Det finns ”sanningar” som många av oss fått lära tidigt i livet, och som vi senare närt genom böcker, lyssna till de som ytterligare förstärker åsikten och idén om att alla människor i grunden är goda och vill andra väl. Vi har lärt oss att värna om neutralitet, humanism och tolerans. Det är en fantastiskt fin filosofi och något som vi måste sträva mot. Men det finns flera men…!
Men neutral och förstående inför vad?
Någon skrev att vi svenskar är ”fredsskadade”. Få av oss har konfronterats med ondska och sett resultatet av mörkersidorna i människan, vilket gör oss ytterst sårbara.
Fåraherden som inte känner vargens natur, kan han skydda lammen?
Min f.d. fru och döttrars mamma som ursprungligen är från Iran, har helt andra erfarenheter med sig i bagaget. Hon såg resultatet av religiös fanatism och hur det som för många svenskar är otänkbart, faktiskt är en del av verkligheten. Det går inte att förstå om man inte har sett fanatikerns gärningar. Och det är oändligt mycket fulare än du kan föreställa!
Även på ett psykologiskt plan är det livsavgörande att kunna se med öppna ögon, lägga den romantiserade bilden åt sidan och ta avsked av det naiva. Som kultur och individer kommer vi annars att gå ner oss i medberoendets träsk. Vi förhandlar bort de egna värderingarna av ängslan för att trampa någon på tårna. Konfliktskygghet leder till självutplåning!
I våra nära relationer vill vi varken ha härskare eller kroniska ja-sägare. Hur ska vi kunna lita på personen som är alldeles för flexibel? Kan vi lita på kvinnan eller mannen som inte någorlunda känner sig själv och som inte sätter gränser gentemot andra?
Vi vet var vi har tyrannen, men hur är det med personen som ständigt anpassar sig och som vill känna sig älskad av allt och alla?
Det vilar en stor fara i ”sanningen” om att alla andra delar vår världsbild och människosyn. Vad tänker du?
Konsten att leva så bra du kan – webinar torsdag den 21/3 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Så sant.
Jag önskar din kära fd och alla andra att de slapp uppleva sådant men sanningen är sanningen och det är den vi lever i.
När min syster blev våldtagen och vi satt i rättegången så kom mina mest polariserade känslor fram.
Jag satt där och såg den mannen och kände en så förtvivlad sorg och empati och undrade vad har hänt dig stackars barn en gång i tiden för att du skulle bli detta sadistiska monster som gör min syster illa. Vad du måste du ha råkat ut för och jag kunde önska honom kärlek och omtanke.
Den andra sidan av mig ville rent ut sagt bara döda honom för att jag hatade honom och jag såg honom som en rent farlig människa som inte ångrade sina handlingar och skulle göra det igen mot någon annan.
Så bisarrt var det och det kunde pendla på millisekunder, fram och tillbaka, hela tiden.
En del av mig vill inte vara utan min förståelse och empati men en annan del av mig kan ibland önska att jag bara kunde stänga å det är viktigt å av det för det blir så kostsamt. Jag blir helt slut och förvirrad över vad jag får lov att känna eller inte.
Samma sak kom tillbaka i min relation när jag gång på sista året tänkte om mannen jag älskade att om jag bara fick veta vad som gjorde att han kände ett behov av att bete sig illa och jag försäkrade honom om att jag inte skulle döma honom för det utan bemöta det med förståelse och omsorg så skulle det beteendet upphöra och ett djupare samförstånd ta vid .
Det var ett misstag. Jag ville inte se verkligheten helt enkelt och därför satte jag ingen gräns förrän jag blev helt övertygad om att han skulle fortsätta tills jag satte upp en gräns och sa stopp.
Helt korrekt, och denna svenska naivitet är farlig, mycket farlig. Både i arbetslivet och i det privata. Det beror på att svensken inte orkar se det jobbiga, det svåra, det ofattbara utan man skuldbelägger personen/personerna som lyfter upp problemen.
”Kan vi lita på mannen som inte någorlunda känner sig själv och som inte sätter gränser mot andra?”
Där är jag nu, jag har träffat en sådan man. Och mitt svar är nej. Människor utan gränser är svåra att veta var man har, och vad de vill och kommer att göra. De blir otydliga och svåra att lita på. När man försöker leva med människor som själva lever i en virvelvind får man finna sig i att bara hänga med i spåren av stormen, oavsett var det blåser.
Likväl, i slutändan blir jag den som blir ”the bad guy”. För när jag sätter fingret på gränslösheten och att den drabbar mig som bara får hänga med i virvelvinden, så anser mannen att det är jag som ställer för stora krav och att jag ju måste förstå att ”han bara vill hjälpa andra”.
Han maskerar hjälpandet under altruismens vingar. För det är ju så Fint att hjälpa andra. Det är ju så uppoffrande. Och det är för mig så untouchable.
