Paret i restaurangbaren har en konflikt som både syns och hörs: ”Du flirtar och ska f-n ha bekräftelse från varenda kvinna som ligger över en sjua på skönhetsskalan. Tänk om du någon gång tittade på mig på samma sätt…”
En kvinna berättar för mig: ”Jag har försökt allt! Varit både inkännande och pedagogisk. Liksom övertydlig och förbannad! Han förstår verkligen inte hur en relation fungerar.”
En man säger: ”Vi pratar aldrig om någonting med substans i. Allt rör sig på ytan. Hon tänker inte på någonting annat än barnen och att fixa med huset. Vi har inte mer att renovera. Allt är tipptopp! När jag försöker prata om varför det är så, tycker hon att jag krånglar för mycket.”
Jag har skrivit om det många gånger: Relationer är inte självgående! En hel del människor verkar tro att det bara är att köra på, och att det på något enastående och magiskt sätt sköter sig själv. Tänk om vi hade samma inställning till flygsäkerhet!
Det är relativt lätt att vara kärleksfull och omtänksam när allting flyter på i en skön riktning, men när det uppstår dödläge och/eller bråk, är det många som beter sig på ett sätt som oundvikligen leder till att relationen tar slut. Det handlar alltså om att kunna bråka klokt. Alltför många slänger ur sig ord som aldrig går att ta tillbaka. De blir till en emotionell tatuering som är väldigt svår, för att inte säga omöjlig att ta bort.
Så vad är det som avgör om en relation kommer att hålla:
- Konsten att kunna lyssna till kvinnan/mannen vid sin sida, utan att försöka korrigera dem över till den egna ”sanningen”. Att helt enkelt respektera hennes/hans verklighet, även om vi inte alltid delar den.
- Sex som någonting mer än att bara få avklarat för att tillfredsställa egoistiska behov. Eller ställa upp på för husfridens skull. Genuin sexuell närhet skapar samhörighetsreaktioner i hjärnan. Din attityd när ni hamnar i konflikt är en del av förspelets konst, liksom din känslomässiga mognad när ni kommunicerar.
- Är ni stolta över varandra? Kan du se på din partner genom ett rum fyllt av människor och tänka: ”Wow!”
- Hur vi bemöter andra människor. Ja, vårt sätt att vara mot andra har effekt på partnerns förmåga att känna attraktion för oss. Beter vi oss nedlåtande gentemot t.ex. serveringspersonal eller andra som ni möter, riskerar vi att förinta respekten.
- Håller ni varandra i handen? När kysstes ni senast? Om du inte har lust till det: Då har du/ni en varningstriangel som inte bör passeras utan att först ha gjort en relationsgenomgång. Vad inom dig är det som hindrar?
- Tillit! Utan den kommer andra människor och situationer att vara orsak till konflikt och svartsjuka. Hur ger ni varandra tillit?
- Time out från mobilen och sociala medier. Tänk om vi såg, pratade med och rörde vid varandra samma antal timmar som vi blickade i skärmen.
- Två med förmåga att reflektera, öppenhet för att lära relationskommunikation och viljan att förstå den andre. Liksom den egna personen.
- Viljan och handlingskraften i att förändra destruktiva beteenden inom oss själva. Modet att börja se utan att släta över.
- Insikten om att det här livet är ett flyktigt ögonblick och att vi därför inte skjuter upp det som verkligen betyder något. Vad behöver du/ni göra en dag som denna?
“Perhaps it is true that we do not really exist until there is someone there to see us existing, we cannot properly speak until there is someone who can understand what we are saying in essence, we are not wholly alive until we are loved.” – Alain de Botton
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att fastna – webinar den 9/3 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Som vanligt mycket bra text. Jag fylls av tillförsikt och mod. En reflektion är att det pratas mycket om att vi ska släppa mobilen och se vår partner. Men jag tycker det är samma sak med TVn, den kan inte prioriteras varje kväll i ett förhållande. Skärm som skärm.
Så sant o viktigt att tänka på!
Jag bara längtar sååå tills jag får möjlighet att få plocka fram och använda min goda vilja och mitt allra bästa i en relation som är värd att jobba för. Tror att jag har ganska många av de där förmågorna…fast jag längtar efter att få använda dem tillsammans med en partner som oxå vill och har förmåga. Låter som ett fantastiskt utmanande och spännande teamwork ❤
Min man använde oerhört hårda ord vid varje konflikt. Han tog också alltid av sin vigselring och kastade den på mig varje gång vi bråkade. Han kunde säga saker som ”titta på dig själv, varför skulle jag vilja ha det där” när han var arg för att sedan säga att han älskade mig dagen efter. Även fast vi kunde ha långa perioder utan konflikt så stannade de hårda orden kvar som taggar i hjärtat, en ny varje gång. Ändå velade jag i evigheter och tvivlade på uppbrottet, för det blev så lätt att glömma konflikterna när allt var bra. Men orden lämnade mig aldrig riktigt, utan byggdes upp till en mur emellan oss med tiden, utan att jag var medveten om det. Det påverkade vår tillit, min lust…. Men han förstod aldrig vad hans beteende gjorde med mig, han förstår det fortfarande inte. Men för varje gång vi var osams var det som en liten del av mig dog och tillslut fanns det inget kvar. Det finns verkligen saker man inte kan förlåta och inte ta tillbaka….
Precis likadant för mig Eva. Riktigt elaka saker sa han väldigt övertygande. Jag var alltid den som blev ledsen och förtvivlad men fick kalla handen. Ingen ömsesidighet från hans sida. Jäklar vad ont det gjort inombords men jag accepterade att det var så och var nöjd med smulorna av närhet jag fick. Det sista bråket vi hade så vet jag att jag själv tog mod till mig o sa ett kränkande ord till honom och då kände jag inombords att det var riktigt illa. Kanske jag på något sätt då ändå kände att det var på gång för relationen att avslutas. Det kändes så fel men på samma gång rätt efter att under så många år fått höra vd gräl att jag var psyksjuk. Du är en bra mamma med när du är så här… . Nä usch vad man accepterar. Men nu är det över och jag hoppas att jag framåt kommer känna igen den typen av män.
Ja tyvärr måste jag också saga att jag har haft det likadant. Hårda ord, fula ord när man bråkat. Ursäkten har sedan varit att han varit rädd, han sager så bara när han är arg och ledsen, han sa så för att jag sa så, när vi träffas mer och får lite harmoni kommer vi att kunna bråka mer ”värdigt”, vi har humor båda två… osv osv. Men orden sätter sig. Självklart är det som han blir rädd, ledsen, besviken…men man får ändå tänka lite på vad man kläcker ur sig. Det gör ont. Förlåtet som sedan efter många om och men kommer, betyder mindre och mindre.
Själv tände jag till mer och mer. Sjönk till samma löjliga/taskiga nivå. Men det var det enda språket han förstod kändes det som. Men det kändes inte bra inom mig. Nä fy!!
Mina föräldrar har varit gifta i 56 år. Dem har aldrig någonsin sagt sådana ord till vararandra under hela sitt äktenskap, som jag upplevde blev nästan vardagsmat i mitt och mitt ex relation. Men till slut fick droppen bägaren att rinna over. Aldrig någonsin det blir han och jag igen. Noll kontakt. Det har nämligen blivit många återföreinga…men inte denna gang. Det är over!
Blir lite märkligt när ö blir o osv…
Jag har funderat mycket kring hur destruktiva vi var när vi bråkade, men hur svårt det ändå var att erkänna för mig själv att det var dags att gå. Det var så lätt att underminera hans humör och gränsöverskridande beteende till att han var trött, stressad, frustrerad… Eller att jag rent av bara tillskrev honom en stämpel av att ha ett häftigt humör.
