Det du säger dig göra för barnens skull. Hålla ihop familjen, men där hjärtat är någon annanstans. Kalla det inte för kärlek. Nej, det är en konstruktion som du försvarar. Kärleken tvingar inte dig upp på martyrskapets bål.
Personen mitt emot dig som klandrar, förringar, är ironisk och kör ett batteri av härskartekniker på dig… Det är inte kärlek, utan ditt medberoende som sargat självförtroendet.
Ni har enastående sex, men den djupa kontakten saknas. Du misshandlas verbalt och psykiskt mellan orgasmerna. Du förminskar dig för att passa in. Du förhandlar bort dig själv för husfridens skull. Kalla det inte för kärlek!
Kärleken är inte en känsla som du har för en man eller kvinna som inte svarar på dina meddelanden och/eller inte ser dig i ögonen då ni pratar med varandra. Det är passionens inbillning.
Äkta kärlek kan emellanåt vara svår och ibland röra om starka tvivel inom oss, men den hittar alltid tillbaka till källan. Den finns där alltid likt solen. Även en molnig dag. Den känner sitt eget otvivelaktiga värde.
Den sanna kärleken är inkännande och förstående inför en partners stukningar. Den ler rofyllt i sitt eget varande. Den skyndar inte, därför att den vet var den är och vart den är på väg.
Den sanna kärleken rusar inte iväg till nya subjekt, dejtingappar, kickar, bekräftelser, därför att den är hundraprocentigt säker i bekräftelsen av sig själv. Den behöver inte kasta sig in i någonting ”nytt och fräscht” därför att den är tryggt grundad i sitt eget varande.
Den sanna kärleken strålar av skönhet, den fyller oss med allt det vi verkligen behöver och andas liv i varenda cell i våra kroppar. Den äkta kärleken vet vår innersta längtan. Den smeker våra kinder med en blick som säger allt det vi behöver höra. Den väcker vår styrka och rätar ut vår ryggrad.
Den sanna kärleken river sönder slöjorna framför våra ögon. Slöjorna som begränsar p.g.a. vår historia. Berättelserna i våra huvuden som skrivit ned agendor. Kärleken tänjer ut, vrider om och kramar ur. Den tvingar oss att offra de inövade, ärvda och allt det som omvärlden intalat oss. Kärlekens altare bränner sönder våra förnufts väl förseglade sanningar. Den stjäl koden och öppnar kassaskåpet där vi gömt våra sårbara hjärtan.
Skyll inte på kärleken då allting rasar samman. Det är inte kärlekens fel, utan våra personliga begränsningar. Tillkortakommanden och rädslorna som jagat ifatt oss och drar på baksidan av våra kläder.
Kärleken är det enda som vill oss väl. Som lyfter fram det bästa inom oss. Som skänker fullständig trygghet åt kvinnan/mannen i våra armar. Som inte behöver dölja någonting – inte någonting för att duga och räcka till. Kärleken är så fullständig i sig själv att den slår sönder allt det vi trodde var sanning. Den gör att vi lugnt kan vila under omtankens täcke när havet utanför dånar högt.
Kärleken tar fram det absolut bästa inom oss. Allt annat är dåliga imitationer! Den hittar alltid tillbaka då vi tagit omvägar och gått vilse.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vackra ord om kärlek Michael…men det är ord. Dina vackra tankar om kärlekens natur. Men hur ska jag, som är människa och lever i en helt annan verklighet tro på att jag skulle få uppleva något sånt där? Möjligen i himlen 😀 Så känns det ärligt talat…
Ord är fullpackade med energi.
Hmm, jo…jag kan bara känna att det måste vara något fel på mig då, som aldrig mött den där kärleken som ska kunna och vilja göra allt det där fantastiska med mig. Känner mig bortglömd av kärleken på nåt vis…
(Ja, jag hör ju min egen rädsla. Rädslan för just det, att aldrig betyda tillräckligt mycket för någon. Att aldrig vara tillräckligt viktig och omtyckt. Att det inte spelar någon roll hur bra och fin jag än försöker vara. Det handlar ändå bara om att möta rätt människa. Och jag har aldrig haft sån tur…)
Jag börjar känna det samma. Eller lite så här..hur ska jag träffa någon igen? Eller inte någon..han som det känns och är rätt med, som känner det samma för mig. Jag vill inte känna stress över det, men gör det ändå och det hjälper ju inte. Känner mig ensam..och efter :-S
Hur kan vissa bara hitta rätt och bilda familj och leva lyckliga i alla sina dagar, medan vissa är ensamma och andra dejtar en efter en..? Och kanske många som bara lever ihop och inte är så lyckliga. Hm.
Jag tror att om du har erfarenhet från uppväxten av hur ett bra förhållande är, och om du blivit boostad med självkänsla från barnsben, då är du tryggare i dig själv och har lättare att hitta rätt. Och ställer inte ouppnåeliga krav på en tänkt partner att vara helt perfekt för att uppfylla din lycka…
Det där tror jag nog är en sanning med modifikation!
