Föreställ dig två personer i ett förhållande: en HSP (högkänslig personlighet) och en som undviker att komma ”för” nära, där karriär och fritidsintressen är mer centralt än förhållandet och partnern. Den högkänslige har ett behov av att få prata om djupare processer, är enormt inkännande av energier och stämningar i sociala sammanhang, och ser detaljer som många andra missar. Den undvikande personen känner rastlöshet och irritation när partnern vill diskutera känslor, livsfrågor och temperaturen på förhållandet.
Mannen eller kvinnan berättar för partnern hur det känns när hon/han drar sig undan, men möts av tystnad, tillrättavisning eller ”goda” råd på hur han/hon kan bli mer ”självständig.” En som känner av det mesta och en annan som vill navigera bort från allt vad sårbarhet heter. Två helt olika världar som kolliderar!
Som HSP tar skuldkänslor form över att inte vara ”normal”: ”jag är för känslig! Jag tänker alldeles för mycket!” Den undvikande partnern distanserar sig ytterligare när allt ”blir så himla krångligt.” En destruktiv ”dans” tar form.
Jag vet att det är enormt befriande för många människor att få en förklaring och beskrivning av sina personlighetsdrag: ”jag är normal och det finns andra som är likt mig.” Jag märker detta tydligt under mina webinar; hur självtvivel ersätts av igenkänning och lättnad.
En kvinna berättar för mig att hon i hela sitt liv fått höra hur skör hon är. Hur lärare och en skolkurator i all välmening tittade på henne med blickar som kommunicerade: ”vi ska hjälpa dig ur det här.” Som om hennes känslighet var någonting som behövde botas. HSP fanns inte som begrepp och förvirringen var stor kring vilken ”diagnos” hon hade. Men en dag läste hon om det som kändes klockrent för henne: högkänslig personlighet! ”Det var som att komma hem i sig själv” berättar hon och fortsätter: ”Jag var inte ensam! Det fanns likasinnade!”
När vi börjar förstå oss själva ges vi större frihet att kunna välja en partner som plockar fram det allra bästa inom oss.
Michael Larsen – relationscoach
Precis. Det är där det landar. Att jag har förstått mig själv och numera väljer sällskap utifrån att jag i deras närhet blir mitt bästa jag.
Sedan är det inte säkert att det räcker för en relation. Jag inser att det faktum att jag förstår mig själv och ofta min omvärld inte är så lätt att hantera för en man som inte kommit till detsamma. Så – vi måste båda känna oss som vårt bästa jag.
Och tills han dyker upp så fyller jag livet med all kärlek jag kan finna.
Vi är alla olika, vill bara flika in det… Jag är högsensitiv, men inte per automatik den som vill prata om känslor osv… Min utmaning är behovet av att ha en stor distans, samtidigt som jag har en stark tillgång till djupa samtalsämnen och mitt känsloliv. Alla med en högsensitiv förmåga är inte heller ”sköra” eller måste avgränsa sina intryck för att hålla… Det är en stark tillgång och vi hanterar situationer olika, inte pga av sensitiviteten, utan för att vi är unika individer… <3
Tack för igenkänningsfaktor! Jag har också fått höra ofta att jag är för känsligv etc… så härligt att känna sig hemma i sej själv, och förstå sina behov så att en fin relation kan uppstå. Tack för en underbar blogg!
Jag har köpt tillgång till kvällens webinar och det ska verkligen bli intressant att lyssna på.
Dock undrar jag hur jag får tillgång till föreläsningen? Har bokat, betalt och fått bokningsnummer men jag hittar ingen länkinformation eller hur jag får tillgång till det klockan 21.00.
Någon som vet?
Michael, är inte detta vad du kallar narcissistiska drag? ”En HSP (högkänslig personlighet). Den högkänslige har ett behov av att få prata om djupare processer, är enormt inkännande av energier och stämningar i sociala sammanhang, och ser detaljer som många andra missar”. Tänker på ditt inlägg om N-personen.
Jag ska inte alls utge mig för att veta Johan men jag tror inte att HSP och narcissism är besläktat.
Michael eller Eva eller en annan duktig terapeut kan säkert ge en mycket bättre bild av detta men min tanke går så här:
En HSP person kan lyssna in och höra spydiga undertoner, se på kroppsspråk om någon subtilt tar avstånd, fryser ut någon eller liknande. Man ser vem som inte får vara med i gruppen, förstår om någon håller på och flirtar en trots att de har fru och familj, ser om ett barn försöker få kontakt med sin mamma eller pappa som håller på med sin mobil istället osv. och man drar sig därför ofta undan från stora sällskap därför att intrycken blir så många och man bearbetar dom långt efter att situationen är över och man funderar över om man borde sagt ifrån, skulle man ingripit, har man övertolkat situationen, man kan tvivla på om man såg och kände rätt sak eller om man kanske saknar information för att se helheten korrekt.
En narcissist kan se samma saker möjligtvis men de funderar nog inte på hur det känns för barnet vars förälder ignorerar dem för att sitta med mobilen istället. De kan inte sätta sig in i hur lidande kan se ut från någon annans perspektiv så därför kan de inte agera utifrån den personens behov heller utan när de tröstar eller visar omtanke så är det utifrån hur de skulle vilja bli tröstade eller möjligtvis så som de tror är ett korrekt beteende som andra kommer uppfattat som att de gjort bra. De frågar inte om sitt barns eller partners behov utan utgår ifrån att de vet vad barnet eller partnern har behov av.
Du får ta detta för vad det är, mina funderingar och inga expertuttalanden alls. Jag kan ha missuppfattat.