Ett förhållande som enbart grundas på en praktisk/ekonomisk överenskommelse gällande boende, ekonomi, föräldraskap… kanske någon som neutraliserar ensamhet? Aktiebolaget du och jag. Och/eller en relation som likt ett show room där någonting snyggt visas upp för att kommunicera:
”Se hur lyckad jag är!”
En egorelation har som poäng att upprätthålla omgivningens bild, liksom den egna; av framgång på kärleksområdet. Kanske hypnotiserar det fantastiska sexet till att tro att det bygger på kärlek när det enbart handlar om passion och attraktion. Eller så saknas den fysiska närheten, och materiell trygghet blir den enda stjärnan på himmeln. Liksom känslomässiga luckor i oss själva som vi vill täppa igen genom en annan person.
Det som oftast händer med tiden i bolagsrelationer, är att en av parterna börjar längta efter någonting mer och önskar en fördjupad kontakt.
Cirka 70 % av alla avslutade relationer sker på kvinnans initiativ, så det är inte svårt att föreställa sig vem det är som vill ha utveckling. Om han/hon inte vill se och avvisar partnern med:
”Komplicerad, ålderskris, aldrig nöjd, jag som gör allt….” blir det oerhört svårt att kunna fortsätta som par.
Personen som vill ha en radikal förändring eller som bestämt sig för att gå, har nästan alltid kämpat med sina känslor av ensamhet i tvåsamheten under flera år.
Insikten om att livet och tiden i den här formen, inte varar för evigt gör det ohållbart att ha en egorelation.
I ett samhörighetsförhållande ingår en djup emotionell kontakt, stunder av förundran, man har nära till skratt, det finns vänskap, en kärlek som är omöjlig att någonsin byta tillbaka till en egorelation…När man har upplevt skillnaden kan man aldrig backa.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Haha…det är redan högst omöjligt för mig att vara i praktiska och förnuftiga relationer…:-D Jag vill hellre känna mig fri tills de rätta känslorna och den rätta människan kommer i min väg. Vet ju att det inte finns nån annan väg för mig, även om jag ibland tycker att känslan av att inte få dela är tung. Så tack för att jag får dela med er…det är så skönt…❤️
Hej
Jag var egentligen på väg att länka en fråga till det föregående inlägget om hur man gör får att sörja och komma vidare. Men jag ställer den här istället trots att den inte har någon koppling till dagens inlägg.
Min fråga till dig Michael och till er andra är: Hur ser ni på vikten/behovet av att en tid efter separationen, då man har fått en del distans, tala med sitt ex om en del av det som utspelade sig emellan en själv och exet?
Jag har själv det behovet, vilket mitt ex inte har. I oktober är det 2 år sedan vi separerade och det var jag som tog initiativet till att bryta eftersom jag inte mådde bra i relationen. Han protesterade inte.
Trots att det rörde sig om en distansrelation som endast sträckte sig över två år hade den en stor inverkan på mitt liv och min självkänsla. Vi är bägge kring 60.
Jag har aldrig velat återuppta vår kärleksrelation, däremot har både han och jag uttryckt att vi vill vara vänner. Dock har han hela tiden varit ointresserad av att på allvar tala om vad det var som hände med oss och vad vi aktiverade hos varandra under den tid relationen pågick. Han säger att det inte tjänar någonting till att älta eller rota i det gamla utan att man enbart behöver öva sig i att acceptera det som hänt, leva i nuet och blicka framåt. Ungefär så.
Han ser det i princip som ett personligt problem och allvarligt tillkortakommande hos mig; denna vilja och detta behov av att tala om och ta upp en del av det som utspelade sig emellan oss.
Själv lever jag med föreställningen att ett eller sannolikt ett par, tre utredande samtal skulle var till stor hjälp för mig att kunna släppa och komma vidare. Detta eftersom det finns så mycket som jag helt enkelt inte begriper, inte förstår, inte får ihop av vad han sa och hur han agerade. Jag vill dels fråga honom om en del saker, ställa öppna frågor. Inte anklagande eller retoriska, nej verkligen öppna och undrande frågor. Jag vill inte behöva tro eller spekulera, jag vill veta vad som egentligen hände och vad han egentligen tänkte istället för att vara utlämnad till spekulationer och antaganden.
Jag vill även så här efteråt, när jag har fått distans, förklara en del av mitt egna beteende för honom.
Min förhoppning med dessa utredande och klargörande samtal är dels att det ska bli lättare för mig att på riktigt kunna lämna och släppa när jag VET vad det är jag har att lämna och släppa. Dels att få klart för mig om jag utifrån det som kommer fram och visar sig kan ta ställning till om jag vill vara hans vän eller inte.
Men som sagt var, han är fullständigt ointresserad av att ha något samtal.
