Min erfarenhet är att människor i vuxen ålder inte förändras särskilt mycket. Mindre korrigeringar är naturligtvis alltid möjliga, men större djupgående personlighetsdrag verkar vara ganska konstanta.
Vi har en grundnatur som likt tangenterna på ett piano har en viss ton. En del personer har ett hetsigt temperament, andra är lugna och metodiska, konfliktskygga, utåtriktade och sociala, eller introverta och blyga. Variationerna är oändliga.
MEN det finns sådant som gör att människor förändras i grunden: KÄRLEK och KRISER. Båda dessa omvälvningar tvingar oss till anpassning och vassa kanter i våra personligheter slipas ned. Horisonterna breddas och vi klamrar oss inte lika hårt fast vid idéer och övertygelser. Från att ha spelat samma låt om och om igen, börjar nu en annan höras.
Det finns ett uttryck: ”anpassa dig eller dö.” Anpassar vi oss inte i förhållandet, kommer det att dö. Det är en naturlag. Trubbiga åsikter och alltför själviska vanor behöver överges. Det är som om vi måste stå nakna inför livet innan vi hittar ”kostymen” eller ”klänningen” som verkligen passar.
Under kriser sätts hela vårt väsen på prov. Vi tvingas hitta nya vägar att ta oss fram på för att inte sjunka ned i avgrunden på insidan. När jag ser tillbaka på sådant jag en gång förbannat kan jag nu med avståndet som vän t.o.m. känna tacksamhet.
Kan du se något i ditt liv som motiverat till positiv förändring? Händelser som plockade fram din styrka.
Michael Larsen – livscoach
Jag var mobbad och som en vindflöjel för att bli omtyckt. Jag har sålt mig billigt, jag har släpat min stolthet i smutsen, jag har varit korkad och blåögd.
Men…för 31 år sedan blev jag med barn. Ingen ville att jag skulle behålla – men av någon anledning stod jag emot. Kuratorer, pappan till barnet, mina föräldrar, kollegor och vänner – alla insåg förstå det mest praktiska och vettiga. Men jag stod på mig för första gången i livet.
Det fick mig att med stor häpenhet inse att jag hade en inre kraft. Den har jag utvecklat i många år. Ett steg i taget. Från att vara stämplad som korkad tog jag tag i det hela och vid tester visade det sig att jag inte var riktigt så dum som lärarna sagt (om man är rädd – mobbad – kan man knappast ta till sig något av det som lärs ut). Jag utbildade mig till ingenjör på högskolan och har nu ett bra jobb.
Däremot fanns fattigdomstanken och ”skomakare bliv vid din läst” kvar fram tills dess en kvinna sa ”man ska inte grunda beslut på rädsla” och då slog jag till – jag har nu uppfyllt min dröm och köpt en stuga i Småland nära min dotter och hennes familj (men inte för nära). Jag har kvar min lägenhet och mitt jobb i Skåne och så vill jag att det ska förbli tills jag blir pensionär.
Jag kan se tre saker som förändrade mitt liv.
1) Jag stod emot när jag blev gravid och födde henne.
2) Den lärare som testade mig sa att jag inte var korkad och när han undrade vad jag skulle läsa fick han mig till att välja något vettigare (teknisk linje istället för eknomi) – jag minns hans namn, var vi satt när han sa det och hur det doftade runt omkring.
3) MIn väninnans kommentar ”man ska inte fatta beslut på grund av rädsla”.
Jag är fortfarande på väg. Jag vill aldrig stanna upp i min växande. Jag vill fortfarande ta trevliga utmaningar.
Tack för att du delar med dig så generöst Eva. Du bidrar med att och gör bloggen levande. Michael