En kvinna berättar om kärleksdrama, svek, lögner, otrohet och män som hon mött med ett omättligt bekräftelsebehov: ”jag har varit inne på dejtingsidor och många av dem som jag varit i kontakt med har verkat jättetrevliga. Men när vi väl har träffats, verkar det som om de söker en terapeut eller enbart sexuell spänning. Antingen har de inte hämtat sig från ett tidigare förhållande eller så befinner de sig redan i en relation. Vad är det med människor?”
Jag förstår henne och det finns alltid en risk imed dejtandet. Människor vill möta någon och längtar efter att få bli fria från tidigare trauman och tristess. Sökandet i appar och sex kan ge tillfällig lindring – ångestmedicin mot ensamhet och tomhet. Psyket kan rationalisera egna beteenden: ”jag ha en stor livsaptit!”
Det är inte alls konstigt att det är så turbulent på dejtingarenan. Vi lever i en tid av ouppklarade relationer och känslor. Vi kämpar med att komma vidare från det gamla genom att försöka möta en ny kärlek. Problem uppstår när vi inte har återhämtat oss från besvikelser, utan istället blivit bärare av cynism. Våra sinnen designas på både gott och ont av det som varit.
Det sker många emotionella kulturkrockar där ute. En som är redo för ett vi och en som inte ens ser sitt jag. Eller två desillusionerade själar som desperat vill komma vidare från det som varit.
Kvinnan menar att hon känner sig mycket tryggare som singel och jag förstår henne! Hon vill inte kännas vid mer kaos. Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg: det finns också de som är redo och som har tagit har hand om sitt bagage. Kvinnor och män som söker en partner. Någon som berikar livet och lockar fram det bästa inom oss.
Ofta sker det någonting väldigt bra när vi släpper taget om både kravlistor, misstänksamhet och blind romantisering. Ett avslappnat jag ser mycket klarare!
Michael Larsen – relationscoach
Jag har valt bort dejtingsidor. Orkar inte söka efter en partner. Det är för jobbigt. Och jag orkar varken med att känna att jag måste sälja in mig själv eller hoppas på att finna och bli besviken. Så på nåt vis hoppas jag väl på att livet ska hjälpa mig fram till någon som är menad för mig. Men det är klart. Jag har ju varit singel jämt (även om jag träffat män och gjort mina relationsförsök). Och visst känner jag mig uppgiven och ofta orolig för att det alltid ska vara såhär att jag inte har någon partner. För SJÄLVKLART längtar jag efter ömsesidig kärlek, intimitet och närhet. Tänker att jag ska vara en sån bra partner som möjligt åt mig själv. Jobba med min egen personliga- och andliga utveckling. Ta hand om mig. Att det är där jag kan lägga min energi. Sen lägger jag resten i Universums händer. Lita på att det som är menat för mig kommer till mig förr eller senare. Att det jag kan göra är att vara öppen och redo. Försöker tänka att det gör mig stark också att tvingas möta min egen rädsla för att vara ensam och bli övergiven. Att det är där min utmaning ligger, att hitta min inte trygghet och tilliten till att jag aldrig är ensam och övergiven av kärleken. Att jag har den inom mig och runtomkring mig jämt om jag bara får kontakt med den. Flummigt kanske. Men det gör mig lite lugnare att tänka så och försöka lita på att det är sant. Att jag är här för att känna att jag är en själ, full av kärlek och ljus som jag kan sprida både inom mig och till andra. Att jag kanske är här för att upptäcka att jag redan ÄR det jag längtar efter. Och att det handlar om att utsträcka sig. Jag läser mycket om sånt där just nu och tycker att det tar ner min oro/rädsla några grader.
Men som svar på frågan, jo jag tycker det är tryggare att vara singel. Orkar inte söka efter en partner, men kommer våga ta en risk när jag möter någon som jag känner kan vara för mig. Hur man nu känner det? Men jag litar på att jag kommer känna det.
Det känns HELT OKEJ att vara singel…skulle jag vilja säga
Jag har kommit upp till ytan efter en mycket turbulent separation …drygt tre år tog det
Jag har tidvis varit nästan manisk i mitt letande efter en ny partner men nu har jag släppt det…
Det får bli som det blir…nu ska jag passa på att göra det jag vill – utveckla mig själv mm
Visst är det ensamt ibland och längtan efter närhet finns där…fångar tillfällen som ges för att få närhet
Hoppas på en ny kärlek nån gång …jag vet ju att jag är bra ❤️
Hej. Har precis samma resa som du med tiden. Tänk vad lika vi ändå är alla här inne. Sitter hellre själv än kaos idag.
Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till den känslan. Jag kände mig trygg och stark och trivdes med mitt liv, kände mig harmonisk. Mig själv! Men som träffade jag en partner, som lockade fram mina bästa sidor och jag hans. Jag ångrar inget, det var helt fantastiskt. Men nu är jag lite ledsen över att jag inte helt kunnat hitta tillbaka till mig själv sedan det tog slut för snart ett halvår sedan. Jag kommer våga öppna mig för någon igen, men det dröjer nog ett tag till.
Jag har egentligen bra erfarenheter av att nätdejta, vet att många inte har det. Har haft en avslappnad inställning att jag ska ha trevligt och har också haft det på alla mina dejter även om vi inte setts igen, har valt träffa få. Ändrade också strategi vilket gav oväntat resultat.
Ja frågan är ju om man är så bra när man inte efter något år träffar någon ny utan lever ensam. Alla andra lyckas ju träffa någon ny väldigt fort, ibland hinner de ju inte ens avsluta den gamla relationen innan de har gått vidare.
Sen har vi ju de som redan vid unga år träffade rätt och nu har levt med samma partner i 20 år.
Att längta efter en tvåsamhet och inte få till tär på livslust och glädje.
Hade tilllit till att livet ville mig väl och att jag skulle träffa någon ny efter ett tag men åren går.
Jag förstår din rädsla Skogsblomman. Du skriver ju väldigt ärligt om hur du tänker och känner. Du är inte ensam. Och du är värdefull, kom ihåg det. Vet att det är så lätt att fastna i negativa tankar och känslor som gör att man känner hopplöshet och maktlöshet. Att man inte räcker till eller att Universum inte vill väl. Att man är övergiven. Så känner iaf jag ibland. Men jag vet att det inte är sanningen om vem jag är och mitt värde. Och jag tror att det finns sätt att lyfta sig själv upp ur de där negativa, rädda tankarna som kan få oss att känna oss som maktlösa offer. Alltså ta tillbaka makten och kraften i våra liv genom att observera tankarna och känslorna, men sluta tro på dem. För jag tror det handlar om hur vi känner för oss själva och vårt eget värde. Jag tror vi måste läka insidan först. Innan något kan förändras på utsidan. Fast tro mig, jag kämpar också mot ungefär samma tankar och känslor. Men det är bara vår rädsla som talar. Vi behöver lita på att vi har tillgång till vår kärlek inom oss själva och vårt värde som aldrig kan gå förlorat. Jag vet det låter klyschigt och jag försöker nog själv bara hitta ett sätt att inte ge efter för rädslan. (Det är bara egot som jävlas och det ska vi inte tro på).
Efter fler års fram och tillbaka till en relation som varit destruktiv den mesta av tiden, har jag nu funnit ro att jag mår bättre utan honom och mig. Vi var inte bra för varandra. Detta har mina nära och kära sett hela tiden men jag har levt med ett stort hopp om att vi ska kunna få det att fungera. I tre år var det en relation där vi levde i en relation. Men redan då började den negativa spiralen. Sedan i fyra år har det varit av och på. Sammanlagt sju år… Sju år i en berg och dalbana tar hart på den psykiska hälsan men även den fysiska. Men NU är jag tillbaka i mig själv. Jag är lugn inombords, jag skrattar och jag lever. Jag ser ljust på framtiden. Jag tanker inte så mycket på en partner, jag tanker mer på att jag ska leva. Göra sådant som jag tycker om, som gör mig glad. Jag har så manga underbara människor omkring mig så jag är så lyckligt lottad. Ibland kan jag undra, varför klippte jag inte banden från honom för längessedan? Men jag var väl inte redo. Jag var rädd. Jag var inte mig själv…hade inte styrkan. Men styrkan kom och det är jag så glad för idag.
Det som är menat att hända det hander…för jag lever ett liv som jag tycker om.
jag har hittat mannen i mitt liv … så fantastiskt att få bli älskad för den man är så villkorslöst . Han dömer mig inte och hans närhet med blöta pussar och att sitta nära är det bästa som finns … visst är det fantastiskt med ett barnbarn på 1,5 år som bara älskar mig … detta är kärlek
Den vuxna kärleken får bero … den kommer om det är menad så.
Underbart ❤️:-D