Jag är och har länge (alltid??) varit trygg i mig själv, men inte fan hittar jag någon ”långlivad” partner för det. Jag ställer absolut inga ouppnåeliga krav, och inser att ingen är perfekt.
Så nä, det där tror jag inte på!
Ursäkta, det var ingen sanning alls! Bara tankar från mig som upprepat mina föräldrars beteende, och liksom dem gått och varit missnöjd i 25 år i en dålig relation, och trott att det skulle vara på det viset… Om mina föräldrar haft en bra relation, tror jag inte att jag nöjt mig med en dålig, utan agerat annorlunda! Om man är trygg med sig själv, tar ansvar för sin egen lycka, och vet sina gränser är det kanske lättare att hitta rätt partner, välja bort de dåliga, men också bortse från mänskliga ”fel” som inte betyder så mycket för en relation, så menade jag. Sen kan man förstås ändå ha tur eller otur med vilka man mötet i livet! Lycka till framöver!
Dagen efter ännu en dejt som inte kommer leda nån vart är dessa vackra ord både upplyftande och nedbrytande. För som sagt, ibland känns det så ouppnåeligt, som en dröm eller fantasi. Själsdödande dejtingsajter som riskerar att få mig att tappa hoppet, vet att det är nån annanstans min kärlek finns, men var? Och så rädslan att kärleken aldrig kommer komma i min väg. Men jag tänker aldrig mer nöja mig, prioritera bort mig själv för att få vara någon nära. Kanske måste jag öva på det innan jag får chansen till det fantastiska…
Hmm…själv känner jag att min rädsla för att aldrig träffa rätt bara växer när jag är inne på dejtingsajter. Jag vill verkligen bara göra sånt som känns rätt, bra och roligt och fokusera på hur jag ska leva kärleksfullt. Sen vill jag kunna lita på att jag kommer att möta en människa som det uppstår något fantastiskt med. Jag orkar inte jaga efter kärleken mera…det är det jag vill ge upp…
Mikael du är verkligen bara så bra du får mig o många andra att klara gå vidare när allt känns så himla jobbigt.. Tack för allt bra du skriver här Mvh markus
Jag tänker att det här handlar om kärlekens innersta väsen.
Sen handlar det i slutändan om samspel mellan två personer med olika förutsättningar och med div bagage i ryggsäcken.
Men jag gillar din text. Kanske är jag en drömmare..
Jag länkar din text i min blogg om det är ok.
Även om den äkta kärleken i sig är okomplicerad, fullkomlig och villkorslös, är det inte alltid lätt att odla den i ett förhållande, därför att de allra flesta av oss har sår och skyddsmekanismer som ställer till det. Därför att vi är ofullkomliga människor. Därför att vardagen och verkligheten och våra egon pockar på. Jag jämför med kärleken mellan barn och förälder, som ju förhoppningsvis är ren och äkta i sig. Det betyder inte att man inte har konflikter och gnissel, att man ibland vill skicka ungen till Sibirien eller ibland tvivlar på sin förmåga som förälder. Men man hittar alltid tillbaka till kärlekens källa. Samma vatten bör porla hos båda parter i en relation! Sen kan det komma hinder i vägen, men de får man båda anstränga sig att rensa bort!
Hur man hittar den sanna kärleken? Den första och viktigaste kärleken är kärleken till dig själv. Men ändå den lättaste att glömma. Du kan ge dig själv allt som Michael skriver om! Om du odlar den ger du samtidigt mer kärlek till världen, och får mer kärlek tillbaka! Du vet dina behov och gränser. Du behöver ingen annan som ska göra dig lycklig, men blir paradoxalt nog lyckligare med andra. Du vågar möta nya bekantskaper med nyfikenhet, öppenhet och tålamod. Är det här någon jag vill dela min tillvaro med? istället för Är det här någon som ska göra mig lycklig? Lycka till!!
Tack Michael för dina texter, du har en fantastisk förmåga att måla tavlan åt en förvirrad själ. Jag tvekar också, finns verkligen denna kärlek? Det känns som att röra sig i en djungel, utan att riktigt veta vad, var, hur. Kan det vara så att det Michael beskriver är riktningen, likt en fyr. Som lotsar och visar var stegen, tanken och viljan ska placeras. Det kanske helt enkelt handlar om att hitta en partner som har kommit så pass långt att Insikten finns att jobba med sig själv och ta det därifrån. Oavsett var man befinner sig idag.
Glad påsk Petra
Tack Håkan och Markus, jag tycker det är så positivt att se att det åtminstone finns några män, förutom Michael, som är intresserade av och reflekterar kring relationer! Var finns alla andra??
