Jag har hört (och själv sagt det). Du har kanske också lyssnat till eller uttalat meningen: ”Vi måste hålla ihop för barnens skull!” Det ligger en vacker tanke i att hålla samman en familj, särskilt i en tid av raserade drömmar kring tvåsamheten. Men till vilket pris?

Det är en sak att se till att hålla parförhållandet levande så att familjen kan fortsätta som en enhet, men att ignorera partnern år efter år och sen när hon/han fått nog, använda barnen för att väcka skuld är desperat. Panik får oss att säga och göra en hel del.

Det är alltid sunt att tänka ett par steg längre, reflektera och orka titta på sig själv: ”för vems skull egentligen? För familjens och barnens…” eller är det rädslan för att blir lämnad som talar? Använder jag skuld gentemot en partner som ett sätt att förbli lyckad (inte detsamma som lycklig)?

Om vi är extremsökare efter bekräftelse utanför relationen, är det bra att ta ett par djupa andetag och tänka: ”är min person på ett sådant sätt att mitt barn skulle kunna göra ett KOPIERA och KLISTRA IN av min mig? Vad skulle jag se framför mig?”

När vi tvivlar, är desperata, ensamma och inte ser klart i dimman behöver vi stanna upp:

  • Vad vill jag att min dotter/son skall se när det kommer till parrelationer, en familj och kärlek?
  • Vilken blick, ansikte, kroppshållning och röst tänker jag möta mitt barn med om ett år från nu?
  • Vilka slags samtal och tonläge skall strömma ut under taket där vi bor?
  • Vad är det största jag kan ge mitt barn?
  • Vilka krafter inom mig, är det som gör att jag stannar kvar i zombieliknande förhållande?

Så lär du ditt barn att respektera sig själv – webinar torsdag den 7/3 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach