Jag har hört (och själv sagt det). Du har kanske också lyssnat till eller uttalat meningen: ”Vi måste hålla ihop för barnens skull!” Det ligger en vacker tanke i att hålla samman en familj, särskilt i en tid av raserade drömmar kring tvåsamheten. Men till vilket pris?
Det är en sak att se till att hålla parförhållandet levande så att familjen kan fortsätta som en enhet, men att ignorera partnern år efter år och sen när hon/han fått nog, använda barnen för att väcka skuld är desperat. Panik får oss att säga och göra en hel del.
Det är alltid sunt att tänka ett par steg längre, reflektera och orka titta på sig själv: ”för vems skull egentligen? För familjens och barnens…” eller är det rädslan för att blir lämnad som talar? Använder jag skuld gentemot en partner som ett sätt att förbli lyckad (inte detsamma som lycklig)?
Om vi är extremsökare efter bekräftelse utanför relationen, är det bra att ta ett par djupa andetag och tänka: ”är min person på ett sådant sätt att mitt barn skulle kunna göra ett KOPIERA och KLISTRA IN av min mig? Vad skulle jag se framför mig?”
När vi tvivlar, är desperata, ensamma och inte ser klart i dimman behöver vi stanna upp:
- Vad vill jag att min dotter/son skall se när det kommer till parrelationer, en familj och kärlek?
- Vilken blick, ansikte, kroppshållning och röst tänker jag möta mitt barn med om ett år från nu?
- Vilka slags samtal och tonläge skall strömma ut under taket där vi bor?
- Vad är det största jag kan ge mitt barn?
- Vilka krafter inom mig, är det som gör att jag stannar kvar i zombieliknande förhållande?
Michael Larsen – relationscoach
Just nu känslan av brutalt misslyckande….uppvaknandet kom försent?
Har blivit osynliggjord i min tidigare relation. Nu nästan tre år efter separationen fortsätter tillfällena där jag för första gången berättar saker om mig och barnen säger vad konstigt det har du inte sagt.( nä tänker jag. Jag har ju varit helt oviktig . Det är pappa som suttit som kungen vid köksbordet eller ja egentligen tagit upp hela hemmet med sin person). Känslan av att de ser mig ta form och plats är fantastisk.
Jag förstår såväl den där känslan av att ta form och plats. Och den syns inte bara med barnen utan på jobbet, med vänner, med ny partner, med familjen. Överallt.
Och när man väl börjat inneha sin rättmätiga plats i världen så finns det inget som längre rubbar den i grunden. Visst krusar det ofta på utan, men idag är jag fast förankrad på min plats i världen.
Jag har all förståelse för de som säger att man ska hålla ihop för barnens skull. Naturligt och jag tror inte många gör det för att få den andra att känna skuld utan man kanske bara känner att man har ju älskat varandra och velat bilda familj så visst borde man kunna lösa problem ihop och man vill att båda värdesätter det livet man satsat på högt.
Jag själv sa inte så men jag har däremot sagt att för vårt barns skull så ska vi behandla varandra med respekt, omtanke och välvilja som separerade och visa vårt barn att vi vill vara vänner och samarbeta som föräldrar.
Och det står jag fast vid.
Det har sårat mig djupt att han vägrar prata, vill inte samarbeta osv. Det har nästan tagit mig hårdare än att han bedrog mig o lämnade mig för en annan.
Jag säger inte det för att han ska känna skuld för att han gick men jag tycker inte vårt barn ska behöva ha föräldrar som inte pratar eller samarbetar. Det drabbar henne.