Mannen säger till mig: ”jag har precis lyckats komma undan cancern. Det var nära att jag strök med! Hela min världsbild har förändrats till det bättre. Tänk att jag skulle behöva bli sjuk för att upptäcka att jag inte levt! Det är sjukt!” (med ironi i rösten).
Häromdagen var jag ute och åt tillsammans med min ena dotter och det var en av de där stunderna som jag aldrig kommer att glömma. Då allting smalnas av till det som verkligen betyder någonting: kärlek, närvaro, glädje, energi, förundran…Mitt barns älskade ansikte.
Det är många som just nu känner av stress, är fast i bilköer, ett trångt pendeltåg, oro för framtiden, ett förhållande som skapar oändligt mycket mer frustration och ensamhet än upprymdhet. Oavsett tempot i våra tankar/känslor och det omkring oss, så finns det saker som är nödvändiga att ta till sig:
Ingenting av det du har nära är självklart. Ingen person eller situation kan tas för givet. Om vi gör det kommer förr eller senare dagen: ”varför var jag inte mer uppmärksam och avslappnad? Varför skulle allt vara så perfekt att jag missade nuet?”
Njut av kaffet, barnens skratt, middagen, rösten, löprundan, dina hjärtslag…
Jag pratade med en person och insåg att det är exakt det här det handlar om: samtal som lyfter, igenkännande, den djupa känslan av utbyte, förståelse bortom det uttalade, lugn, sammanhang, inspiration och vetskapen om någon.
Det är inte bråttom men viktigt. Så viktigt.
Snart är det jul. Igen! Ett år sen förra gången. Visst gick det snabbt? Vad fyllde du timmarna och dagarna med?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Oj ja vad fyllde jag timmarna och dagarna med? Jag känner för varje dag i den relation vi lever i att jag går miste om så mycket. Den veckan han och jag ses, dvs min barnfria vecka vill jag ändå känna att jag finns för mina barn. De är tonåringar och det händer väldigt mycket hela tiden. Lyckligtvis bor pappan och jag inte långt ifrån varandra så de kan sticka inom när de vill och tycker och säga hej, eller hämta och lämna kläder mm mm. Min partner anser då att det är bättre om vi är hos honom den veckan för att ”få vara ifred”. Men det är inte det jag vill…Jag vill finnas där och möta de här ögonblicken dem kommer inom och säger hej osv. Alla som har tonåringar kan nog hålla med. De är så upptagna av sina egna liv så man får minnsan fånga när de har tid med en. Jag kan ju tycka att det är inte så konstigt att mina ungdomar kommer inom sitt eget hem oavsett om det är ojämn eller jämn vecka. Kommer inom och kollar läget… Nä det tycker min partner är ju helt upp åt väggarna. Samma sak om de ringer och behöver skjuts. Får inte tag på sin pappa…ska jag då låta de vänta på ngn station mitt i natten pga det inte är min vecka? Nu händer det sannoligen inte ofta att dem ringer men ändå.
Vad jag vill ha sagt att jag vill känna mig mer fri i att möta dessa stunder. Känna mig lugn och tillfreds. Inte bara när jag har min barnvecka. Känner mig som att jag lever i två världar. Å vem kan göra ngt åt detta? Jo jag…
Bra! du vet vad du vill och vad som är viktigt för dig i ditt liv…..där vet du vad du ska göra, så hur ska du göra för att få ’med’ din nya på tåget?? Har du förklarat? kanske ska visa vad du skrivit här?? bara en tanke? kram
Jag tror att jag vill gå på tåget med mig själv…Har kämpat i fem år med detta.
Precis!
Man ska leva så det känns att man lever. 🙂
Vad fyllde jag timmarna och dagarna med?
Jag har både njutit av livet och grubblat över detsamma. Njutit av mina barn, vänner och mitt stora fritidsintresse. Men mkt av tiden har gått åt alla grubblerier om relationen till sambon. Inget jag har mått bra av och inget har blivit bättre trots massa samtal. Dock har jag kommit fram till att jag inte vill/kan stanna kvar i en relation där mina känslor är borta. Bara hans kärlek räcker inte för mig.
Hela året har varit ett långsamt farväl för vår del.
Som Lisa Nilsson sjunger i sin låt ”Långsamt farväl”, en låt som går rakt in i hjärtat:
”Jag önskar att jag kunde säga att det är en fas vi går igenom. En storm vi måste orka rida ut. Jag önskar att jag kunde säga att vi klarar det tillsammans. Att allting kommer ordna sig till slut. Men hur säger man till nån att här tar vägen slut. Hur säger man till nån att hjärtat längtar ut….
