De första åren efter min skilsmässa hade jag avfärdat alla försök till att förklara och få mig förstå att det kommer en dag av stillhet, insikter, glädje och mening. Välmenta ord från omgivningen om att bättre dagar väntade triggade igång ilska inom mig! Det eländiga nuet var ristat i sten och livet skulle för alltid vara präglat av djup meningslöshet.
Men en sen kväll bara några dagar innan julafton för ett antal år sedan, infann sig ett lugn. Smärtan hade hittat en väg framåt! Meningens och syftets röst hade börjat tala. Det som jag hade gått igenom var inte enbart orättvisa och skoningslösa kallduschar.
Hade inte fullt ut förstått alla er som skriver till mig och som jag pratar med, om det inte var för att jag själv stått i den där iskalla blåsten som biter en i ansiktet och bedövar kroppen.
Vare sig du är den som blir lämnad eller lämnar ett förhållande, så gör det ont. Vi känner oss övergivna, ensamma och utbytbara. Vi känner skuld över att behöva såra någon som vi levt tillsammans med. Känslomässiga rötter som ryckts upp ur jorden och gör oss förvirrade och i många fall panikslagna.
”Vem är jag nu – utan X? Hur ska barnen ta det? Tänk om jag ångrar mig? Kunde jag gjort något mer? Om jag bara hade lyssnat i tid?”
Det ligger nära till hands att antingen lägga hela skulden på sig själv, eller skjuta över hela ansvaret för att det blev som det blev på vår f.d. partner.
Vi är människor och har svårt att se klart när ett händelseförlopp ligger nära inpå. Starka känslor förblindar! Ett fruktansvärt nu kidnappar hoppet om en vackrare sommar.
Jag var säker på att jag aldrig mer skulle glädjas, förundras och våga skapa nya drömmar. Jag hade fel! Naturen/livet hittar alltid ett sätt att ta sig framåt på och eftersom du är en del av allt detta, så kommer tiden att läka såren. Sannolikheten att kärleken kommer att jaga ifatt och fälla dig likt ett flyende byte är stor.
En dag eller kväll så kommer det där lugnet även att infinna sig hos dig. Ibland behöver vi ge upp hoppet om just den personen, och släppa taget så att vi kan bli fria här inne i bröstkorgen. Jag vet därför att jag ser det gång på gång i människor. Vi har större resurser inombords än vi kan föreställa och du är inget undantag.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Vilken tid det kan ta… att släppa taget… att acceptera… att känna riktig glädje och skratta på riktigt…. Efter en lång relation med en N-person har jag nu försökt hämta hem mitt gamla jag med ett äkta skratt och positivt sinne som jag lämnat åt sidan så länge. Att känna tacksamhet för att slippa den vardagen vi hade och ändå känna sorg att det inte är vi…. Varför tänker jag ens så?
Jag har en teori om varför det tar tid att släppa taget om en N-personlighet.
Den berg- och dalbana vi går igenom i en sådan relation gör att hoppet alltid tar stor plats, både i tanke och hjärta!
Flera gånger har relationen kommit till ”nu är det slut” men sedan gått vidare trots allt.
När N har hittat en ny och relationen verkligen är slut är det svårt att inse. Det har ju varit många omgångar med avstånd, skilda sovrum, tystnad men sedan har relationen fortsatt. Så varför skulle det inte vara likadant denna gång?
Hoppet håller i sig och det tar tid att inse att relationen verkligen är över. På riktigt.
Nu är lugnet här och jag har ett skönt liv. Hoppas på ny kärlek med en partner någon dag. Tills dess lever jag gott i kärlek till mig själv, familj och vänner.