En man kämpar med tårarna då han lämnar sin dotter på dagis. Det är sista dagen på hans vecka tillsammans med henne.
En kvinna vet inte var hon ska ta vägen med skulden som hon bär på, efter att ha avslutat relationen med sin man sedan 12 år: ”Tänk om barnen kommer att ta skada av mitt beslut?”
De träffades då de var sjutton år och nu är han 46. Hela sitt vuxna liv har han levt i ett förhållande. Kvinnan som han älskade över allt valde att gå sin väg och nu vet han knappt vem han är. Det är svårt att andas.
Kvinnan på 37 känner sig ful och misslyckad. För åtta månader sedan lämnade hennes sambo henne för en yngre och ”mer attraktiv kvinna.” Hennes tillit till män är skadad i grunden.
Det visas och skrivs knappt om det på de sociala medierna: ensamheten, frustrationen, skulden, ilskan, tomheten och känslan av att känna sig fullständigt värdelös. Övertygade om att det är något som är fel på oss när vi inte är lyckliga och lyckade.
”Det är ju vår och jag borde känna livsglädje i varenda cell i kroppen!” Och samtidigt försöker vi hålla oss själva samman för att inte trilla igenom.
Minns när jag själv rörde mig genom de mörka känslomässiga dalgångarna med sänkt huvud. Känslan av att det aldrig kommer att kunna bli bättre. Finns det något värre än ett förlorat hopp? Tankar som biter sig fast och maler på dygnets alla timmar.
Men det kommer en dag då vi kommer på oss själva att med le, ja kanske t.o.m. skratta med full kraft från magen igen. Vi förvånas: ”Vad hände där?!”
Vi ser en kvinna eller man passera och tänker med en behaglig känsla: ”Oj då!” Eller ett samtal som gör att det känns lite varmare och en gnista tänds.
Eller när våra barn säger: ”Mamma/pappa – jag älskar dig!”
Vi börjar återigen kunna samla på oss sköna minnen. Små, små stunder som gradvis rätar ut ryggraden. Axlar som sänks och ett ansikte som mjuknar. Minskad täthet mellan tankarna på honom eller henne. Soliga känslor som sprider sig och tar fäste i magen.
Du kanske inte är där ännu, men dagen kommer då hoppet försöker kyssa dina läppar igen.
Michael Larsen – relationscoach
Är bara så trött…på att kämpa…att vakna själv påmorgonen…att be om hjälp…att längta efter någon
Läser med stort intresse dina inlägg och deras kommentarer . Har även läst din bok som berörde / rev upp sår / gav balsam till en sårad själ / ingav hopp om bättre tider som skall komma och många kloka råd …….Tack Mikael
Ett bra råd att börja med om än svårt till en början är :
Ge ett leende så får du tillslut tillbaka ett som kan vara början till ngt nytt…..
Tack
Är så trött på att känna mej ensam i tvåsamheten.
Har i många år försökt nå fram både själv, med hjälp an kbt-psykolog och nu senast fam-rådgivning där vi fick gå extra länge….UTAN framgång.
Tror INTE min man.är N men jag tror han har starka N drag då jag kan märka att pengen trillar ner en och annan gång.
Tyvärr skulle han dock aldrig erkänna el stå upp för ngt som blir fel. Där emot förväntar han sig det beteendet från oss andra.
Vi har inga barn ihop rack o liv. Min ångest handlar mest om varför jag stannat så länge som jag gjort och hur allt påverkat mina barn.
Blir så frustrerad på människor som inte ser att det blir konsekvenser när de skiter ner förtroende och tillit och sen helt oförstående och frågande inte ser varför de inte får tillbaks ett fullständigt förtroende…
Denna ständiga klump i mig , bortslängd kaserad, värdelös . Hur länge orkar man ?
Det var finns skrivet! Både hur det känns när det är tungt..en är inte ensam om att känna så. Men också den hoppfulla känslan av att det väntar något fint, något nytt!
Att varje morgon vakna med ångest och bara känna sig så värdelös. Man ser ingen ljusning…..
