Mannen visar mig sitt bibliotek som är fyllt med böcker om filosofi, psykologi och självutveckling: ”det började på 80-talet och sedan har det bara fortsatt. Det finns hur många understrykningar som helst bland de här raderna. Jag har kämpat med att älska mig själv, men inte lyckats. Det blev nästan som en religion för mig. Jag har gett upp, så trött på att analysera vartenda drag hos mig själv och andra.”
Ni som har följt mig ett tag, vet att jag inte är en anhängare av ”du behöver älska dig själv först” filosofin. Jag har sett för många låsningar hos dem som går runt med en kronisk känsla av misslyckande över att inte ha nått fram till ”den heliga Graal – hitta jaget och all dess oändliga skönhet.”
Däremot tror jag på acceptans och empati kring att vi är människor med alla våra sår, ärr, längtan, motgångar, djupa behov av att få ge och ta emot kärlek. Vi kommer att ha perioder då vi känner oss lyckliga och harmoniska. Och tider av ensamhet, frustration och sorg. Livet är likt väderleken: skiftande! Ebb och flod. Sommar och vinter. Ljus och mörker.
Böckerna, poddarna och bloggarna kan ge oss igenkänning. Sommarpratarna som berör oss, når fram därför att de delar med sig av sin sårbarhet; och vi kan känna igen oss. Berättelserna som får oss att inse att vi inte är ensamma!
Allting handlar om att kunna relatera och känna mening.
Det är lätt att tro att vi uppnått kärleken till jaget då vi läser raderna i den underbara boken intill den flimrande ljuslågan, under det harmoniska yogapasset eller den magiska kvällspromenaden.
Men snabbt faller vi igen då vi utmanas och går in i alltför bekanta mönster: ”jag gjorde det igen och hatar mig själv för det!”
Vi kan undvika nära relationer eftersom de sätter strålkastaren på den emotionella Akilleshälen. Tjafset med partnern plockar fram sidor i våra personligheter som är allt annat än smickrande.
Vi kan kritisera oss själva för att vi är singlar. Och för hur vi blir i våra förhållanden. För att vi inte är mer framgångsrika och spirituella; har havererade äktenskap bakom oss etc. Nu älskar vi inte oss själva och drabbas av skuldkänslor.
Du och jag består av vår unika historia. Vi bär på berättelser om vår egen person och vi säger konstant saker inombords som är konstruktiva eller destruktiva.
Ibland kliver det in människor i våra liv som genom sin kärlek får oss att respektera personen jag.
Som jag ser det: vi här för att plocka fram det bästa i varandra. Men också för att lära då vi inte gör det. Vi behöver skapa hälsosamma vanor (handlingarna som vi utför varje dag), så att vi kan respektera kvinnan/mannen i spegeln.
Mannen i biblioteket säger till mig: ”det enda som jag egentligen minns från alla de här böckerna är vi behöver varandra. Kanske mer än någonsin förut.”
Säg aldrig (vilket jag vet att du vet) till barnet, ungdomen eller kvinnan/mannen som mår dåligt: ”du behöver hitta och älska dig själv först”, utan: ”jag ser dig! Jag ser din smärta!”
Michael Thor Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar