Det är lätt att förlora sig själv i kärleken och i ett förhållande. Förälskelse kan få oss sätta egna intressen och behov i pausläge därför att nuets rus är så enastående. Men det där pausläget kan förbli permanent och efter ett par år känner vi inte igen oss själva.
Det blir glesare mellan träningspassen, möten med vänner, några timmar på egen hand i stan, hänga i en fåtölj med en bok, utveckla och förfina fritidsintressen, växande…
Tvåsamhetens dragningskraft är stor och så ska det få lov att vara, men inte på en nivå som gör att vi förlorar våra personlighetskonturer. Om vi ständigt är på väg till olika affärer, renoverar, släcker ”bränder”, kör barnen till aktiviteter, enbart träffar partnerns familj och vänner på bekostnad av vistelse på vår egen arena, finns det en hög risk för framtida bitterhet.
Den andra ytterligheten är kronisk självupptagenhet vilket är ett gift som förtär alla former av förhållanden.
Att hitta balansen mellan vi och jagtid gör att förhållandet kan andas med ”två lungor”. När vi tar hand om vår egen person kommer vi ha någonting att ge till vår partner och andra.
Vi behöver fylla på med emotionellt och spirituellt syre på egen hand emellanåt.
Jag vet att en del av er har fått lära sig två motsatta filosofier och blivit anhängare till av någon av dem: ”man står sig själv närmast” eller ”kärleken kräver att jag offrar mina egna behov.”
Vi förlorar, medvetet eller omedvetet, respekten för vårt jag när vi blir alldeles för anpassliga tillsammans med någon. Din vilja och karaktär ska inte försättas i exil med anledning av att du har mött någon som du älskar.
Vem har en partner vid sin sida om vi blir självutplånande? Överge inte dig själv så att en annan människa eller ett förhållande blir till den bärande väggen i ditt liv. Två pelare som står åtskilda och bär upp taket. Din tydlighet gällande vem du är skapar tillit för dig själv och andra.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar