Vi försöker anpassa oss, väntar och hoppas på en genomgripande förändring, uttalar oss tydligt, gråter, ältar inombords och med vänner. Vi vet med oss att vi borde räta på oss och gå åt ett annat håll, men istället resonerar vi: ”tänk om det är jag som kräver för mycket. Vi har ju fantastisk sex! Jag kommer aldrig att träffa någon annan med allt det som jag släpar runt på…”
Emellanåt försöker livet väcka oss och frågan är om vi rör vid snoozeikonen eller inte.
”Vi hade det helt underbart när vi träffades!” Ja, ”hade”, men frågan är hur det är nu? Och hur det har sett ut de senaste två åren?
Vi förändras ständigt som individer, vilket betyder att våra ögon och hjärna inte uppfattar händelser och beteenden på samma sätt idag, som för t.ex. fem år sedan. Det som du tyckte var acceptabelt, attraktivt, spännande, livsbejakande etc. är någonting helt annat nu, eftersom dina erfarenheter har förändrat ditt synfält gällande relationer och kärlek.
Jag samtalar med personer som vet att det som partnern utsätter dem för är fel i grunden, men som efter många turer har lyckats övertyga sig själva till att tro på idén om att allt blir bra, om de bara anstränger sig ytterligare lite till.
Vad är värdet på din tid?
En partner som bryr sig om och älskar dig vill t.ex. fira nyårsafton tillsammans med dig! Utan bortförklaringar! I ett helt och sunt förhållande behöver du inte fundera kring varför det ligger ”en bortglömd” dejtingapp i hans/hennes telefon, eftersom kaos aldrig är aktuellt.
Tillsammans med ditt livs kärlek (ja, jag tror på sådant) mattas du inte ut av ständiga åsiktsstrider, velande kring dina sanningar, svartsjukedrama och funderingar om han eller hon är narcissist, sexmissbrukare, bekräftelseslav osv.
Katastrofala, dåliga och emotionellt döda förhållanden har någonting oerhört viktigt att lära oss: de blottlägger sättet på vilket vi värdesätter vår egen person och var våra integritetsgränser går. Smaka på frågeställningen under dagen: hur värdesätter jag min egen person i ett förhållande?
Tyvärr händer det alltför ofta att vi behandlar vårt jag empatilöst. Vi försöker till varje pris rädda den destruktiva relationen som vi befinner oss i. Vi är rädda för att förlora passionen, ”tryggheten” och stå ensamma i ovissheten om framtiden. Men hur ska vi kunna bli fria och lyckliga när vi har blockerat utgången med en massa skräp?
Agera empatiskt och kärleksfullt mot personen du! Vad har du för recept om både din s.k. partner och du själv kränker det som borde vara icke förhandlingsbart i ett förhållande?
Dåliga förhållanden kan lära oss att lyssna till vår inre röst om vad som är hälsosamt och vad som inte är det. Ibland behöver pusselbitarna spridas ut så att vi kan sätta dem samman på ett sätt som gör att de verkligen passar ihop.
Vilka sidor inom dig vill du att en partner ska plocka fram? Vad innebär det för dig att vila i varandras sällskap?
Michael Larsen – relationscoach
Tack det där var mycket bra, precis så försöker jag att tänka. Ser framemot själständighetslivet igen efter att nyss blivit lämnad. jag trivs med mig själv helt enkelt.
Jag tror att det är lätt att värdesätta sig själv utifrån hur partnern behandlar en. Min partner gick nyligen bort efter att vi hade haft en älskare/älskarinne-relation i många år och slutligen en särbo-relation i drygt 2 år. På sin dödsbädd avslöjades otaliga otrohetsaffärer av ett misstag – fler än jag orkat räkna. Han förnekade allt in i det sista trots att jag satt med bevisen i handen. Jag vet idag att han var narcissist och att beteendet på sätt och vis var oundvikligt men mina referensramar för mitt värde har fått sig en riktig smäll. Jag har gått från att vara en åtråvärd kvinna till att inte vara värd någonting. Om en man ständigt är på jakt efter ett bättre alternativ så kan ju jag.inte vara värd mycket. Om min partner tycker att jag inte duger, varför skulle någon annan vilja dela sitt liv med mig – allra minst en snygg och intelligent man? Inget av det jag trodde på var ju sant. Jag vet inte hur jag ska våga närma mig en man igen och allra minst ha sex och tro att jag duger eller är.värd.en fantastisk älskare igen…
Tack! Precis där har jag varit. Vilken fin bild det där med pusselbitarna. Det pusslet håller jag på att lägga nu och jag ser fram emot att se den hela bilden så småningom.
Vilken sida.. ja, vilken som helst – men inte denna förtvivlans sida som fullständigt slagit mig till marken. Jag har blivit bortvald, förra måndagen fick jag veta att han inte ville åka på vår planerade nyårsresa. Vår historia är 3,5 år lång kamp. Men det sista året har varit fantastiskt med många gemensamma upplevelser och en tro på framtiden. Han har många narcissistiska drag som jag trott att vi fått bukt på.. om det nu går…?! Jag vet inte. Vi stod i alla fall på en av vår relations toppar och så blir jag bortklippt, utkastad, förintad. Allt har rasat. Smärtan är total. Mörkret kompakt. Orkar inte leva.
Tänker mycket på det här; vad vill jag att en partner ska plocka fram i mig? Hur ser den trygga platsen ut där jag helt kan vila i relationen….
Jag jobbar hårt med att mentalt ge mig själv plats utan skam. Att inte automatiskt gå upp i enkom den andre utan ta mig tid för att se att han VILL SE och HÖRA mig. Att han ger respons på mina resonemang om mitt inre och själv reflekterar. Jobbar också hårt med att låta min fysiska kropp få det den längtat efter under så lång tid; en hand i min, sitta nära, ögonkontakt, beundran och att ta emot åtrå. Har haft en man efter mitt tjugoåriga äktenskap som lät mig berätta om hur jag hungrat efter närhet så att jag vill spring åt andra hållet när det skedde; för inte kunde väl jag förtjäna det här? Och visst skulle han äcklas av att jag nästan grät av rörelse av att känna en kyss i min nacke när jag diskade? Stålsatte mig o berättade om min ångest o längtan o han tog emot det. Utan kommentarer. Fortsatte bara vara nära o finnas dr och lät mig visa vägen i den takt jag behövde. Har ALdRig varit så trygg i en relation; aldrig så naken och utan rustning. Det VALET gjorde JAG; jag valde att inte förneka mig själv min längtan och upplevelse. Och jag valde att tänka att en man som inte kan hantera mig med mina ibland knasiga tankar o reaktioner under min själsliga läkning är inte heller mannen för mig.
Vi hade sex månader av fantastiska erfarenheter för min del. (Och för hans del också enligt honom själv) Genom hans ögon kunde jag börja se mina egna konturer igen. Inte så att han satte mitt värde men jag valde att höra hans omtanke, beundran och åtrå och kunde inte blunda för den Sofia som slumrat så länge. Han avslutade oss abrupt och sårande men jag står starkare nu. Och hans behov av att inte bara känna sig älskad av mig utan framförallt känna kärlek fullt ut för mig kom aldrig; åtrå och förälskelse och vänskap men inte den kärlek han behöver känna. Det kan jag inte argumentera mot Då är det bättre att släppa varandra och låta någon annan ramla in i livet och störa på det där fantastiska sätt en förälskelse och passion gör. Och jag hoppas att kärleken och dess trygga hamn ska förunnas mig.
Kram på er /babblig Sofia som ev tappade tråden i texten
Vad har Du för tankar om att män kan få ”testosteronbrist” och bete sig konstigt…( frånvarande och brist på lust…”till den de älskar….) ?.??
Herregud… Tack för den här artikeln. Jag var ihop i 5 år med en kille som ständigt var inne på dejting sidor. Som inte ville fira nyår med mig och vårat ofödda barn… Men jag trodde det var MIG det var fel på…. Tack. Jag har försökt lämna honom flera gånger. Det här hjälper mig att inte gå tillbaka.
Som hämtat ur mitt liv det senaste året!
Men tack vare att jag jobbat med mej själv, läst din bok och fått coaching av dej, så är jag starkare, ser mitt eget värde och påväg mot något nytt. Och jag kan verkligen se det jag tillåtit mig att utsätta mej för, som lärdom!
Det är både fantastiskt och skrämmande på samma gång, hur jag i min iver att hålla ihop relationen, har gjort sånt våld emot mej själv och min person.
Men nu är jag påväg…
Tack Michael!