Föreställ dig två personer i ett förhållande: en HSP (högkänslig personlighet) och en som undviker att komma ”för” nära, där karriär och fritidsintressen är mer centralt än förhållandet och partnern. Den högkänslige har ett behov av att få prata om djupare processer, är enormt inkännande av energier och stämningar i sociala sammanhang, och ser detaljer som många andra missar. Den undvikande personen känner rastlöshet och irritation när partnern vill diskutera känslor, livsfrågor och temperaturen på förhållandet.
Mannen eller kvinnan berättar för partnern hur det känns när hon/han drar sig undan, men möts av tystnad, tillrättavisning eller ”goda” råd på hur han/hon kan bli mer ”självständig.” En som känner av det mesta och en annan som vill navigera bort från allt vad sårbarhet heter. Två helt olika världar som kolliderar!
Som HSP tar skuldkänslor form över att inte vara ”normal”: ”jag är för känslig! Jag tänker alldeles för mycket!” Den undvikande partnern distanserar sig ytterligare när allt ”blir så himla krångligt.” En destruktiv ”dans” tar form.
Jag vet att det är enormt befriande för många människor att få en förklaring och beskrivning av sina personlighetsdrag: ”jag är normal och det finns andra som är likt mig.” Jag märker detta tydligt under mina webinar; hur självtvivel ersätts av igenkänning och lättnad.
En kvinna berättar för mig att hon i hela sitt liv fått höra hur skör hon är. Hur lärare och en skolkurator i all välmening tittade på henne med blickar som kommunicerade: ”vi ska hjälpa dig ur det här.” Som om hennes känslighet var någonting som behövde botas. HSP fanns inte som begrepp och förvirringen var stor kring vilken ”diagnos” hon hade. Men en dag läste hon om det som kändes klockrent för henne: högkänslig personlighet! ”Det var som att komma hem i sig själv” berättar hon och fortsätter: ”Jag var inte ensam! Det fanns likasinnade!”
När vi börjar förstå oss själva ges vi större frihet att kunna välja en partner som plockar fram det allra bästa inom oss.
Michael Larsen – relationscoach
Jag är typisk HSP, 38 år, och mitt bästa tips är att vara särbo. Hela världen kan inte anpassa sig efter mig, men om jag har ett eget krypin (34 kvm) där mina regler gäller, så vet jag att det alltid finns en mjuk och trygg plats att landa i. Det är också lättare att lämna en relation om partnern visar sig vara en okänslig rövhatt. Låt det kosta pengar, det handlar om din hälsa! ☺️
Intressant att du lyfte fram kombinationen hög känslig och undvikande partner…
Hoppas detta vebinar återkommer vid ett annat tillfälle!
Behöver inte föreställa mig för jag levde i det förhållandet, jag som HSP och exet som distansierad. Genom alla år, även barndomen, har jag fått höra hur svag och känslig jag är. Jag blev till slut den personen tills jag bröt mig loss, vidareutbildade mig och skiljde mig. Jag mår bra som singel men efter 6 år som detta önskar man gärna träffa någon, Men rädslan finns där, vågar jag ens försöka igen? Vad för typ av man ska jag ens söka efter? Det slutar därför med att jag stänger av för att rädda mig själv. Hur kommer man vidare?
Oj, vilken aha upplevelse av mitt avslutade äktenskap
Genomgår just nu en separation och ovanstående beskriver oss på pricken. Jag har efter flera år gett upp att försöka nå fram känslomässigt men har mycket p g a detta (tror jag) fått ångestattacker och depression. Just att mötas av suck och sura miner när man vill prata är så nedbrytande.
Det är nog en förklaring på varför många av mina relationsförsök slutat illa. Jag är definitivt den där tänkande, kännande och djupa personen som alltför ofta dragits till mer undvikande. Och det som hänt då, att jag blivit bortstött och känt mig övergiven och ”konstig”, har nog skapat en negativ självbild hos mig. Jag är så van på något vis att känna mig så jobbig som behöver komma nära och djupt under ytan för att det ska kännas meningsfullt med nära relationer. Har väl med anknytningsmönster också att göra. Men ja, undvikande personer ska jag nog försöka undvika om jag vill må bra. 😀
Du är så duktig på att sätta ord på livet,relationer,sammanhang!
Att inse att du lever med en människa som inte har förmåga att ändra sitt förhållningssätt till livet,relationen mm.
När varken vilja eller förmåga finns och då man inte gör varandra till ens bästa jag.
Då är det dags att gå vidare.
Att börja se mönster och att medvetandegöra sig själv.
Befrielse men lite som en förlossning också,ont men vet att det kommer nåt fint efter smärtan!