Innan separationen hade han genom terapi lugnat sig, men jag kunde aldrig återskapa min tillit eller förtroende för honom. Och jag kände en sådan stor skuld för det. Han kunde vara snäll, trevlig och ”normal” under långa perioder, ibland flera månader utan konflikter. Under hela vårt liv tillsammans var det så mycket enklare att rida ut stormen och sedan gå in i en lugn period istället för att stå upp för mitt eget värde. Men helt plötsligt blev jag bara tvungen att göra det, och där hängde han inte med.
Jag kände mig så totalt distanserad till honom mot slutet och han kämpade verkligen, på sitt sätt, för att nå mig. Och jag mådde dåligt för att jag inte kunde ”acceptera” honom eller släppa in honom igen. För det var ju så vi alltid gjort… Det blev min skuld att bära att relationen inte höll. Det blev omöjligt att säga ”jag känner mig så oerhört kränkt fortfarande för att du slog sönder köksstolarna 2013”, fast till viss del var det så jag kände. Det liksom malde i mig och behövde få komma ut. Det blev en stor känslomässig konsekvens för mig att inte stå upp för mig själv i ett tidigare skede och det ledde till att vi aldrig kom till något form av avslut eller förståelse kring separationen.
Eva, du beskriver känslan så bra. Jag kan känna igen mig i bland annat det du skriver om att återskapa tilliten. Jag känner en väldig skuld som inte kunde/ville möta honom det sista året. Han försökte verkligen. Men jag har ju förstått nu i efterhand att jag kunde inte återskapa tilliten. Det hade sagt för manga hårda ord, gjorts för manga dumma och kränkande handlingar. Allt det hade samlats inom mig under dem åren vi var tillsammans.. Det blev för mycket för mig till slut.
Jag vill egentligen tro att man är inte sämre än man kan ändra sig. Men det är nog bara att inse att alla inte kan. Eller att alla kan helt enkelt inte leva tillsammans.
Eva, Jossan och Smurfen…vi ska fnasiken inte ge oss. Även om de fortfarande finns kvar dom hjärnspöken så kommer det en dag då man helt har kapat av strängar av minnen som skadar.
Mitt ex sade aldrig under förhållandet att han tyckte jag var knäpp, men en kökslåda gick i traser en gång och det var mycket hot om att , ska det vara då här kan vi lika gärna skiljas. Men det fanns en känsla som låg i luften och pyrde och som smällde efter separationen. Han säger vid ett tillfälle då vi pratar om separstionen -men Anna jag trodde att det var något fel på dig då du fixade och donade med hus, barn och familjekarusellen. Jag blev chockad över hans ord. Även orden om att han alltid haft en längtan efter andra kvinnor, som han också fick ur sig i sin chock av att lämna familjen för en annan kvinna.
Men idag är jag så tacksam över att det inte blev en dag mer än 26 år så att jag kunde bli fri den ständiga känslan av att inte duga.
Jag var ett tag rädd för att jag skulle se på honom dom en treåring och är idag glad över att jag trots allt har fyll respekt för han som person. Orsaken är att jag vet vad han gått igenom i sitt liv men vi två tillsammans har aldrig varit ett 100% Vi. Jag fick det rakt och ärligt i ansiktet som förklaring när han lämnar. Han sade vi var bara ett bra team och med mig kändes det som 80% och med den nya som 100%.
Det är hemskt jobbigt men nödvändigt att reflektera över hårda ord och rationella beslut man har blivit utsatt för annars går man inte vidare. Men tiden går och det är också nödvändigt att lika mycket fylla ens tankar i huvudet med tankar som är härlig, glada och varma.
Själv har mindfullnes och musik varit oerhört bra för att lugna aktiviteterna i hjärnan och styra om till inte så självdömande tankar ä.
Tillsammans är hi starka
Känner igen mig helt i det ni skriver ovan. Det man undrar över är ju om dessa män kan funka i nästa relation? Enl mitt ex hade vi ”dålig personkemi” och han således inte så här elak ”egentligen”. Vilket strör yttterligare salt i sår, för övrigt. Kan det verkligen vars så enkelt att han blir annorlunda mot nästa kvinna han möter?