En man kämpar med tårarna då han lämnar sin dotter på dagis. Det är sista dagen på hans vecka tillsammans med henne.
En kvinna vet inte var hon ska ta vägen med skulden som hon bär på, efter att ha avslutat relationen med sin man sedan 12 år: ”Tänk om barnen kommer att ta skada av mitt beslut?”
De träffades då de var sjutton år och nu är han 46. Hela sitt vuxna liv har han levt i ett förhållande. Kvinnan som han älskade över allt valde att gå sin väg och nu vet han knappt vem han är. Det är svårt att andas.
Kvinnan på 39 känner sig ful och misslyckad. För åtta månader sedan lämnade hennes sambo henne för en yngre och ”mer attraktiv kvinna.” Hennes tillit till män är skadad i grunden.
Det visas och skrivs knappt om det på de sociala medierna: ensamheten, frustrationen, skulden, ilskan, tomheten och känslan av att känna sig fullständigt värdelös. Övertygade om att det är något som är fel på oss när vi inte är lyckliga och lyckade.
”Det är ju vår och jag borde känna livsglädje i varenda cell i kroppen!” Och samtidigt försöker vi hålla oss själva samman för att inte trilla igenom.
Minns när jag själv rörde mig genom de mörka känslomässiga dalgångarna med sänkt huvud. Känslan av att det aldrig kommer att kunna bli bättre. Finns det något värre än ett förlorat hopp? Tankar som biter sig fast och maler på dygnets alla timmar.
Men det kommer en dag då vi kommer på oss själva att med le, ja kanske t.o.m. skratta med full kraft från magen igen. Vi förvånas: ”Vad hände där?!”
Vi ser en kvinna eller man passera och tänker med en behaglig känsla: ”Oj då!” Eller ett samtal som gör att det känns lite varmare och en gnista tänds.
Eller när våra barn säger: ”Mamma/pappa – jag älskar dig!”
Vi börjar återigen kunna samla på oss sköna minnen. Små, små stunder som gradvis rätar ut ryggraden. Axlar som sänks och ett ansikte som mjuknar. Minskad täthet mellan tankarna på honom eller henne. Soliga känslor som sprider sig och tar fäste i magen.
Du kanske inte är där ännu, men dagen kommer då hoppet försöker kyssa dina läppar igen.
Michael Larsen – relationscoach
Att plötsligt vakna en morgon och känna sig lugn utan den där ”morgonångesten” var hur härligt som helst. Jag inser att äntligen har jag kommit ytterligare ett steg framåt. Med små steg har jag lyckats att hålla mig ifrån att ta kontakt och hålla mig ifrån vår destruktiva relation. Jag har börjat lägga min tid på saker som gör mig lugn och känner glädje. Många timmar har gått åt att bara vara i mitt eget sällskap. Bara göra ingenting. Men det har lett mig in på den väg jag är nu. Jag känner mig gladare och gladare. Jag känner tillit till att det kommer att bli bra detta. Jag har äntligen accepterat att han och jag fungerade ju inte. Äntligen känns livet ljusare och inte så grumligt. En dag i taget. Vissa dagar kommer den där hemska känslan över mig. Känslan av ensamhet och ledsamhet. Men jag vet att den känslan går över. Det är bara för en stund.
Jag vet att den väg jag är på väg på är så mycket bättre än att gå tillbaka till den gamla vägen där jag var med honom. Denna väg kommer som sagt bli så mycket bättre…detta är bara början.