Juli månad har inte bjudit på många soltimmar, politiker som för sig ängsligt och tvekande, en extrovert narcissist som president, människor som förintar andra i religionens namn, mobbing och hånande kommentarer i bloggar.
Jag står på en regnig strand i Normandie i ett par genomsura sneakers och blickar ut över havet. För drygt 73 år sedan sprang tusentals unga män mot sin död på den här platsen. Vilka drömmar bar de med sig? Vad stod det i kärleksbreven som de strax innan landstigningen skickade?
Jag påverkas av att se den äldre mannen gå mot monumentet och sänka huvudet. Hade du och jag över huvud taget existerat om det inte var för de här männen som då var knappt fyllda tjugo?
Jag läser krönikor och kommentarer på Facebook där människor vädrar sina åsikter. Alltför ofta är det hänsynslösa och direkt kränkande ord som läggs ut. Andra hejar på: ”modigt!” Modigt att sitta med en smartphone eller bakom en skärm och tycka till?
Jag fikade med min goda vän Henrik och han berättade: ”Jag tänker inte hålla på med allt detta tyckande längre. Det tar alldeles för mycket energi! Jag kan utveckla och förändra mig själv, men inte tjafset där ute.”
Min fantastiska vän Spirit (en Belgian malinois) vilar sitt huvud på mitt knä, samtidigt som jag dricker det enastående goda kaffet. Tänker på mina älskade vackra döttrar och hur underbara de är i sina personer. Mina föräldrar som lever och är lyckliga efter nästan 50 år tillsammans. Glädjen, inspirationen och känslan av mening som mitt arbete ger mig.
Jag tar inte min kroppsliga hälsa eller människorna som är mig nära för givet. Tar inte inspirationen i att kunna skriva som någonting självklart. Jag har haft mina mörka perioder av dåligt mående där Atarax i innerfickan var en ”kär vän.” Dessa emotionellt tunga årstider hoppas jag har gjort mig ödmjuk inför mina medmänniskors livsvägar.
Jag ser inte tacksamheten som någonting glättigt, där positivt tänkande är en tunn social fernissa, utan en inställning av att se de små stunderna av lycka; diamanterna i vardagen som sprider leende i bröstkorgen.
Nu ska jag förbereda mig inför kvällens webinar. Jag önskar dig en skön söndag!
När våra känslomässiga sår förslavar oss – webinar den 2 augusti kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Dina tankar och känslor är kloka.
Visst ska vi känna tacksamhet och din syn på begreppet är fin.
Tacksamhet är ågot vi ska reflektera över oftare.
Har arbetat inom äldreomsorgen och kommit nära många äldres livshistorier alltifrån massan av människorna som med sitt vardagsliv byggt Sverige till de som varit äventyrligare genom att kanske varit missionärer i Kongo under 1940-talet.
Samt de som plågas av ohälsa av någon form eller flera. Både social, fysisk, psykisk och existentiell hälsa.
För mig är det viktigt att känna tacksamhet samt att utföra goda handlingar för andra människor.
Jag håller med din vän Henrik.
Är själv idag tacksam över att mina barn med sina respektive sover gott i mitt hus och snart ska vi äta en god frukost ihop.
Du är en stark person Michael som själv gått igenom svårigheter och som hjälper andra, ex mig, att klara av svåra livsförändringar
De insatser ungdomarna gjorde i Normandie eller ex Raoul Wallenbergs räddningsaktioner är exempel på häpnandsväckande medmänsklighet.
Tack för ett vackert inlägg
Av en ren tillfällighet sprang jag över en artikel idag som handlade om vad vi önskar att vi gjort annorlunda i livet på vår dödsbädd. Några av punkterna etsade sig fast hårdare än andra;
”Jag önskar att jag levt ett liv sant mot mig själv-inte ett som andra förväntade sig”
”Jag önskar att jag inte jobbat så hårt”
”Jag önskar att jag vågat utrycka mina känslor mer”.
Min pappa dog olycklig med enorm ångest och hela hans liv var ett enda stort misslyckande. Från hans horisont. Ett skitliv som han uttryckte det. Flykten, tårarna, hopplösheten…….Vad är vitsen? Att trycka ned huvudet i sanden och överleva dagarna? Eller finns det något annat? Något ljusare, skönare, lättare, gladare, energifullare…..
Så innerligt tacksam att insikter landat hos mig som gjort att rodret lagts om till kontrakurs. Livet handlar inte om karriär, pengar, prylar, status, fortare, mera, snabbare, större…..Betyder inte ett skit när vi tar sista andetaget. Så tacksam för dem avtryck som jag får göra idag djupt hos mina barn, syrror, vänner. Tiden som ägnas till sånt som verkligen betyder något, för mig. Och för dem som står en närmast. Rädslor som pulveriseras och att kunna hantera motgångar med ett leende. Insikten som tatuerat sig i själen; att lycka är ett val. Valet är mitt.
Fint inlägg. Tror tacksamhet är en väldigt viktig nyckel i många frågor. Men samtidigt ack så svår att komma ihåg. Det är så lätt att fastna i det som inte är bra, i det jag inte har. Och även om jag rationellt förstår att det är en återvändsgränd (eller en drivkraft) så är det så svårt ta sig ur spiralen.