För mig går det dock inte längre. Jag sätter numera mina gränser och jag varken kan eller vill leva i någon annans virvelvind och kaos som följer av oförmågan att sätta gränser och oviljan att lära känna sig själv på riktigt.
Det är dock väldigt väldigt frustrerande. För kärleken finns där, men omöjliggörs av gränslösheten. Och det är så frustrerande, att om han satte gränser så skulle det underlätta så för oss.
Därtill; gränslösheten gentemot andra är faktiskt också i slutändan ett sätt att skaffa sig makt över andra. Om jag klampar in i det som är ditt så tar jag mig också makt över det som är ditt. Jag vet – jag har också varit där.
Men. Inte mer. Aldrig mer. Så släppa taget är ordet för dagen, veckan, månaden och så länge det behövs.
Jag känner igen det Marianne.
Min pappa var sådan.
Det var konstant kaos runt honom när jag växte upp och han var så självuppoffrande ibland att man blev galen för det var som du säger så dubbelt, jag tyckte ju att min pappa var så snäll som hjälpte andra samtidigt som det blev djupt sårande att han satte det framför att finnas där för sina barn och han kunde ge bort pengar när vi inte ens hade råd själva till mat.
Det är inte bra att inte kunna sätta gränser. Det är viktigt för ens nära och kära att veta att de är trygga och prioriterade.
Lider med dig
Tack för återkopplingen! Det känns skönt att höra att andra också ser detta.
Jag tror att man som ”överhjälpande” sätter sitt värde i att hjälpa andra, och då blir det överordnat. Sedan får helt enkelt nära och kära bara hänga på, om de vill leva med personen. Som barn har man förstås inget val, och som vuxen kan kärleken göra en förblindad.
För egen del gick det inte att ha en relation. Jag kände mig ganska snabbt för givet tagen och började ställa krav. Då gjorde han slut.
Nu hör han dock fortfarande av sig. Och säger att det inte känns bra som det gick för att han fortfarande älskar mig. Men när jag ställer krav på förändring så möts jag av tystnad och undvikanden.
Det är verkligen inte snällt. Att säga ”jag älskar dig”, men inte prioritera mig och sluta ta mig för given. Det är inte snällt.
Så jag måste släppa taget. Ordentligt.
Marianne du gör rätt även om jag har all förståelse för att du har ett starkt känslomässigt band o känner att det är svårt. Det är helt ok att älska även den som sviker. Jag älskar min pappa men jag kan se nu att han har sidor som inte är bra och det hade på sätt o vis varit än värre om jag varit hans kvinna för han är snällare mot oss barn (vuxna barn) o barnbarn än hans partner. Och min mamma var nog i din situation när jag var barn.
Man ser ju potentialen och du vill ju så väl det märks. Fattar att du blir uppgiven för det borde vara självklart att man vill varandra väl inte att en ständigt måste ge sig o känna sig krävande.
Jag förstod inte alls att jag hade hamnat med en man som hade vissa likheter med min pappa av den anledningen att de på ytan är så diametralt olika men också för att jag ser först nu liknande mönster.
Vägrar ta ansvar
Lägger över skuld
Vill inte prata vid konflikter utan hår iväg och straffar med tystnad
Vill lösa alla jobbiga känslor med sex, det här har jag förstått att även pappa gjort mot mamma
Påstår att man har fel tills att man går med på det o ber om ursäkt även om man hade rätt
Det där låter som en passivt aggressiv person och The silent treatment är en vanlig metod vid psykisk misshandel.
❤
Vi är extremt naiva vi svenskar, och det blir vår undergång. Vi har så mycket bra som vi behöver slå vakt om och uppskatta! Men så många beter sig som barn som bara ska ha: mer vård, mer lön, mera bidrag, mera tacos etc. Men det finns gränser även i vår samhällsekonomi, vi har inte råd med allt. Det finns länder med ledare som vill ta vårt land- knappt ens det vill vi försvara! Snacka om godtrogna! Så många tar demokratin och valfrihet för given! Vi ger efter för alla möjliga religiösa och kulturella uttryck, kompromissar- likt den allt för snälle- bort oss själva! Vi sätter inte ens gränser för terrorister! Det här är en sjuka på samhälls- såväl som individnivå! Kom igen! Att ta reda på det man tycker är viktigt gör en beredd att försvara och ta konflikt! Som Dag Hammarsköld lär ha sagt: Det finns onda människor, allt igenom onda… Alla går inte att tala tillrätta eller få förståelse från, smärtsamt för den som är snäll och vill se det bästa i varje människa, men sån är verkligheten. Och verkligheten har ofta en elak lukt.
Jag blir ledsen över att man inte ska kunna göra det. Jag menar utgå från att andra vill väl. Jag vill ju vara en sån som utgår från det. Men det är klart, man får väl inte vara helt naiv. Men de allra flesta människor vill ju väl. Eller? Det måste man väl våga tro. Annars är ju risken att man reser murar så att ingen ens får chansen att visa att de vill väl. Rädslan är farlig den med.