”Det börjar klia i mitt känslomässiga system när en man kommer för nära!”
”Jag har läst det mesta som går att läsa om anknytningsteori, men jag plöjer i samma gamla fåra år efter år.”
”Djupt härinne förväntar jag mig att det inte ska hålla med en partner. Vad tror du händer med den inställningen?”
”Sedan skilsmässan har jag bestämt mig för att det inte går att räkna med en kvinna. Nu är det mina spelregler som gäller!”
Vi kan ha insikter om oss själva, men det betyder inte vi lyckas förändra våra relationsbeteenden. Området inom hjärnforskningen som kallas för neuroplasticitet har kommit fram till att våra vanor skapar fysiska strukturer i hjärnan. Vi skulpterar alltså tankar och känslor genom våra handlingar och vanor.
Föreställ dig då vad en parrelation som varat i 7, 10, 15 år, och som inte varit sund, försatt oss i för slags läge: ständiga strider, anpassning för att överleva, tystnad, rädsla, vredesutbrott….Vad gör inte denna alarmberedskap med neurokemin?
Beroende på våra personligheter i kombination med miljö, bestämmer vi oss (omedvetna beslut) för att inte släppa någon för nära inpå. Vi reagerar och agerar gentemot en ny partner som ”hotar” oss med sin kärlek. Han eller hon reagerar som ett resultat av vårt bemötande: ilska, needy, undanhåller sanningar för husfridens skull, frustration, tjat…En lång lista av negativa egenskaper presenterar sig och vi kan säga:
”Se bara! Han/hon är ingenting för mig! Jag förtjänar bättre”
Vi ger oss själva kvitto på att partnern inte ”duger”. Men om vi tittar djupare på det som händer, så är det ett undvikande anknytningsmönster som spelas upp. Vi hypnotiserar oss själva från att se klart, och ser istället till att ha dejter som saknar djup och relationer som inte hotar att röra upp vår sårbarhet. Den kliande allergikänslan är det sista vi vill veta av.
Vi kan utvecklas över våra begränsande relationsmönster eller vara relationsmonster.
När vi växer, kan vi börja utmana våra föreställningar och orka stå kvar i känslan av panik då det genuina kommer nära. Den nyktra alkoholisten tränar sin hjärna genom impulskontroll och insikten kring vad han/hon kämpar med att bedöva. Samma princip gäller våra relationer: att vänja sig vid att kärleken inte behöver vara kvävande, frihetsberövande, hotfull, opålitlig etc. Den kan faktiskt bära!
Kvinnan berättar att det är en helt annan typ av man som attraherar henne nu, jämfört med tidigare:
”Förut var det enbart fysisk status som gällde eftersom det inte var något hot. Sex utan för mycket känslor var safe. En man med yta kunde aldrig komma åt mig. Nu är det otänkbart, därför att den emotionella intelligensen och känslan av ett vi står högst i värde. Det är inte rädslorna som väljer längre, utan jag!”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Kanske neurokemin ger svaret på varför jag minns så lite av min make, som jag levde med i 27 år.
Jag har länge undrat varför jag inte minns hur han tog i mig, vad vi gjorde eller vad vi småpratade om. Detta har varit en stor sorg för mig.
En av mina väninnor säger att det kan hänga samman med chocken som blev vid det plötsliga oförutsedda lämnandet. Sorgen blir så stor att hjärnan ”tappar” det som varit, jobbigt! Eller så kanske det är en kombination av alldeles för många år av osund relation och chocken, vet inte.
Men förra veckan drygt fyra år efter separationen fick jag plötsligt tillbaka ett minne när vi var på en kärlekssemester. Minnet liksom flipprade förbi snabbt och jag försökte hålla kvar i det och minnas så mycket som möjligt av semestern, men det var svårt. Men jag var glad över att få tillbaka ett minne. Det gjorde inte ont att minnas, bara skönt att hjärnan verkar bli som vanligt igen.
Låter väl som humbug, men det är så här och det har varit jobbigt.
Någon som har haft samma erfarenhet?
Jag har några minnen kvar. Men mest de stora minnena som förlossning osv.
Annars är det mest de minnena som sårat och de minnena efter separationen. Jag tror att min hjärna har fullt upp med att sortera allt dåligt, så de andra minnena lägger sig långt bak.
Ja så kan det vara Johan. Så när vi sorterat bort allt det dåliga så kommer förhoppningsvis de fina fram.
Tack
Så sant som amen i kyrkan! Vad jag minns så har Gottman gjort intressanta studier kring detta med beroende. Och är en av dom (få?) som förespråkar att våga vara beroende av en annan människa i en nära relation! Många andra pratar om vikten av att ha ett eget liv och vara oberoende, stå på egna ben m.m. Eller tar jag fel på person ? Det var väl han och frun som jobbade tillsammans med parterapier om jag minns rätt… Intressant hur som helst, för vågar man inte vara ”beroende” av en annan människa, kommer man ingen nära…