Så fint skrivet och så sant, en dag kommer leendet och må bra känslan tillbaka. Trodde aldrig och jag skulle kunna le eller gå vidare att jag slets mellan skuldkänslor mott barnen och känslan att känna sig ensam ångesten att hur ska jag klara mig ekonomiskt. Saknaden av gemensamma vänner som ” valde” sida då det var jag som valde gå. Tänk att för tre år sedan var allt mörkt och grått och kallt men våren kom och årstiderna och dagarna med och en dag kunde jag njuta av vårens första varma strålar, umgås med vänner och njuta av att vara själv och då när jag minst anade träffade jag han som jag idag älskar så mycket. vi hade en knagglig början då han gjorde helt plötsligt slut efter några månader men vi hittade tillbaka till varandra igen. Och idag mår vi så bra både vi och mina barn som tycker så mycket om honom.
Tänk om jag vetat det här när det var som mörkast att en dag skulle jag bli lycklig igen. Men det är klart att hur ont denna resa gjort så skulle jag inte velat haft den ogjord för jag har vuxit som människa och kommit ur den starkare än jag någonsin varit.
Trevlig Lördag
Det känns så tungt! Jag är helt säker på att jag inte vill leva med min sambo. Jag älskar honom inte längre, inte på det sätt han förtjänar. Men ändå så svårt att lämna… Tänker på barnen och jag vill ju inte såra min sambo. Vi har varit tillsammans i 28 år, sedan jag var 16. Samtidigt dör man ju inombords av att leva så här. Inget är roligt längre och solen utanför fönstret känns som ett hån. Det hade hellre fått vara en regnig tisdag i november, det hade stämt bättre med mina känslor! Jag blev förälskad i en annan man för 4 år sedan. Det var besvarat, men på grund av våra familjer träffades vi bara en gång och valde sen att avsluta allt, försöka glömma och gå vidare. 4 år har gått, men känslorna för den andre mannen blir bara starkare trots att vi inte har någon kontakt. Allt känns hopplöst…
Dumpad efter många år tillsammans. Han älskar mig inte längre. Om inte den som känner mig bäst inte älskar, vem kommer då göra det? Vill så gärna komma vidare och känna glädje igen…
Hej Mia, jag tänkte länge samma som du, att den som känner mig bäst…. Men sakta insåg jag att den som kände mig sämst var jag själv. Och för att undvika att ta tag i det skapade jag en bild av min man som inte alls stämde med verkligheten. I 15 år levde jag med en förhoppning om att han var någon som han inte var för att passa bilden av mig själv som inte heller stämde. Det var en ständig kamp där jag nästan bad om att han skulle älska mig, tills jag insåg att, herregud, jag känner inte alls den här mannen framför mig. Då slutade jag fundera över vem han var, och la allt fokus på att, genom terapi, förstå vem jag var och vad jag ville. Det blev en vändpunkt.
Tack Michael !
Jag har lärt mycket av dig och mig själv den sista tiden, det är jag glad för! Ibland är det ingens fel, det som händer i livet, saker och ting förändras. För min del behövde jag en paus, verkligen hitta mig själv. Jag har upplevt kärleken, det är jag glad för, mycket. Nu behöver jag verkligen hitta den till mig själv också. Jag har gjort det o min paus. Tacksam för min skilsmässa gav mig chansen. Vi är vänner, det är jag tacksam för. Nu skapar jag min framtid själv, hittar mig själv och bil vara med mig själv och mina nära och kära. Min uppväxt ställde för hårda krav för tidigt, på något konstigt vis ändå med innehåll av kärlek! Jag känner värme, tillit, glädje och är öppen för vad som ska hända… ibland behövs reflektion och pauser i livet!
Tack alla för era reflektioner.
Kärlek till er!
Det bästa till dig efter allt som du gått igenom Anna!
Usch! Känner mig i detta nu precis så värdelös och ensam som texten beskriver. Samtidigt vet jag att det blir bättre. Man måste bara kämpa på. Och efter att ha läst några inlägg och kommentarer så återvänder lite hopp! Tack för det hoppet, Michael! Och Eva, det är tänkvärda ord du skriver
Jag minns hur jag tog en dag i taget Martin…sakta, sakta framåt.
Inlägget är värmande och inger hopp.
🙂 Jag önskar dig en fin söndag Anna K!
Fint inlägg. Skriver under på det du skriver, det blir bättre hela tiden, kanske blir det till slut bra. Nu tröstar jag mig med att de ljusa stunderna är ljusare och att de mörka stunderna kommer mer sällan.