Om du ser mig i ögonen så säger dom att vi kan bara vara dom vi är och ger mig inga skäl för vad vi än kallar det så är det bara ett långsamt farväl….
Och när jag ser mig över axeln på åren som bara gick så ser jag allt som gick förlorat men oxå allting som vi fick. Och vad säger man till nån som vill börja om igen då det redan är för sent och man redan är på väg…
Vägen vi färdas på leder ingenstans. Det är bara ett långsamt farväl.”
ouch…. <3
så fin och viktig text blir berörd mest av stycket:Ingenting av det du har nära är självklart. Ingen person eller situation kan tas för givet. Om vi gör det kommer förr eller senare dagen: ”varför var jag inte mer uppmärksam och avslappnad? Varför skulle allt vara så perfekt att jag missade nuet?”
Känner igen mig har många gånger under det senaste året frågat mig varför allt skulle vara så perfekt, vad var det som var så viktigt så jag glömde bort det som är viktigt..
Bla mig själv. Missade nuet i så många år..
Har även under året misst flera nära och kära som jsg tog så föregivet, kommer aldrig mera ta någon förgiven i mitt liv.
Njuter nu mer av stunderna med mina barn att få äta en frukost tillsammans, promenaderna på morgonen till frittis. Stunderna av närhet när min 10-åring kryper upp i knäet på kvällen..
Ser nu med andra ögon vad som är viktigt för just den här stunden kommer aldrig tillbaka..
Finns då mycket jag önskar jag sagt till min mamma som jag aldrig gjorde..
Är mycket mera tacksam för de människorna som finns nu i mitt liv, utan mina vänner som funnits när hela min tillvaro blev upp och ned..
Ha en fin dag
Jag blir alldeles tårögd när jag läser, tar in och känner att visst är det så att de fina stunderna är små, ömtålig och viktiga att bära i sitt hjärta.
Jag laddar för en löprunda i ösregnet och längtar så efter min dotters och min kommande middag på tu man hand.
På lördag ska vi ha en heldag bara hon och jag och att ha det att se fram emot gör min måndag helt ok.
Ta hand om er väl!
Det är så sant att det handlar om de små sakerna.
Men likadant som det handlar om de små sakerna att njuta av, så handlar det också om de små sakerna som visar hur fel något kan vara.
Idag känner jag mig sorgsen över hur jag har låtit mig behandlas det senaste året. Min man lämnade mig för ett halvår sedan, men oj så fel det var långt, långt innan dess. Och jag tänker verkligen på hur de små sakerna visade det. Jag fick en storslagen present av honom på min jämna födelsedag för ett år sedan. Men han rörde mig aldrig i vardagen. Han kysste mig pliktskyldigt varje kväll, men lade sig sedan så långt bort som möjligt i sängen. Han skrev ”puss” i sina sms, men planerade aldrig in någon tid med mig.
Och jag ursäktade och ursäktade. Tänkte att ”om jag bara ger honom mer space/är mer förstående för att han har det stressigt på jobbet/ger honom mer egen tid etc etc etc”. Så kommer han att börja älska mig igen.
Det gör ont när jag tänker tillbaka på hur jag har slagit på mig själv. Hur jag lät mig själv vara i ett så kärlekslöst förhållande. Och jag inser av det jag är i nu att läkningsprocessen verkligen verkligen handlar om att åter börja förstå att jag är bra som jag är.
Idag håller jag på att hitta tillbaka till mig själv. Och idag tar jag verkligen verkligen tillvara alla små stunder. Sonens hand i min på väg till dagis, löven i fina högar på marken, pepplåten på radion på väg till jobbet.
Jag lever igen.
Hej Marianne
Just nu är jag där du varit. För några veckor sedan berättade min fru för mig att hon varit otrogen och vill splittra familjen.
Jag har bett henne inte ta förhastade beslut så än så länge lever vi tillsammans.
Men det känns precis som du beskriver, hon pussar mig ibland pliktskyldigt. Skriver puss o kram ibland i sms’n. Och jag tänker att om tiden får ha sin gång så får jag henne tillbaka. Men jag ser på henne att hon är någon annanstans.
Jag har levt i chock men klarar dagarna på ren överlevnadsinstinkt. Men hur länge orkar jag det?
Jag vill inte vara den som avslutar utan jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att Pappa gav inte upp, han kämpade.
Men jag inser att jag måste säga stopp någon gång, om inte hon gör det.
Det jag lever nu är inget liv.
Jag får styrka när jag läser era upplevelser att man kommer faktiskt att klara det.
Det är bland annat du bevis på. 🙂
Tack för att du delar med dig.
Kram