Och samma råd ser jag i princip överallt: ”Sörj, acceptera, släpp och gå vidare”. ”Bygg upp din egen självkänsla.” ”Möt dig själv, bli vän med dig själv.”
Ingenstans kan jag läsa mig till eller höra någon som menar att det skulle kunna vara bra och eftersträvansvärt att söka få till stånd några lugna och konstruktiva samtal med sitt ex.
Vad tycker ni? Hur funderar ni?
Jag fungerar precis som dig Lisa Lingon…och har fått samma avvisande som dig. Tror det handlar om rädslor hos männen ifråga…det kanske är för jobbigt att möta både de egna och dina/våra känslor och frågor. Jobbigt att behöva rannsaka sig själv…eller så ser de bara inte syftet med det. Men jag är precis som du. Vill förstå för att kunna försonas och gå vidare…lära mig av det som hänt.
Jag håller med Petra35. Jag tror det för männens (eller kanske nån kvinnas) rädsla för att vara tvungen till att möta sina egna känslor – och det ÄR tungt.
Jag tror att vi som gärna reder ut saker bara måste försöka förstå och acceptera att vi inte kan få svar på alla frågor…och egentligen behöver vi det inte heller. Situationen är som den är ändå.
Jag har velat få svar på flera frågor då det tog slut med mitt ex, men jag fick inte. Han kunde inte/ville inte….och jag fick acceptera det och att vi är olika. Idag har jag implementerat den tanken ganska bra i mitt liv tror jag – tanken att vi inte behöver få svar på allt.
Tack Petra, jag tar till mig och begrundar.
Familjebolaget AB rullar på bra nu…utåt sett. Efter förra sommarens breakdown och husförsäljning bestämde jag mig inför denna sommar (som ju ofta är den kritiska punkten då allt det som skaver och gnor tenderar att belysas i starkt solljus..) att barnen och även jag och barnens pappa ska ha en fin och minnesvärd sommar, och jag ska göra allt vad som står i min makt för att folk ska må bra i bolaget..Jag lyckas rätt bra om jag får säga det själv..och kortsiktigt känns det lugnt och skönt…
Självbedrägeriet som bubblar under ytan går inte att hålla i styr i längden..det vet jag så säkert.
Tack Michael för att du håller mig medveten, drar ut mig och mitt handlande i ljuset m h a dina texter, så jag inte kan fortsätta blunda.
Ha en solig dag!
/Em
Lisa Lingon, jag tänker att om man har kunnat kommunicera bra eller i alla fall kunnat mötas i samtal, lyssna på varandra, försöka förstå den andre osv när relationen pågick så kan det säkert vara jättebra att prata ut efteråt för jag tror att det underlättar att komma vidare och förstå. Sen är det svårt och tungt att att möta sina och den andras känslor, besvikelser, brustna drömmar mm… Kanske därför många inte vill eller orkar. Men det blir säkert ett bättre avslut om man kan göra det. Själv har jag fått inse att jag inte får några svar eller förklaringar på g av att personen jag levde med har starka narcissistiska drag med allt vad det innebär så jag har accepterat och tänker på vad Michael skrev i ett inlägg ungefär att vissa personer bara gör så och det går inte att förstå eller reda ut. Och visst är det jobbigt att inte veta om något överhuvudtaget varit äkta i den relationen men jag har bestämt mig för att släppa hoppet om att få några svar från honom och det börjar kännas helt ok faktiskt och i och med det själ han mindre tid av mina tankar och därmed mindre energi från mig.
Tack för dina tankar Solrosen, jag vill gärna svara lite längre till både dig, Anna K. och Petra.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter Lisa Lingon.
Min erfarenhet är att det är väldigt viktigt att man efter en separation kan prata igenom vad som hände och hur man var och en kanske ser olika på saker och ting. Detta gör att båda parter kan gå vidare, starka, på var sitt håll. Svenska kyrkan ska tydligen anordna avskedscermonier till de som vill skiljas. Nu talar ju du om att ni endast varit i hop i två år, men kyrkan ska tydligen anordna olika stationer man ska diskutera kring, tillsammans. Stationer som ska påminna om förälskelsetiden´, när barnen kom till världen, kanske när man byggde hus/satt bo, när barnen blev tonåringar etc. Vitsen är just att stärka parterna att gå starka vidare i livet utan en massa ouppklarade frågor, om vad som hände, varför blev det som det blev.
Att ni bara varit ihop i två år spelar nog ingen roll, en natt eller en helg kan skapa starka känslor hos människor.