Jag tror det sista du skriver är en nyckel. Att hitta de små stunderna av lycka. De som vi inte upptäcker när vi springer på mellan aktiviteter och måsten. De som inte kräver andra människor för att ske.
Önskar bara att jag ska komma ihåg detta i de mörka stunderna. Som nu. Tröstar mig med att jag lärt mig förstå att smärtan ändå brukar lätta.
Pappa Till… om du tycker att det tar för lång tid för smärtan att lägga sig så gå till en terapeut. Man kan genom samtal få så många värmande och kloka råd…se bara vilken fin medmänniska Michael är som terapeut.
Lovar dig att smärtan lättar..
Varma kramar till dig
Anna K:
Tack, i synnerhet för kramarna. De gör skillnad.
Jag gick till terapeut under en tid och tycker det var värdefullt. Men kände sedan att det sög för mycket energi, blev splittrad. Så jag tog en paus på obestämd tid.
Har lärt mig att förstå smärtan och vet att den brukar vara överlägset värst på kvällen när min som lämnat och morgonen efter.
Idag ska jag lämna det hus jag varit med och byggt, den älskade trädgården jag själv skapat och miljön jag drömt om som barn. Det känns. Jag och mannen fungerar inte ihop och har haft många år där värme och kärlek ersatts av ilska och motvilja från hans sida. Jag har verkligen kämpat och stått ut med alla hans vändor i en evig självcentrerad berg- och dalbana.
I min sorg över förlusten av vår familjedelning och huset/trädgården känner jag ett lugn och en tacksamhet! Jag är så glad och tacksam över att jag fått leva på denna plats en del av mitt liv! Tacksam över möjligheten att ha skapat en grönskande trädgård från stenig hård mark. Naturen har varit min tröst och gett mig så mycket lugn och trygghet. Den har tagit emot mina tårar och min förtvivlan så många gånger och fått mig att läka. Nu byter jag landet mot stan och energidränage mot tacksamhet över alla de runt omkring mig som vill mig väl. En ny del av mitt liv börjar nu – det kommer att bli bra.
Essie:
Tråkigt att höra att det inte funkar och samtidigt glädjande att du kan känna tacksamhet över det som varit.
Eftersom det är så mkt igenkänning för mig att läsa det du skriver måste jag dock få kommentera. Du skriver att han blivit ilsken och motvillig. Att du stått ut med hans vändor och självcentrering.
Vad hade du kunnat göra annorlunda i det som varit och vad kan du förändra i framtida relationer?
Inte min mening att provocera och jag hoppas du inte tar det så. Jag vet hur lätt det är att skjuta skulden till någon annan.
Så rätt du har Michael, hur otroligt viktiga de där små, små ögonblicken av helhet är. Jag bor precis nära en strand, häromkvällen gick jag och mitt barn ner dit. Och när skogsstigen öppnade sig för stranden var det fullkomligt fantastiskt. En rosa himmel. En lugn sjö. Mitt där kändes allt bara helt och rätt.
De där guldkornen är viktiga att bära med sig när det vänder igen. För det är makalöst hur det hela tiden åter vänder neråt. Numera försöker jag dock tänka att ”just nu pågår det byggande därinne, och det byggandet kräver kraft, vilket gör att jag rör mig neråt, känner mig ensam, övergiven, tom, att jag oroar mig för framtiden, målar upp katastrofscenarier”.
Som många av er vittnar om så vet jag numera också att smärtan lättar. Att jag hittar vägar. Jag tar hjälp av kloka människor runt mig. Luftar mina tankar. Får perspektiv på dem. Inser att läget inte är så låst som det verkar. Men det är tufft. F-n vad det är tufft. Och mitt just i detta kan jag till och med önska att jag aldrig hade fått den här kunskapen om självreflektion. Även om den egentligen är min vän.
Håller med dig Marianne. Det är en ganska tung erfarenhet all denna självreflektion. Jag vet att den är sann och bra men kan avundas dem som lever ytligare, där allt bara verkar flyta på.
Men övar mig också i tacksamhet och i konsten att se. Ser allt mer att det finns många som kämpat, ser inte längre bara de ”lyckade” att jämföra mig med.
Håller HELT MED. ❤️
Att vara en sån människa som känner djupt och starkt (är högkänslig), är empatisk i överkant (tar in andras känslor väldigt lätt) , är otrygg-ambivalent i sin anknytning…det känns som allt hänger ihop och den här personligheten kräver sin man/kvinna för att lära sig leva det här livet någorlunda balanserat. Det tar nog många år för de flesta. Jag får för mig att vi är många likasinnade som finns här. Som upplevt mycket smärtsamt OCH mycket vackert. För det e nog ändå så att vi ”kännare” har förmåga att känna allt lite mer intensivt. Även det som bär på en guldkant. Jag uppskattar Er alla oerhört mycket. Tack för allt ni delar. Jag blir mindre ensam inombords när jag vet att det finns så många som går igenom väldigt utmanande situationer och relationer.