”Jag har inte varit lycklig i förhållandet på många år!”

//”Jag har inte varit lycklig i förhållandet på många år!”

”Jag har inte varit lycklig i förhållandet på många år!”

”Jag lever på min ö och han på sin. Barnen har det roligare tillsammans med honom. Jag är den tråkiga kärringen som bara plockar och planerar. Han leker i trädgården och hjälper dem med sina datorer. Jag är så förbaskat trött på frågan kring vad vi ska äta. På kvällen vill han ha sex och när jag säger att jag är helt slut. Och i vanlig ordning förstår han i inte vad jag pratar om. Jag vill bort från allt!”

När blev den här kvinnan projektledare och han lekledare? När blev det en självklarhet att hon lagar maten varenda kväll? Varför är hon trött och han utvilad?

Med åren fylls ansvarsbagaget på allt mer och vi undrar varför vi inte är lyckliga. Vi har barn och en partner som tar oss för givet. Vi hade drömmar som likt varma uppåtvindar lyfte oss uppåt, men nu står vi där med betongblock runt anklarna.

I våra förhållanden har vi båda ett ansvar i att göra varandra lyckliga. Inte tilldela varandra roller som vi förväntar att den andre ska utföra tacksamt och smärtfritt.

Vi vill känna oss levande tillsammans med någon! Vi är inte skyldiga barnen eller en partner att offra oss för familjebolaget. Vi är inte skyldiga att offra oss på pliktens altare! Däremot har vi den mänskliga rättigheten att få vara lyckliga!

Helvetet bor i detaljerna, vilket kan vara en diskmaskin som ständigt ler mot dig: ”dags att tömma mig!” Eller skärmen i partnerns mobil som lyser upp rummet då du säger att du inte orkar, utan istället möts av sura suckar. Inga frågor eller självrannsakan: ”hur betedde jag mig idag som får henne/honom att känna så här? Vad är det i mitt tonläge och attityd som gör att hennes/hans ansikte inte har samma lyster längre. Hur beter jag mig då vi äter frukost?”

Relationsparadiset bor också i detaljerna: kan vi lägga oss platt ibland; upphöra med att försöka vinna meningsskiljaktigheter, säga förlåt befriat från villkor och ligga steget före så att hon eller han ständigt behöver planera?

En partner som lyssnar utan att vara upptagen med att formulera kontringar i huvudet, är ofta det som avgör om det finns en tvåsamhetsframtid eller inte.

Attraktion, förälskelse, förhållande och/eller äktenskap är inte fribiljetten till: ”nu kan jag slappna av så mycket att jag tar henne/honom för givet. Nu behöver jag inte längre bry mig om mitt yttre, mina ordval och ansträngningar för att uppvakta kvinnan eller mannen vid min sida”.

Högkänslig utan att förlora sig själv i känslorna” – webinar onsdagen den 5/8 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach

By |2020-08-02T11:56:14+02:00augusti 2, 2020|Blogg|2 Comments

2 Comments

  1. Lena 4 augusti, 2020 at 14:58 - Reply

    När jag läste rubriken kändes det som ett slag i magen som om det var något jag själv skulle kunna sagt och säga. Men så satte jag mig ner och tänkte efter en liten stund. är det verkligen korrekt – naturligtvis inte för ingen, inte ens jag, stannar i ett förhållande en enda minut om jag inte varit glad eller lycklig någon gång de senaste åren. Naturligtvis har jag känt mig både lycklig och glad under de här åren men och det är det stora men har det varit nog. Det är där jag är.
    Min sambo är en härlig person det kan jag inte bortse ifrån men en person som jag de senaste tre åren känner att jag inte tror och litar helt och fullt och fast på. Vi talar itne om otroskap för hade det varit det så hade jag dagt adjö för länge sedan.

    För min del är det något värre. Han säger inte sanningen eller snarare han berättar ingenting även om han lovar att han skall, han får mig at känna mig utnyttjad (eller så är jag bara feg och inte säger ifrån), Han får mig att känna mig som projektledare, Mamma och tjänstejon samtidigt.