Det är väl ett stort steg, Håkan, att hitta någon som ser samma fyrtorn vid horisonten att navigera mot! Sen tror jag inte att relationen alltid behöver vara rosaskimrande och spegelblank, det stormar ibland och går höga vågor, men är inte sämre för det, om man håller kursen båda två!
allt den har känslan om kärleken ,jag känner det exakt,du har hittat finaste mening till kärleken för att jag lever i verkligheten med den känslan. Jag grät när jag läst texten ,det är så fint .Tack så mycket Michael
Precis så känner jag också för kärleken! Tack för orden Michael som beskrev det så sant att det kändes i själen!
Jag tänker när jag läser några kommentarer att för mig finns nyckeln till sann kärlek inom oss..inte i någon annan. Eller i något som ska uppstå i relation till någon annan.
Uttrycket du måste älska dig själv först innan du kan älska någon annan, känns utnött, men jag tänker att vi kanske behöver älska vår egen ofullkomlighet, kunna känna kärlek till våra brister och fel. Ja för att bakom det vi i rädsla tolkar som brister och fel, ett icke-accepterande av allt som är, så ÄR allt värt att älska och faktiskt perfekt som det är. När jag är där kan jag med tillit plantera ett frö om att jag kommer träffa någon som vill dela det med mig när tid är. Tills dess lär jag mig på vägen och vågar säga ja till möjligheter.
Tack Alicia!!! Jag känner att du hjälper mig tillbaka till det jag också tror på, att kärleken finns inom oss. Men samtidigt så är det just det där att få känna tillhörighet, samhörighet, flödet av att ge och ta emot romantisk kärlek som jag ändå saknar i mitt liv. En nära kärleksrelation. Någon som verkligen ser, känner och tycker om mig för den jag är. Som vill dela sin tid och sitt innersta med mig. Som jag vill stå närmast, älska och dela min tid med. Som jag också vill och får vara fysiskt nära. Det där som mötet med en romantisk kärlek innefattar. Och det känner jag är högst mänskligt och naturligt att jag saknar. Det är inte för att jag behöver någon, då skulle jag ha nöjt mig med någon man för länge sen. Men jag vill verkligen uppleva att det känns som äkta kärlek. Å då är nog priset att det kan ta lång tid, eller att det aldrig kommer hända. Alla människor kanske inte möter sin stora kärlek i det här livet. Så kan det ju faktiskt vara. Men tack iaf för påminnelsen att fokusera inåt…på den kärlek jag har inom mig och kan ge till mig själv och dela med mig av till andra. Kram
Vissa dagar är det svårare än andra för mig att fokusera på alla välsignelser jag redan fått ta emot i mitt liv. Idag ser jag att igår var en sån dag. Mitt fokus hamnade på det jag saknar.,.på tankar om brist…och att det inte finns romantisk kärlek för mig att uppleva. Att jag är otillräcklig. Men jag vet att det handlar om att jag fastnar i mina rädslor och totalt tappar tilliten. Men jag vill leva livet i tillit. Och fokusera på att vara tacksam för det jag har. Lita på att jag är där jag ska på min livsresa. Allt blir inte som man vill å önskar. Men så är det ju för oss alla. Vi är ju här för att lära och vad lärde vi oss om vi fick allt vi önskade exakt när vi ville ha det. Livet handlar ju om att öva upp tålamod, tillit och att hämta fram och sprida kärleken vi bär inom oss. TACK iaf för att den här bloggen finns alla dagar. Kram
Petra, jag känner så otroligt mycket igen mig i dig. Och jag tänker att man måste få falla igenom ibland. Att det också måste få vara okej att längtan efter en kärleksrelation och de känslor som är kopplade till saknaden av det tar över. Det gör det emellanåt för mig, men det betyder inte att jag lägger ansvaret för min lycka i nån annans händer. Jag har jobbat otroligt mycket med mig själv det senaste året och utvecklats mycket. Jag har ett bättre liv än nånsin, men har en stor längtan efter någon som gör mitt liv ännu bättre, att få vara del i ett sammanhang. Och det är väl nåt helt mänskligt? Det finns så många som går igenom livet och in och ut ur relationer helt oreflekterat, jämfört med dem har vi kommit långt och att vi då inte alltid klarar att leva i tillit och med tålamod tycker jag vi får ha överseende med. Och istället känna medkänsla med oss själva när saknaden slår till.
Kram och Glad Påsk till dig!
Ja, Hera…det där var fint skrivet av dig. Klart att det är så. Vi är starka, men inte alla dagar. Som alla andra ❤️ Varm kram till dig.
Tänk vad fina ord och tankar som skrivs härinne. Jag blir helt tagen ibland, som idag. Ni alla är så sjukt kloka med era tankar och funderingar. Man lär sig massor varje dag av att läsa era rader( underlättar om man är mottaglig 😉 ) Jag hade aldrig stått där jag är idag om jag inte hittat hit, det är jag helt säker på.
En stor kram till er alla som med era rader stärker andra. Ni betyder mycket ❤️