Föreställ dig konsekvenserna av att vi inte kände hopp om att vi långsamt går mot ljusare tider; en vår som värmer luften. Eller personen som påbörjat en utbildning och inte känner energi/tillförsikt kring framtiden. Hoppet som ett antal månader/par år efter en skilsmässa/separation återigen börjar ta plats i hjärtat. Tron på att det finns någon därute att älska och få bli älskad utav.
Jag löptränade, gick till gymmet och startade min blogg 2013 därför att jag hoppades på någonting bättre. Hade suttit fast alldeles för länge vilket gjorde mig till expert kring vad det innebär att känna makt/hopplöshet.
Melankoli och depression över tid är livshotande tillstånd! Uppgivenhet och en själ som av olika anledningar inte kan se att vårljuset närmar sig, är det ensammaste som finns. Vi påminns ständigt om psykisk ohälsa när vi läser om kända och okända människor som inte orkar längre, och därför avslutar sina liv.
Vi behöver hoppet och tron som vänner vid vår sida. Vännen som viskar till oss i mörkret: ”har du tänkt på det här? Har du försökt att göra på det här sättet istället? Du kommer att kunna skratta och älska igen även om det just nu känns fullständigt omöjligt.”
De handlar inte om kletig positivitet som riskerar att gör en tung situation ännu värre, utan en strimma visualisering och ljusinsläpp av det som ännu inte är synligt för det fysiska ögat. När tron på bättre omständigheter lyckas omfamna oss, även om vi ännu inte är där, förändras gradvis våra kroppar och det som händer i hjärnan. Vi börjar begå handlingar som får oss att bli kärleksfulla vänner till vår egen person. Beteenden som injicerar tillit till det egna jaget: ”du behandlar mig väl vilket betyder att jag kan lita på dig…”
En kopp kaffe på verandan under april då koltrastens sång når oss. En promenad med en vän eller älskad i en park då syrenbuskarna börjar spricka upp. Några rader i en bok som skänker lugn och tillförsikt. Ett fönster som i månader varit stängt och som nu öppnas så att mjuka vindar kan släppas in i rummet. Blickar som möts och andas igenkänning i ett vi. När vårt barn stryker vår kind och uttalar: ”mamma/pappa; jag älskar dig!” När vi känner bärkraft i den egna personen.
Hoppet kan när som helst drabba oss. Vi behöver släppa in det när vi hör dess mjuka knackning. Det kan ta tid, men en dag går det inte att värja sig mot det som vill oss väl.
Michael Larsen – relationscoach
Att få må som jag gör, här och nu. Kl 23 på julafton var det, så klart, becksvart ute. Stämningen inom mej var mest ”trist”. Vad det nu är. Tror ”trist” på italienska betyder ”sorg”. Stämningen var nog en trist sorg.
Klockan 23 på julafton tog jag min ficklampa och gick ut. Det var ovanligt många bilar som körde i båda riktningarna på vägen genom byn. Liv och rörelse! Var de påväg från sina julfiranden? Jag och min trista sorg promenerade vidare mot marschallerna som brann vid slutet av byvägen. Det var vackert, tyst och stilla.
Efter öppningen i muren runt kyrkogården såg jag alla ljus. Människor hade satt ljus på gravarna. Små stilla ljus. Min trista sorg blev lite varmare, ljusare och gladare. Det vackra och stillsamma ljusen gav mitt inre en vacker acceptans och sällskap.
Inne i kyrkan utspelade sen en ritual som ligger långt ifrån min språkvärld men jag översatte lite då och då så ritualen kunde passa vardagslivet. Det handlade om att samlas och vaka, vänta, tro på det nya som föds. Vi gjorde det ihop där i kyrkan med våra olika världsbilder, tolkningar, motiv och bagage .
Så plötsligt skulle vi vända oss till varandra, ta i hand och önska guds frid. Ok, Ryggtavlan jag haft framför mig under skådespelet/ritualen vände sig om, mot mig, log varmt mot mig, tog min hand och önskade mig guds frid. Självklart gjorde jag detsamma.
Så det kan bli. Julen var jäkligt trist men det fanns små ljusglimtar, trots allt. Jag har inget direkt hopp om nåt. Funderar på om jag är på gränsen till cynisk. Vad det nu är. Jag försöker ändå gå framåt och acceptera vad än som känns.
Gott nytt år önskar jag alla som vänder sig till varandra och ger sin hand ❤️
God fortsättning Alexandra. Din text berörde mig och jag känner igen mig, även om jag denna jul valde en annan riktning. Att kunna uppskatta ”det lilla” och se dessa ljusglimtar, som du upplevde på julafton, som något som, på sikt, berikar ens kropp och sinne och som ges mer plats allt eftersom. Det är nog någon form av sinnesro som börjar ta form, vill jag tro.
Allt gott.
Hoppet har drabbat mig. Jag slöpper in det för jag hör nu dess mjuka knackning. Det är så vackert. Förstår mer och mer
hur vi kan lära oss mötas i relationer.
Självkänsla. skriven av Marita Lynard.
När introverta & extroverta möts
Beroende på vilken miljö som erbjuds så finns det många utmaningar för både den introverta och den extroverta personen. Men kanske den största utmaningen för båda personligheterna är att mötas. C.G. Jung skriver i sin bok Psychological Types att de båda personligheterna ledsamt nog är benägna att tala illa om varandra. Skälet till detta, menar han, är att de är varandras motsatser.
Motsatserna kan vara grunden till konflikt och till svårighet att mötas. I hans analytiska psykologi utgick han från att människan antingen har en inåtvändhet eller en utåtvändhet och att varje människa har en dragning åt det ena eller andra hållet. Han menade till och med att dessa personlighetsdrag var grundläggande byggstenar i personligheten. Det innebär att vi föds introverta och extroverta i olika grad och att vi bygger på vår personlighet utifrån föräldrarnas omsorg, syskon, uppväxt, skolgång, vänner och andra yttre faktorer.
För vad innebär det för självkänslan om en förälder är extrovert och barnet är introvert? Hur är det att växa upp i en familj som enda extrovert? Vilken självkänsla får barnet om man som enda introvert i failjen tvingas ändra sig för att passa in?
Vem är jag egentligen?
När gick jag vilse?
Hur kunde det bli så här?
Extrovert kommer från latinska orden extra, som betyder utåt, och vertere, som betyder vända eller rikta. Stavningen extrovert har uppkommit genom påverkan av introvert.
När vi tänker extroverta och introverta tänker vi två grupper av människor. Vi delar in oss i fack. Som om vi är två lag, två läger, två världar, vi och dem. Ingen vill bli indelad i fack, men jag ser en stor risk med att det är vi själva som sätter in oss i det där facket. För där är man trygg. Där känner man igen sig. Och när det inte fungerar i ett sammanhan kan man alltid skylla på ”de andra”.
Vi måste börja se oss som individer med olika tillgångar. Vi behöver också anstränga oss för att gå över broarna till varandra. Genom nyfikenhet på varandra kan vi besöka våra olika världar och istället börja uppskatta varandra.
Björn Hillström, psykolog och specialist i arbetspsykologi. säger så här.
Introverta
Får energi från sitt inre. Gillar avkoppling på egen hand under ledighet. Har få men djupa vänskaper, umgås helst med en eller två i taget. Har förmåga att lyssna till punkt och koncentrera sig på djupet. Är eftertänksam – vill reflektera innan svar formuleras. Kan uppskatta nya bekantskaper, fester och folksamlingar som besvärande. Ogillar att stå i centrum. Ogillar spontana besök och påhitt. Behöver lång tid för att plocka upp tråden efter ett avbrott.
Extroverta
Är spontan. Får energi av sällskap och att prata med folk. Gillar att stå i centrum på fester och andra sociala sammanhang. Gillar att umgås med andra under ledighet. Uppfattas som ett närvarande energiknippe. Är nyfiken på och talar gärna med främlingar. Kan jobba fokuserat trots mycket bakgrundsljud. Blir snabbt uttråkad av att läsa och blir lätt distraherad av olika tankar. Ogillar tystnad i en konversation. Vill ha snabba svar.