Min egna erfarenhet är att både jag och min man har i omgångar ca 4 år efter vår separation haft behov av att ställa frågor om saker och ting Precis som du säger, undran över varför han tyckte som han tycket och behovet av att fråga om det hade blivit annorlunda om jag agerat på annat sätt. Eller förklara varför man är som man är så att han kan förstå. Det är mest jag som har haft behov av att ställa frågor, då ha försvann ur mitt liv två veckor efter beskedet, vi hade varit ihop i 27 år, han hade en ny. Och han hade varit kär i henne i ett år och hade kunnat, tyst för sig själv. börjat ta avsked (börja förbereda sig) från allt det vi byggt upp och mig. Så han låg minst ett år före mig i allt. Men trots detta så var han inte förberedd på hur djupt han skulle falla. Han ångrade sig och gjorde slut, men jag ville att han skulle leva själv för att ta reda på vad han ville med sitt liv, med sig själv etc. Han gick tillbaka med orden -jag klarar inte att leva själv!
Jag sade hela tiden till honom, att vi behöver ibland prata, inte för att skälla på varandra, inte för att vi skulle bli ihop igen, utan för att vi skulle bli starka var och en på sitt håll. Det han ofta återkom till, som han ville prata om var alla minnena, han hade väldigt svårt för att inte ha mig att prata om alla minnena med barnen, allt vi byggt upp, allt vi uthärdat vad gäller externa omständigheter. Bara för några veckor sedan sade han det igen, att det är nog en sorg han får lära sig att leva med i resten av sitt liv.
Jag hade stora behov av att få prata med honom för att få ut min sorg, jag fick svar, oftast de jag själv hade anat innan, men att få höra att han exempelvis alltid hade haft en längtan efter andra kvinnor, gjorde att jag kunde förstå vissa handlingar från honom mot mig i vårt förhållande. Förutom de allra första samtalen i chockfasen i krisen så har samtalen varit lugna. Men i chockfasen var jag inte trevlig att lyssna på och jag har fått chansen att be om ursäkt till honom iom att vi kunnat prata, vilket han aldrig har känt varit belastande för honom.
Men hade vi aldrig haft barn ihop. så har jag en känsla av att jag bara hade klippt allt med honom aldrig någonsin velat tala med honom igen. Vilket jag inte tror att hade varit bra för mig.
Jag skulle väldigt gärna vilja rekommendera er som vill lämna ett långvarigt förhållande, att ta er tid att ringa varandra då och då för att höra om den andre har några frågor, något som behöver komma ut för att lätta på sorgearbetet. Trots att det var han som hade en ny kvinna, och flyttade in till henne direkt, så berättade han ett år efter separationen att han aldrig tidigare i sitt liv mått så dåligt som han gjorde det första halvåret. Jag i min enfald trodde att det berodde på saker jag sagt till honom i chockfasen, då bitterheten skulle skrikas ut, men han svarade -nej för fasiken det handlar om mig själv och inte dig. Jag trodde jag var förberedd men det var jag inte. Först nu, fyra år efter börjar han ta sig.
Så, det är väldigt viktigt att respektera att man vill varandra väl även i efterhand, det tycker jag tyder på mognad i våda parterna eller säg inre trygghet. Men i ditt fall kanske det handlar om att du mött en man som inte vill möta sin inre person och därför avslår han dig, eller så är han falsk och ljuger. Eller så har han rätt, du kanske har fått dina svar, det kanske finns en risk att du ältar något. Rannsaka dig och är det inte du så kanske du får acceptera att han inte var en trygg och fin man för dig, för en sådan hade naturligtvis velat dig allt väl
Lycka till
Tack för kloka, erfarna och genomtänkta tankar Anna K.
Jag har också haft ett stort behov av att tala ut med min exman. Jag blev lämnad i höstas efter 27 år och en djup livskris i samband med en Ivf-behandling. Min exman orkade inte med att stötta mig i min sorg. Han behandlade och behandlar mig fortfarande som en syndabock, vars beteende förstörde hans förhållande. Idag har han stängt dörren för nästan all kommunikation, bildligt och bokstavligt. Vi hade inte bra kommunikation i vår relation tidigare. Han kunde fräsa sig till sin vilja (”Om du vill si och så, gör jag slut.”) när jag tog upp något önskemål till diskussion. Tyvärr hade jag inte då tillräckligt stark egen vilja och självbevarelsedrift att säga ifrån. Nu efteråt har jag försökt med alla medel och kanaler att visa att jag vill ha en dialog, för att vi ska bli mer sams, inte minst för våra barns skull. Men jag inser att det får vänta. Kanske kan vi ta upp ett samtal med hjälp av en tredje part lite längre fram. Han har helt enkelt inte den känslomässiga mognaden som krävs. Att döma av hans familjemönster bryter man hellre med närstående och sopar under mattan än reder ut konflikter.