    Min sambo, har det visat sig, har inte berättat hela sanningen om sin ekonomi, han fick det att låta klart mycket bättre än vad det var/är vilket har betytt att det hus vi skulle köpa tillsammans slutade med att jag köpte och att de första 1,5 år vi bodde här så hade han inte råd att betala något överhuvudtaget för det visade sig att han hade så stora skulder. Jag har nu i fem år bett att få reda på hur mnycket de är och när de skall vara fardig betalda och han säger bara att det får du reda på i helgen och sen händer ingenting.
    Han giver mig en weekend resa som vi skall resa på tillsammans som alltid slutar med att det är jag som betalar hela resan och som han säger att han skall betala halvdelenb av senare, som ännu inte hänt.
    Han beställer en ny bil och ringer samma dag han sakl hämta bilen att han iutne har handpenningen så kan jag inte låna honom pengaran för banken har inte kommit tillbaka och han skall betala tillbaka inom ett halv år och efter ett år har han ännu inte betalt klart. Hans skulder till mig bara ökar hela tiden.

    Han kommer hem från arbetet (han jobbar hel tid vilket jag också gör) och sätter sig i fåtöljen och somnar fram till att jag säger att nu äter vi middag. De gånger han lagsat middagen så har jag sagt till honom att göra det och då blir det take away.
    Jag städar, handlar, lagr mat, bäddar, ordanr trädgården och betalar allt som skall till huset och tillbaka får jag en man som spenderar kvällen i soffan med telefonen i handen eller sovandes.

    Sedan vi flyttade hit för fem år sedan har vi inte lagt oss tillsammans en enda gång utan han sover på soffan fram till ca 3 på morgonen då han kommer och lägger sig. Intimiteten försvan i samma andetag som jag skrev under pappren på huset.

    Ja jag känner mig utnyttjad och ändå kan jag inte säga att det är slut. Jag har gråtit, skällt, varit förtvivlad och senast för ett år sedan sa jag bara helt enkelt att jag har inget mer att ge till honom. Jag sa helt ärligt att jag är slut och nu har jag inga känslor kvar att ge ho9nom så nu blir det bara som sambo på pappret och där är vi nu.

    Jag vet att jag kan klara mig ekonomiskt utan honom och jag vet också att han inte klarar det utan mig och det är nog grundorsaken till att jag är kvar. Jag får dåligt samvete av att veta att han inte kommer att ha någonstans att bo om han måste flytta. Detta då jag vet att hans krav på boendet är så högt och hans ekonomi och skuldsättning inte get han möjlighet att hitta något.

    Jag vet att det inte är min sak men som min mor alltid sa: Har man satt fan i båten får man ro han i land och problemet är att jag inte har något land i sikte.

    Jag bara hoppas att någon skall sparka mig där bak och säga stop men det kommer inte att ske så nu sitter jag här ensam i en tvåsamhet som dränerar mig känslomässigt men ger mig extra kilon på kroppen och som görmig så trött så trött.

    Tack för att du(ni lånade mig erat öga.

    Tack för bloggen

    • Camilla 5 augusti, 2020 at 10:22 - Reply

      Lena, jag är sparken i baken! Stopp! Gå nu! Ro båten i land där siktet är inställt på Dig & Ditt liv! Hur vill du ha det?
      Det är bättre & hälsosammare att leva ensam än ensam i tvåsamhet.
      Sätt upp framför dig hur du vill ha det, vad du behöver för att må bra & rent av att få vara lycklig. Det som får ditt hjärta & sjunga, det blir sedan din kompass & riktning framåt. Dit du ror!
      Jag vet hur det är att sitta i båten på öppet hav utan att veta åt vilket håll land är. Det är uttömmande. Jag fick skapa mig en riktning & dit rodde jag också.
      Det är inte ditt ansvar i hans boende & ekonomiska haveri, det är hans. Men så länge du fortsätter att lösa det åt honom behöver han inte ta det ansvaret själv.

      Of you go ♥️

Leave A Comment

X