra sinnen. Alla kan drabbas av den emotionella och kognitiva färgblindheten!
En härskare/narcissist har ofta en enastående förmåga att vara inkännande (inte detsamma som medkännande) och de säger och gör saker med perfekt tajming och ”känsla.” I våra mest sårbara ögonblick kan de säga det som vi längtar allra mest efter att få höra. Eller såra för att utöva makt!
En semester från relationen som skapar medberoende inom oss, gör att våra ögon kan öppnas. Vi kan gradvis börja se verkligheten som den är och inte hur vi önskar att den vore. På vägen behöver vi en klarsynt och genuint empatisk resekamprat, fram till dess att vi kan vara det åt vår egen person.
När vi lär känna var våra egna gränser går, kan vi börja skydda jaget från attackerna utifrån; oavsett om de är tydliga eller subtila.
Michael Larsen – relationscoach
Går det att leva med en härskare/narcissist utan att själv gå under?
Hen tar över vid alla sociala tilldragelser så jag själv sitter tyst (och förbannar och tänker tystna någon gång, släpp in någon annan).
Har försökt att konfrontera hen med att säga att jag är faktiskt ingen klon av dig och har egen vilja med resultatet att hen blev vansinnig och började slänga saker omkring sig.
Impulskontroll?
Är en härskare/narcissist aldrig nöjd och blir aldrig tillfredställd? Är en härskare/narcissist alltid på väg? Rastlös?
Hur handskas man med en härskare/narcissist? Vad är bästa sättet? Att böja sig räcker till slut inte.
Tack Michael!
Denna text gav ny kunskap i området. Det tröstade enormt.
Vara sommarhälsningar
Final countdown. Jag har levt i 18 år med en N. Ja de är alltid på väg, aldrig lugn, frid, trygghet med en N som sällskap. Hur ont det än gör är enda alternativet att lämna. De är vampyrer och du finns bara där för att tillfredsställa N. De bryr sig eller reflekterar inte över dig och din känslor om du börjar dig eller inte. Det är bara du som håller på och reflekterar i din egen ensamhet tyvärr. N är 100 procent ego. Finns inget annat alternativ än att lämna som sagt hur ont eller svårt det än är.
….böjer dig eller inte skulle det stå
För mig föll många pusselbitar på plats efter att vi separerat. Men det var jobbigt att inse att han helt hade manipulerat mig, hur jag som var så stark, hade blivit så svag. Mer än två år efter separationen kan det ibland komma över mig, hur kunde jag tillåta allt? Men jag kommer snabbt på rätt tankar igen, det tar tid att jobba igenom allt men det är det värt, skulle aldrig vilja tillbaka igen.
Det är inte attraktivt med någon som försöker tillgodose den andres behov hela tiden utan att ge av sig själv och tillgodose sina egna behov. Det är dags att börja göra det och det må bära eller brista..
Tack för kommentaren.
Så mycket igenkänning Final countdown. Det du beskriver med ”tar över i sociala sammanhang” och du tystnar, känner jag alltför väl igen. Jag som är en glad, pratsam, social person men många vänner, ser hur jag krymper ihop. Som nu senast då vi var generöst inbjudna till min syster med man i underbar Medelhavsmiljö. Vid en lunch tar min man fullständigt över, pratar oavbrutet i en trist anda om än det ena än det andra som han retar upp sig på. Jag satt helt tyst med en klump imagen. Lägger märke till samspelet mellan min syster och hennes man, där hon lätt kan säga vad hon tycker, utan att det blir dålig stämning. Det är en omöjlighet för mig, jag blir tyst och törs aldrig säga vad jag tycker. Låter inte klokt eller hur? Min man blir sur om han blir avbruten, eller tycker att en person inte är tillräckligt uppmärkssam på vad han har att säga. ”Om jag får prata klart/om du orkar lyssna färdigt” kan han säga i en syrlig ton. Hjälp, vad gör jag. Känner mig som sämsta förebilden för mina barn, detta är inte jag och den jag vill vara.
Det är som Michael skriver, förr eller senare kommer sökarljuset upp i fokus. Förr eller senare blir det viktigt.
Han har fel fokus inställt och ser inte dig eller dina behov tydligen. Går det inte att påtala eller han kan ta in dig och dina behov bör du kanske fråga dig om han är rätt man för dig. Den man älskar försöker man också lyfta och värna om.
Brunkulla. Haft det precis som dig. Utskälld i bilen varje gång vi träffat någon. Att jag tog plats alternativt kränkt honom mm mm. Inte känner igen mig…det är ju han som vill stå i centrum. Även det där att känna att man skäms eller känner att man inte egentligen kan stå för att vara tillsammans med personen. Att ens person försvinner och tystar. Och självklart berättade jag inte för någon. Det som de attraheras av från början konkurrerar med deras egentliga person och de börjar slipa, slipa, slipa och sedan försvinner man. Då blir man ointressant och de hittar en annan. och så snurrar det på. Inte ska man vara tillsammans med någon i livet som man känner en sådan otrivsel med. Ett år efter separationen känner jag mig som en ny människa men det är bar mina konturer som kommit tillbaka. Det är obehagligt. Kan till och med se det själv. Haft spänningar i hela huvudet och ansiktet. Detta tillsammans med den nedtonade personen var inget vackert. Jag kan se mig på kort nu och se skillnaden. Läskigt.
Jossan! Jag har läst dina kommentarer under flera inlägg om narcissism här på sidan separtion.se och jag känner igen mig i ALLT du skriver. Jag lyckades fly (ja för det är så jag ser det) från ”min” N i somras efter 14 år. Jag måste ha kontakt med N då vi har barn tillsammans. Separationen är så färskt ännu och jag vet att han testar mig att få mig ur balans hela tiden.
Hur förhåller du dig till N efter separationen? Har du tips på hur jag kommunicerar med N? Ska jag tänka att han är en tvååring eller hur har du gjort för att hålla två armslängder ifrån din N? Tack på förhand!