På den här resan har jag fått lära mig, att inte låta önskan om konsensus med en annan person avgöra mina beslut för framtiden. Jag har lagt alldeles för mycket energi på att försöka omvända någon annan, istället för att agera själv.
Lägg inte nyckeln till din egen lycka i någon annans ficka!
På pricken likt min situation. Jag vill ha en bra och sund kommunikation, medans exet gömmer huvudet i sanden och hoppas på att ingen ska se honom.
Det är också viktigt att komma ihåg att detta är ett mönster för dysfunktion. Den ständiga längtan efter att förstå och bli förstådd av den andre som håller sig på avstånd. Ibland är det bästa vi kan göra för oss själva att acceptera, släppa och gå vidare. Bättre att samtala med en terapeut än att lägga mer tid på en människa där många stunder och samtal redan gått förlorade.
Nog så.
Lisa Lingon, som svar på din inledande fråga: Att uttrycka en önskan att nå fram till en annan människa, att vilja bli förstådd och förstå, och reda ut de fnurror som går att reda ut, det tycker jag är ett funktionellt beteende i relationer! Ett tecken på önskan om känslomässig fördjupning, precis som Michael beskriver ovan. Och i en avslutad relation, att vilja förstå varandra och samtala för att kunna skiljas som så goda vänner det går, det tycker jag också är ett tecken på känslomässig mognad.
Anna K, så fint med er inställning att stötta och tala med varandra efter separationen!
Tyvärr har inte alla partners och expartners kommit till samma nivå i den där känslomässiga utvecklingstrappan. 😉 Det blir dysfunktionellt till slut att försöka få till de där samtalen, när man stångat sig blodig mot en stängd dörr för att man vägrat ge upp, och har svårt för att gå vidare. Såg på Youtube-inslag igår med TV4:s Malou om 9-barnsmamman, vars man packade väskan, reste sig upp och gick, när hans otrohet blev upptäckt. Utan ett ord då eller senare. Bara att acceptera för henne…
Om jag rannsakar mig själv, handlar mina egna försök till försoning om ett djupt behov att försöka ställa till rätta det som går, att bli vänner, och en önskan att undvika konflikter i framtiden. Men att faktiskt också känna mig lite mindre missförstådd av mitt ex, samt innerst inne min brist på självkänsla. Jag har svårt att acceptera detta ”misslyckande”, att trösta och uppmuntra mig själv: ”Du har gjort vad du kunde, han vill helt enkelt inte, och du vill ändå inte ha en så känslomässigt avstängd man. Dags att vända blad i livet!”
Lycka till alla bladvändare! ☀️
Celeste, det är ett underbart mål du har, att du vill att ni ska bli vänner på en sådan nivå att ni inte får framtida konflikter. När man varit tillsammans så länge med en person som 27 år, så är det på något sätt respektfull, dels mot sig själv, mot sin parterner och den tvåsamhet man hade, och framför allt mot eventuella barn, att se till att man kan föra en bra dialog efter förhållandet.
Hur blir det om personligheterna i egoförhållandet kombineras med att den ena också lever med dysfunktionen av känslan av att alltid var otillräcklig?
Jag undrar hur illa det kan gå när den ena partnern, kanske innan förhållandet påbörjades, bar med sig en känsla av otillräcklighet. Vilket kan göra att personen är känslig för att tåla kritik, rädd för att inte duga och inte kan ta till sig beröm. En arbetsmyra som inte kan säga nej. Hur påverkar det förhållandet för den andre partnern?
Om otillräcklighet… Jag är en av dem vars självkänsla varit beroende av prestation. Om jag är duktig och åstadkommer något ökar mitt mänskovärde. Lagom har liksom inte dugt… Då har jag ibland haft svårt att sätta gränser. Jobb, studier och andra aktiviteter har fått stjäla för mycket tid och energi, som jag istället borde lagt på nära och kära. Annars tror jag det finns många manliga arbetsmyror, som är beroende av att lyckas i karriären, och därmed låter relationen komma i andra hand.
Om att inte tåla kritik… Om man känner sig otillräcklig, så tolkas väl lätt kritik och konflikter som personangrepp. Jag håller som bäst på att lära mig själv, mina barn och förhoppningsvis andra i min omgivning att man kan tycka olika, uttrycka det, vara osams, gräla och kanske säga dumma saker i affekt (med en ursäkt efteråt) och ändå fortsätta tycka om/älska människan mittemot! Att jag gillar rött och du blått betyder inte att jag ÄR rätt och du ÄR fel och att vi inte tycker om varandra. Tyvärr är jag uppvuxen med att någon ÄR fel i en konflikt, och denna någon kunde också bli undanhållen kärlek som straff, vilket är fatalt när man är barn. Med den historiken blir alla konflikter väldigt farliga, och man strider i varje diskussion nästan för sitt liv…