Skönt att du också kommit dit Pappa Till 🙂 Önskar dig en fin söndag!
Ja det är konstigt det där med stunder som kommer och går. Gårdagen kändes avgrundsdjup. Det var en händelse på morgonen som ”skruvade upp” känslorna. Jag grät hela dagen, orkade ingenting. Sinnet kändes nattsvart, ingen glädje. Men idag då jag slog upp ögonen bor igen en annan känsla i min kropp, jag känner åter tillit och styrka i bröstet. Det viktigaste är att man inte fastnar i det jobbiga. Igår kväll verkligen tvingade jag mig själv ut på en löprunda i kvällssolen. Det är en hjälp för mig.
Jag hade en dialog med en vän för någon dag sedan, vi jobbar båda men människor och relationer. Vi pratade om – hur vet man när det är dags att lämna? Om man (nästan) ”har allt”, man trivs att vara tillsammans, allt praktiskt är enkelt för man hjälps åt, man pratar om allt och gör aktiviteter ihop. MEN en person känner inget mer än vänskap. Man bor ihop som syskon, kivas som syskon eller blir tillrättavisad som ett barn. I mitt arbete får jag ofta frågan, hur vet jag att det är dags att gå? Hur vet jag att jag kommer känna annorlunda med någon annan? Tänk om det är mig det är fel på? Är jag kär i ”passionen” och inte klarar vardagen? Det är svåra frågor, men rådet jag ger är att om man ställer sig dessa frågan kanske det är svar nog… Hur tänker du Mikael? Vad är att begära för mycket av en relation? Hur vet man att det inte är något hos sig själv som behöver förändras, som annars kommer att följa med in i alla relationer och fortsätta hindra någon från att komma/vara nära. Hur vet man det? När någon säger ”jag känner ingen sexuell attraktion till min partner”, är det då kemin mellan patnerna som är för lika, eller är rollerna fel i relationen dvs man har blivit för mycket ”kompisar” eller har en ”föräldra/barn” relation? Är det dags att bryta upp när man inte har någon sexuell relation längre? Jag vet inte svaret på alla livsfrågor, men de berör många och vi får ofta frågor kring ovanstående. Hur tänker du Mikael ?
Min tanke om dina frågor är att det finns inga enkla svar som passar alla.
Det är just därför vi ältar relationer om och om igen i olika former.
Man måste själv reda ut vad man vill ha och mår bra av och samtidigt förstå vad man har att erbjuda för att attrahera en person som motsvarar det man söker.
Bara du vet hur du är villig att prioritera och även det är en färskvara eftersom livet är i ständig förändring.
Svaret på frågan man ställer sig är ett svar från en specifik utsiktsplats, vid en specifik tidpunkt.
Denna blogg är en utmärkt plats att skaffa insikter och därefter tillämpa insikterna i praktiken.
Kloka reflektioner Joe, tack : ) Och visst är det väl så, att det alltid är lättare att stå bredvid, när frånvaron av starka känslor gör att vi kan se kristallklart på situationen. När känslorna river och sliter i människans inre och på olika sätt försvårar och leder vilse, då är det inte alltid lika enkelt längre.
Det är också intressant att prata om, detta att så många inte vågar lyssna och fatta beslut utifrån sin egen inre kompass, utifrån sitt ”utsiktstorn”, innan kompasset blivit försvagat och/eller skämt. Vi försöker förstå och anpassa oss i så hög grad att vi tappar bort oss själva… Och hur vet man då när det är dags att gå? Hur vet man att det finns något bättre?
Många vill ha svar på ”framtidsfrågor”, som inte går att svara på i förväg. Det är en av anledningarna tror jag, att människor stannar kvar längre än vad dom skulle gjort, om dom fick ”gästspela” i framtiden en kort stund…
Åh! Vilken underbar text, tanke och hopp! Tack.
Känner igen mig i dina ord, Helena. Dock har vi två barn ihop. Vi har alla anpassat oss efter hans dagshumör. Hans tankar och åsikter är de rätta – enligt honom. Livet har nu helt gått i stå här hemma – ingen orkar göra någonting. Vi bara väntar… På vad?? Energilösheten ligger som ett tungt dok över mig. Orkar inte ta beslut. Sticker huvudet i sanden – och väntar…